Etikett: sanning

Andra vågen

Av , , Bli först att kommentera 5

Jag har obehaglig känsla av som kommer att ske när så många av världens länder plötsligt släpper på isoleringen och öppnar gränserna. Det lilla vi vet om coronaviruset är att det är en smitta som slår till när folk rör sig i klunga, för tätt intill varandra. Som på köttmarknaden i Peking där 100 personer plötsligt blir smittade – trots noll fall en längre tid.

Från 0 till 100 smittade i Peking.

Somliga forskare menar att de sysslar med sanningen och de att bara litar på det som har evidens – obestridliga vetenskapliga belägg. Men samtidigt sitter en annan forskargrupp på andra sidan bordet och viftar med sitt projekts evidens. Båda hävdar sig ha bevis för just sin sanning, vad gäller en kommande andravåg av coronasmitta. Så är det ju även med sanningen i allmänhet: det som är sant för en är lögn för en annan.

Även de som säljer mediciner, sjukvårdsmaterial, idéer om vad som är rätt äldrevård påstår ju sig bygga förträffligheten av sina produkter på vetenskaplig evidens. Vilket man nog ska ta med en nypa salt. Allt som i grunden drivs av vinstintressen tenderar att bestå av ensidiga sanningar.

En andra våg?

En av grunderna till att så många länder öppnar gränserna och lättar på isoleringen, är ju av ekonomiska skäl. Inte minst ska turistnäringen räddas – förmodligen med evidensbaserade fakta, sanningar.

Styrande politiker är under hård press från näringslivet. Politikerna måste trots alla ”hot” från näringsidkarna bestämma sig vad som går i första hand: Folkhälsan eller ekonomin? Själv har jag som författare hittills i år förlorat ca 50 000 kronor i uteblivna bokningar och fortsätter detta i höst dubblas den summa. Samtidigt är jag multisjuk och tillbringar mycket av min tid i isolering.

Jag struntar väl i uteblivna intäkter, för att istället få leva ett tag till och inte dö en mycket plågsam död i covid-19.

Om vi dessutom står inför en andra våg, så kommer det att uppstå ett smärre kaos – i varje fall i de länder som inbillar sig att faran är över.

I så fall blir framtidens dom hård.

För övrigt: Vi får inte heller glömma de risker som finns för att demokratin hotas i ett förväntat kaos.

Ordens betydelse

Av , , Bli först att kommentera 6

Mitt framtida boende döljs allt mer i framtidens dis. Det blir kanske ingen flytt överhuvudtaget, inte nu i varje fall, trots risken att jag faller i trapporna och hotet om att jag blir isolerad – rentav fånge i min egen lägenhet.

Boende1_FDUV_970x400

 

Det är en sabla massa regler när man ska flytta och byta lägenhet och då krävs det samarbete och att alla bjuder till. Den goda viljan. I mitt fall krävs empati, medmänsklighet, medlidande och vanlig, hederlig hygglighet. Men sånt kan man ju aldrig tvinga på folk, som dessutom knappt känner till begreppen eller ordens betydelse.

copy-person-1317600_960_720.jpg

Varje människans stora skräck är att att inte bli tagen på  allvar; när folk börjar tala över ens huvud (som om man inte fanns) och än värre blir det om man döms utifrån sitt yttre. Ni vet, det tunna skal som omger oss. Jag tröttar fort på människor som tycks tro att det bara finns en enda världsbild – och det är deras. Denna inbillade kunskap ger dem rätt att döma ut de som bryter mot mönstret, de som stör, är annorlunda och eljest. Tänker ofta på detta när jag skriver om Ester. Hur stod hon ut med dessa ”övermänniskor?”

Sanningssägare. Ni vet, de där som ruskar på huvudet åt alla motbevis, sen ler de lite snett och säger: ”Lille vän, detta stämmer inte med mitt sätt att se på saken!” Sedan är det slutsnackat. man har inte ens fått chansen att fått lägga fram sina motargument. Att tala med väggar är synnerligen tidsödande, tråkigt och bortkastad tid.

autumn-tree-crown-15682853139De

Livet strömmar fram. Under tiden växer  träden. Om jag klättrar upp i en trädkrona, lägger mig där och sover i tusen år, så borde jag, den dag jag vaknar, ha kommit närmare himlen. När man blir gammal och sjuk, när man förlorar kontrollen över sin kropp, och får allt svårare att klara sig på egen hand – måste man till slut be om hjälp. Men om man då inte blir tagen på allvar, finns en uppenbar risk att ingen hör ropen.

soldiers-303473_960_720

Vi människor är tänkande varelser. Det räcker inte med att känna, vi vill också veta varför vi känner som vi gör. Då händer det att vi måste gissa, samtidigt som vi letar efter gamla minnen som hjälper oss att förstå. Men till syvende och sist kanske allt handlar allt om kemin inne i hjärnan. Brist på dopamin eller ett plötsligt överskott. Ett rus av lycka eller dödsångestens strupgrepp. Så ser en dag ut när parkinsonmedicinernas prickskyttar smyger omkring i ens lyckocentra och skjuter skarpt.

För övrigt tror jag att den fruktan man växer upp med, blir till en rädsla som följer en genom hela livet. Det är därför jag aldrig kunnat lära mig att gå på vattnet.

© Kent Lundholm

Sanning och lögn

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknar med en förfärande huvudvärk. Kanske sovit för länge, åtta timmar. Jag brukar ju i snitt bara sova fem-sex timmar. Skit samma, det släpper kanske efter en balja lut, en stor kopp svart kaffe. Dagens uppdrag blir att knata iväg till Coop och inhandla lite basprodukter till mitt lilla enmanshushåll. Det är ganska dyrt att leva ensam – tänk så mycket pengar man skulle få över om man delade på hyra, el, bil, käk. Men å andra sidan finns det andra fördelar med att leva ensam som inte går att mäta i pengar. Så länge ensamheten, som i mitt fall, är självvald är det inga problem, men det är värre för de som lever i en påtvingad ensamhet. Då kan den vara förtärande, rent av plågsam. Dessutom lär det vara så att ensamma människor lever kortare än de som lever i ett förhållande.

Vissa samtal är märkliga. I varje fall om man tolkar dem i efterhand. En knapp timme innan jag fick min stroke hade jag ett längre telefonsamtal med A. Vi pratade om hur förgängligt livet är, hur fort det kan ändra riktning och hur man därför ska försöka ta tillvara på varje minut och uppskatta stort som smått. Ja, sen knackade mig gud i bakskallen med sin kulhammare. I förgår samtalade vi länge om våra inre bilder, om drömmar vi sett. I går blev A ”blind” på ena ögat. Det här verkar farligt. Nämner jag stjärnor och planeter i vårt nästa samtal får väl nån av oss en komet i skallen.

Ärlighet är viktig. Att vara sann mot sig själv. Men bör man därför alltid säga ”sanningen” och uttrycka precis allt som dyker upp i skallen. Det är naturligtvis en balansgång – och naturligtvis ska man hålla sig till sanningen. Men eftersom sanningen emellanåt är synnerligen subjektiv och ibland ett resultat hur en enskild människa tolkat omvärlden, så kan ett alltför påträngande behov av att ständigt uttrycka sin mening ställa till problem. ”Men gud vad du är tjock”, ”Du är ju dum i huvudet”, ”Du är då värdelös i sängen”. De människor du sagt något sådant till lär knappast vilja kännas vid dig något mer. Genom din sanning har du skaffat dig fiender för livet. Tillför sådana sanningar något eller bryter de ner? Själv har jag börjat praktisera en metod då mina ”sanningar” ploppar upp i skallen och det är att räkna till tio innan jag säger något – då hinner frontalloben göra en snabb analys av just min sanning. Sedan är det väl kanske så att människor bara vill höra de sanningar de kan förstå. Förstå mig rätt, jag menar inte att vi ska välja lögnen, det jag menar är att ”sanningen” kan bli ett sätta att såra andra bara för att man anser sig ha ett starkt behov av lasta av sig den rätta världsbilden. Förutom att vi ska försöka vara ärliga, så är det nog så viktigt att vi odlar vår ödmjukhet.

För övrigt förutsätter det goda samtalet förtroende, eftersom ett sådant möte kräver att man måste få tänka högt.Tillit med andra ord. Det är sannerligen svårt att vara oense utan att bli osams; att skilja på sak och person. Nu håller huvudvärken på att ge med sig …

Möten som stärker

Av , , Bli först att kommentera 1

Sovit som en stock efter gårdagens odyssé i inlandet. Det blev drygt 40 mils bilkörning. Dagarna i Baklandet och turerna runt omkring har varit mycket givande. Det var även kul att efter alla dessa år återvända till Arvidsjaur, där jag under flera års tid jobbade som stafettsjuksköterska. Behövde verkligen denna roadtrip; behövde komma ifrån vardagslivet här på Pig hill. Nu är jag åter på Backenvägen och sitter vid min dator och skriver på min roman. Men ska ut en sväng till, då jag har hyrbilen hela dagen. Men vart jag åker vet jag inte. Får se – kanske får min impulsiva sida styra.

20130809_212806

Man ska välja sina strider. Annars får man inte göra annat än att bråka. Men man måste även fundera på vilken kostnaden är för att ta striden – och, priset för att inte ta konflikten. Vem är jag i striden? David eller Goliat? Vilka sympatier får jag beroende vilken roll jag har? Eller möter jag en ”martyr” som kokar om sanningen som passar dem; ni vet sådana där som inte förmår att se helheten, som manipulerar omgivningen med ett tillrättalagt skeende. Sådana människor är svåra att möte i ”strid”. De är rent av omöjlig att möta. Då är det bäst att vända dem ryggen och gå sin väg.

Det är skönt att möta människor där man inte behöver förställa sig, inte tvingas göra sig till, då man istället kan mötas ”mitt på hållet” i ett stillsamt samtal. Det är så enkelt då. Inga stormar, ingen oro. Gud vad jag söker efter det. Att kunna se och bli sedd – att kunna vända ryggen till utan att vara rädd för att bli knuffad. Att kunna räcka till, att kunna vara sårbar.

Renskriver anteckningarna jag gjorde under inlandsresan. Blev en hel del. Har under livet fört noggranna anteckningar, både i dagböckerna och i block där jag samlar det som ska bli litterärt. Jo, jag har ganska bra koll vad som händer och har hänt. Säger någon människa något bra – eller jävligt dumt – så hamnar det ganska fort i mina anteckningar. Det gör mig trygg – ifall någon skulle fara med osanning.

För övrigt känner jag mig befriad och hoppfull. Jag är på väg.

Detta om sanningen

Av , , Bli först att kommentera 1

Det påstås att ett en författare har fria händer när han skriver en roman. Om det skulle hetta till i storyn, kan han alltid plocka fram fantasin och pensla med vilka färger han behagar, och räcker inte det kan han ju alltid drämma till med sin konstnärliga frihet. Däremot undkommer författaren inte sitt ansvar gentemot sina medmänniskor. Bara för att han råkar kunna skriva någorlunda väl, betyder det inte att författaren kan sätta vad som helst på pränt.

Men om samma skribent skulle få för sig att skriva om sig själv och därmed tvingas använda sig själv som källmaterial, så bör han väl rimligtvis hålla sig till sanningen. I varje fall så långt det går. Eller blir det för plågsamt?

Någon har skrivit att i ett totalt upplyst rum kan ingen människa leva. Det krävs alltid ett litet mörkt hörn att krypa undan i. Men om författaren nu skulle få för sig att skriva en självbiografi, får han väl rimligtvis stå sitt kast. Fast – skulle det bli allt för pinsamt, kan han ju alltid skylla på sitt usla minne.

Det finns en trend att många självbiografier mer handlar om andra än om en själv, om ens elaka morsa eller sin försupna farsgubbe. Sedan har vi alla dessa snustorra memoarer med sina långa uppräkningar av årtal och hundratals, knappt uttalbara namn. Värst är när författaren ”glömt” att reflektera kring sin egen del i det som hänt.

Men som tur är, det finns gott om läsvärda och intressanta självbiografier. De bästa har skrivits med litterära ambitioner – men som ändå förhåller sig så nära sanningen det går.

Ett bra exempel på detta är P O Enquists ”Ett annat liv”. Visst, det är en berättelse med vissa luckor, men med en kittlande och glödande undertext som får en att ana sanningen. Andra självbiografier som jag gillar är C.G. Jungs ”Mitt liv” och Charles Chaplins ”Min självbiografi” – två starka personligheter som man helt enkelt vill veta mer om. Men är de sanna?

Tyder det på hybris ifall jag i min ”unga” ålder av 54 år, skulle få för mig att skriva min självbiografi? Hybris eller inte, jag vet med mig att jag har något av vikt att berätta? Men den viktigaste frågan är: Vågar jag klä av mig naken och pulsa fram i djupsnön, medan folk står vid sidan och pekar finger. Och hur nära sanningen vågar jag gå?

Nä, det får nog bli en politisk pamflett istället.

”Searching for Sugarman” vann en Oscar. Mycket välförtjänt. En av de absolut bästa svenska filmerna jag sett på mycket länge. Men blev den utsedd till årets svenska film på Guldbaggegalan? Nej. Men den fick ju en guldbagge för årets bästa dokumentärfilm, säger vän av ordning. Jo, men den tävlade även i kategorin bästa svenska film. Och den klassen vanns av en annan film. Den filmen måste vara otroligt bra.

För övrigt håller jag med polarn Kenneth om att det verkligen finns fattiga barn i Sverige. Det spelar ingen roll vilken semantisk ordlek folk håller på med; fattiga barn är ett faktum.

Kent Lundholm