En del av texterna på min blogg skriver jag för att själv lära mig något. Har alltid, redan sedan tiden på sjuksköterskeutbildningen, varit intresserad av allt som rör hjärnan. Kanske för att jag anade att min hjärna var nalta eljest; att något djupt inom mig var fel. Därför, tänkte jag mig, ska att vi ska ta en tur in i hjärnan och försöka förstå dopaminets verkan i våra liv. Om nu detta är möjligt.

Vi är kemiska fabriker
Små, små beståndsdelar, molekyler, signalsubstanser och elektriska impulser får våra hjärnor att fungera, vilket i sin tur gör så att vi kan röra oss, känna sorg och glädje, tänka och minnas. Helt enkelt – finnas till. Det är ett smärre mirakel att allt fungerar – men ibland fungerar det mindre bra, ibland inte alls.

Den som löser dopaminets gåta torde få ett Nobelpris. Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i hjärnan, vars uppgift är att förmedla signaler från en nervcell till en annan nervcell. Utan dopaminet i våra nervsystem skulle vi som art ha gått under av ren slöhet. Vi skulle inte ha haft vare sig ork eller lust att föröka oss. När dopaminsystemet kommer i obalans kan vi råka ut för en rad sjukdomar och funktionsnedsättningar.

Parkinson: Ingen bot, bara lindring. Nervcellerna som producerar dopamin dör.

ADHD: Brist på dopamin. Läkemedel kan öka tillgången av dopamin i hjärnan.

Schizofreni: Enligt en teori är dopaminnivåerna för höga i centrala delar av hjärnan, men för låga i pannloberna.

Belöningssystemets plus och minus
Dopamin har ett kemiskt ”ansvar” för hur vårt humör är. Dopaminet behövs för att skapa känslor, som vällust, via vårt belöningssystem. I begynnelsen skapades detta belöningssystem för att värna om vår överlevnad. Om vi mår bra av att äta, röra på oss, ha sex så ökar chansen för att människosläktet ska bestå. Dopaminet har även en viktig uppgift när det gäller att reglera vår motorik; vår rörelseförmåga

Men det finns en baksida. Belöningssystemet kan även köra igång av de njutningar som i längden är skadliga för oss. Dricker vi för mycket alkohol, röker vi dagarna i ända och spelar bort pengar på hästar, och därtill överkonsumerar socker och nyttjar knark, sker kraftiga frisättningar av dopamin. Det är då som vi kan hamna i ett missbruk och bli beroende av dopaminkickarna. I slutänden blir belöningssystemet kidnappat.

Det finns några sjukdomar och funktionsnedsättningar som särskilt kan förknippas med att dopaminet strular.

Parkinsons sjukdom
Parkinsons sjukdom uppstår när nervcellerna som producerar dopamin dör. Men varför de dör kan ingen säga med säkerhet. Långsamt försvinner dopaminet i hjärnan. Parkinson är en kronisk sjukdom som inte går att bota. Utan dopamin får hjärnan allt svårare att kontrollera de nervsignaler som styr kroppens rörelser. Kroppen skakar i vila, musklerna blir stela, man får svårt att röra sig. Med olika läkemedel kan man lindra symtomen – men inte bota.

ADHD
ADHD är ingen sjukdom, det är ett neuropsykiatriskt funktionshinder, och är något man föds med. Om man har ADHD lider man brist på dopamin och noradrenalin (däremot dör inte nervcellerna som vid Parkinson.) Dopaminbristen leder till störningar i förmågan att planera, samordna och organisera. Man kan bli hyperaktiv, ha svårt med att koncentrera sig och är lätt att distrahera. Dopaminet har betydelse för arbetsminnet; den typ av närminne vi använder för att lösa uppgifter och minnas i nuet. Med hjälp av läkemedel kan man öka koncentrationen och uppmärksamheten, samtidigt som medicinerna kan minska hyperaktiviteten och impulsiviteten. Bristen på dopamin tycks även ha inverkan på hur vi fungerar socialt i grupper, i skolan och på de framtida arbetsplatserna.

Nåväl, nog om dopaminets livsviktiga funktioner. Tänk på dopaminet nästa gång du får en kick av en kopp kaffe, en snusprilla eller en flyktig beröring. Själv har jag lärt mig en del, även om jag kände till det mesta sedan tidigare. Det forskas en hel del om dopaminets verkan och funktion, och kanske en dag, någon gång i framtiden, så löser man dess innersta gåta. Då kommer ett flertal sjukdomar att kunna botas. Inte minst Parkinson som jag själv lider av.

För övrigt finns det en inre tid. Bara i våra tankar och minnen kan vi mäta den.

c Kent Lundholm