Etikett: skam

Finna balans i juletider

Av Kent Lundholm, 18 november 2016 kl 07:32, Bli först att kommentera

En ny dag, nya utmaningar. Livet är ett enda långt träningsläger. Får inte tappa taget, utan våga hoppa långt. Framåt, alltid framåt. Klockan är strax efter sex och det är kolsvart utanför mitt fönster. Igår besökte jag AF och träffade jag en socionom och en psykolog, som skulle bedöma min arbetsförmåga. Det har nu gått sex år sedan jag från min absoluta botten påbörjade resan tillbaka. Det har tagit tid att nå fram till den Kent som lever sitt liv vintern 2016 – och jag har tvingats inse att jag tagit skada av det liv jag levt och alla de år jag försökt överleva med mina dolda diagnoser. Det senaste året har jag varit ”min egen” på 25 procent, då jag som författare och föreläsare stått på på olika scener ett trettiotal gånger. Frågan är om jag fixar att jobba halvtid och resten av tiden luta mig mot min sjukpension? En balans. Dels handlar det om om att våga för att kunna återvända till gemenskapen på arbetsmarknaden, dels handlar det om att orka och inse sina begränsningar. Jo, dessutom handlar det väl om pengar, att kunna ha mer än 1500-2000 kr att röra sig med när räkningar och mat är betalda. Dessutom vet jag inte om jag orkar med ett bipolärt skov till, inte heller vet jag vad som sker om jag drabbas av ytterligare en stroke. Ibland känns det som att leva med en revolver riktad mot skallen.

Vi går mot juletider. Om några veckor ska jag byta gardiner, sätta upp ljusslingorna, plocka fram adventsstakarna. Har alltid haft dubbla känslor inför julen. Eftersom jag som barn hade svårt att hantera de ”stora känslorna”, att det helt sonika blev för mycket glädje eller för mycket av besvikelse, när dessa känslor inte rymdes i mig. Därför kände jag alltid en stor oro för att öppna klapparna jag fick. Jag var livrädd för att inte kunna dölja besvikelsen om det i ett hårt paket låg ett par stickade sockar, eller hur jag skulle hantera glädjen ifall jag fick bilbanan jag tjatat om. Det hände att jag var uppe om nätterna och kände och klämde och skakade på de paket som fanns nere i källaren eller var lagda under julgranen som pappa huggit någonstans i trakterna kring Bäckmyran. Redan då började jag att tänka ut strategier, något som jag tvingats göra hela mitt liv. När julafton väl kom och tomten delade ut paketen, slet jag av papperet som om jag vore rasande, sedan lät jag ett leende smeta ut sig över mitt bleka, smala ansikte och skrek i högan sky: ”Yippie, precis vad jag ville ha!” Sedan kom skammen. Jag skämdes över att ha varit oärlig och otacksam – samtidigt som jag inte sårat den som gett mig kalsonger, stickade sockar och luvor. Än idag känner jag en klump i magen när jag ska öppna ett paket medan alla ser på. Fast det ska jag erkänna, nog har jag med åren blivit mycket bättre på att hantera mina känslor, eftersom jag tränat på att släppa ut dem i små portioner åt gången – och numera är jag tacksam för ett paket med stickade strumpor.

I stort upplevde jag, trots mina knasiga känslor som var sprungna ur min då okända ADHD, lyckliga barndomsjular. Orsaken till det var att Farbror Filip och hans son Elon firade jul hos oss. Det var två ensamma män som bodde ett par kilometer bort och vi ungar såg dessa snälla män som en viktig del i familjen. En jul när de kom åkande i Elons lilla Fiat, var bilen så överfull med julklappar att en del långa paket (som påminde om skidor) stack ut genom sidofönstren. Dessutom skrattade farbror Filip som tomten. Hans hö-hö hördes över hela huset, samtidigt som hans plirande ögon var fulla av glitter. Elon var av den tysta sorten, men genomlystes av godhet. Frid över deras minnen!

För övrigt minns jag en del norska ord från tiden då jag jobbade som sjuksköterska i Oslo och Mo i Rana – ord som lätt kunde missförstås av en blond, lite förvirrad svensk. Jag blev i början av vistelsen inbjuden till en liten fest. Tjejen som bjöd mig var en tvärhand hög och mycket vacker. ”Men först må vi ha ett vorspeil (förspel)”. Jo, jag blev överrumplad. Men i Norge betyder det förfest, inget annat. Eller när jag jobbade ett på akuten och hörde en liten gumma ropa: ”Söster, söster ge mej en spröjta så jag blir litt rolig!” ”Se en mark! Å se där en frosk!” Alltså en mask och en groda. ”Klapperslange” är en skallerorm. ”Drittsäck” betyder ungefär Din skithög. Norska är ett roligt språk …

Ut på turné

Av Kent Lundholm, 4 november 2016 kl 07:48, Bli först att kommentera

Go morron. Ska vi våga tro att det är vinter nu? Det är lite vitt på marken här uppe i höglandet, här på Pig Hill. Fredag är det också och sedan kommer lördag … Dagarnas brus. Ska nog samla kraft inför nästa veckas turné. Fem framträdanden på fyra dagar. Men så är det också Psykeveckan med ett stort antal föreläsningar runt om i länet kring temat om psykisk ohälsa. Jag ska dra mitt strå till stacken och berätta om mina tillkortakommande och styrkor utifrån min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som handlar om hur det är att leva ett helt liv utan känna till sina diagnoser: bipolär sjukdom typ 1 och ADHD + en del annat skräp som paniksyndrom och missbruk. Nåväl så här ser nästa veckas turné ut:

Mån 7/11 18.30 Väven i Umeå.
Tis 8/11 13.00 Moröbacke bibliotek, Skellefteå.
Tis 8/11 18.00 Skellefteå stadsbibliotek.
Ons 9/11 18.00 Malå bibliotek.
Tors 10/11 18.00 Norsjö bibliotek.
Tis 15/11 18.30 Hörnefors bibliotek.

Kring psykiska sjukdomar och missbruk svävar ofta skammen och skulden. I dessa frodas fördomarna. Brukar tala en del om detta under mina föreläsningar. Skam är en känsla av att inte duga, att inte vara värdig att delta i gemenskapen inom familjen, på arbetsplatsen, i samhället. Det bästa sättet att komma över skammen är att berätta om den, dela den med andra. Till stor del skrev jag min självbiografi just för att bli av med skammen och ju fler gånger jag berättar om det jag varit med om, desto mindre skäms jag. Skammen kan var brännande och mycket smärtsam, rent av livsfarlig, inte minst för att den riktar sig mot oss själva. Den får oss att tro att vi inte är värda att accepteras, än mindre att älskas. Det leder till isolering (eftersom vi anklagar oss själva att vara skyldiga till de sjukdomar vi bär på) och då hamnar vi till slut utanför flocken och utelämnas åt den stora ensamheten. Skammen genomsyrar hela människan och får oss att tro att vi är dåliga och värdelösa människor. Vi har ju oss själva att skylla. Man känner sig svag, utsatt och hjälplös och fruktar förakt från andra.

Skulden är mer en moralisk kompass. Skuld känner när vi gjort något fel enligt samhällets normer och moral. Skuld kan, till skillnad från skam, gottgöras genom en handling. Alltså – skulden har att göra med det vi gjort eller inte gjort. Skuldkänslor uppstår när vi sviker samvetet som bottnar i vår moral och våra värderingar. Det går alltså att lära om!

För övrigt så snöar det häruppe på Pig Hill. Dags att plocka fram kälken.

Skrota hemligheterna

Av Kent Lundholm, 17 augusti 2016 kl 08:31, Bli först att kommentera

Grått väder och det kan jag inte göra något åt. Inte ett dugg. Det gäller att inse sina begränsningar när det gäller tron att påverka sådant som väder, vulkanutbrott, orkaner, kometer och en del av våra myndigheter. Däremot kan jag påverka mitt skrivande. Gårdagens flitiga skrivande ledde till att jag kunde sätta punkt i romanen. Till slut kom jag på ett effektfullt slut. Nu har jag printat ut drygt 300 sidor som ska korrekturläsas av mig själv. Det lär bli en hel del strykningar och sedan måste jag jobba med att fördjupa en del av karaktärerna och som vanligt gestalta mer. Först i nästa vända kommer finliret med språket. Med andra ord, resan med en roman (i varje fall mina) är lång och tidskrävande. Kanske kan jag skicka en kopia till förlaget sent nästa vår. Kanske.

I eftermiddag ska jag käka en bit mat och umgås med gänget i Hjärnkoll; ett projekt som drivs av Region Västerbotten och som ska leda till ökad förståelse av psykiska sjukdomar. Det är andra gången jag deltar och har fått mitt första uppdrag: Ska den 31 augusti prata om ämnet inför eleverna på sjuksköterskeutbildningen i Ö-vik.

Vi bär alla på vår livsberättelse och trots att den bitvis är mörk, måste vi räta på ryggen och stå för det som hänt. Att leva med hemligheter är en ensam, plågsam sysselsättning och stänger oss ute från kärleken. Skammen hindrar oss från att älska oss själva, vilket gör att vi får svårt att älska andra och i slutänden kan vi inte ens ta emot kärlek. Vi är inte värda kärlek. Kvar blir bitterhet, skam, rädsla. Vi trampar runt på skammens surmyrar med väta upp till knäna. Brist på kärlek skapar ofta smärta och lidande. Om man vill känna kärlek på djupet, måste man inför sig själv inse att man förtjänar den. Men då ska vi akta oss för att försöka leva ihop med hemligheter, eftersom skammen tar över och fort blir destruktiv. Vi börjar bedöva oss i tron att vi kan fly från oss själva.

Genom att berätta blir man värdefull och när man väl vågat visa sin sårbarhet, sina svagheter återvänder modet, och man växer som människa, skammen ger vika och till slut, en dag, kommer kärleken på besök. Befriad från sina hemligheter och lögner, frigörs energi och tid till att börja träna på tacksamhet, ödmjukhet och inte minst sin empati. När man lämnat bitterheten är det lättare att befinna sig i nuet – på det ställe där livet utspelar sig. Ett bra ställe att vara på.Under den hemliga tiden har man ofta levt i ensamhet, utanför ”flocken”, och nu när man är ”befriad” kan man åter söka sig till den sociala gemenskapen och få stöd, omtanke. Det är viktigt att finnas till, att bli sedd, förlåten och själv kunna förlåta, inte minst sig själv. Jag har själv gått igenom en sådan process. I början försökte jag skriva mig ur skammen, men det fattades hela tiden något, någon. En dag stod hon där och log stort. Hon sa att hon älskade mig, trots alla mina fel och brister. Jag sa ja till hennes kärlek och nu är Lena min käraste och livskamrat. Ett lyckligt slut.

För övrigt krävs åtskilliga timmar av träning för ett barn att lära sig spela piano eller att bli en bra fotbollsspelare. Ungefär lika lång tid som det tar att lära sig skriva och läsa.

Intresserad av ämnet? Läs min självbiografi ”Spring Kent, spring”. Beställ >>>Bokus

”Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt. […] Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet.”5 poäng av 5 möjliga. / Katharina Jacobsson BTJ

Modet och sårbarheten

Av Kent Lundholm, 11 juli 2016 kl 08:25, Bli först att kommentera

Blå himmel utanför mitt fönster här på Pig Hill. Idag ska vi fixa en del saker inför morgondagens flygtur till Stockholm; packa våra väskor, göra veckans besök på apoteket. Det ska bli kul att ge sig ut på resa. Det var ett tag sedan jag besökte huvudstaden.

Fotbollsfinal i går och den vann Portugal mot Frankrike. Rättvist? Svårt att säga eftersom jag bara såg matchen fläckvis, men det var förmodligen rättvist då Portugal spelade nästan hela matchen utan en skadad Ronaldo. Ibland kan lag utan sina fixstjärnor spela bättre, vilket har hänt med Sverige då Zlatan inte varit med. Spelet blir mindre låst, mer fantasifullt då inte varenda passning ska gå till ”superstjärnan” som ska avgöra.

I stort handlar mod om att göra sig sårbar och att vi därmed tar risken att bli sårade. Kanske kan vi se modet som en dygd som vi får genom att upprepade gånger göra just modiga saker. Något vi måste träna på, ungefär på samma sätt som när vi ska utveckla vår förmåga att känna medkänsla för andra människor. Men det krävs inte enbart mod för att vi ska bli empatiska varelser, det krävs även att vi lär oss sätta gränser och att vi vågar utkräva ansvar, annars finns en risk att vi blir utnyttjade och illa behandlade.

För övrigt förlorar skammen sin makt över oss när vi kan sätta ord på den.

Drömmars kraft

Av Kent Lundholm, 20 maj 2016 kl 09:04, Bli först att kommentera

Blå himmel över Anderstorp. Ser bra ut. Stannar här i AIK-landet tills på måndag. Sovit illa då jag vaknat ofta och vid fyratiden slog jag upp ögonen efter att jag i en gnistrande, färgstark dröm ha skällt ut en man efter noter, så intensivt verbalt att karlstackarn började gråta. Vaknade med dåligt samvete trots att det bara varit en dröm – som är ett resultat av en massa kemiska processer i min hjärna. Det var en sådan där stark dröm som tvingade mig att ligga vaken en stund och försöka förstå vad som var dess innebörd och mening. Drömmen bottnade i svek. Mannen som finns även utanför detta drömda liv och som jag alltid sett upp till – men som på ett trist sätt svek mig och utan en enda förklaring knuffade mig åt sidan. Jag frågade mig om jag skulle ha skällt ut honom i vaket tillstånd? Jo, men inte lika hysteriskt och med ett lugnare tonfall.

Skriver lite informativt om de knasigheter som kan uppstå i våra hjärnor. I vuxna år kan ADHD gå armkrok med andra problem och sjukdomar. Där kan finnas en bipolär sjukdom, ett missbruk, en ångest- och panikproblematik, sömnsvårigheter, depressioner. Allt detta gör det svårt att ställa diagnos. Vad är ADHD, vad är bipolärt, var kommer ångesten och paniken ifrån? Dessutom brukar olika typer av missbruk lägga sig som en skyddande plym över de övriga diagnoserna. Det blir en soppa av alltihopa. Dessutom kan en del av symtomen från ADHD med åren ha klingat av, men lämnat kvar vissa andra. Med åren har man också ”slipat bort” en del av karaktärsdragen, vilket gör att man får börja leta efter spåren i det liv man levt.

Vi vuxna med ADHD har ofta haft stora problem med jobb som vi sagt upp oss från, utbildningar som vi inte fullföljt och vi kan räkna upp mängder med kraschade relationer. Vi kan följa spåren efter dessa ständiga misslyckanden som med tiden gett oss en dålig självkänsla. Sedan är det vanligt att många av oss hamnat i en missbruksproblematik. Kanske är det först när vi försöker minnas barndomen och de första åren i skolan, som vi förstår att vi hela livet haft ADHD. Vi minns tiden i våra liv då vi inte kunde sitta stilla, då vi ormade oss i skolbänken och tänkte på allt annat än vad magistern sa, då siffror och ord mest var obegripliga tecken som flög omkring på boksidorna, när vi pratade när man skulle vara tyst. Då vi blev till störande element. Det var vid den tiden i livet då vi började förstå att vi var annorlunda och inte som alla andra. Den ensamma barndomen. Den tid i livet vi lärde oss att skämmas, när vi började att intala oss att det var vårt fel att vi blivit så annorlunda – en skam som följt oss genom livet och fått oss att ständigt bevisa att vi duger.

Läs mer om detta i min bok ”Spring Kent, spring!”

För övrigt hjälper det inte att stå stadigt på fötterna ifall man hamnat mitt ute på en surmyr.

Bit huvudet av skammen

Av Kent Lundholm, 11 maj 2016 kl 06:29, Bli först att kommentera

Som vanligt uppe med tuppen. Möts av en blå dag och ett löfte om sol. Men ännu är det bara några få grader ovan nollstrecket. Det tar sig säkert, får jag hoppas. Tänker ta mig en tur på min gamla damcykel som Peppe härom veckan fixade till med slangbyte, justering av växlar och bromsar. Måste ut till Tegs hälsocentral med en kissprov, samtidigt som jag ska lämna någon liter blodprover inför morgondagens läkarbesök. Då blir det en stor genomgång av herr Lundholms fysiska och kemiska kroppsfunktioner, inte minst ska vi kolla att mitt blodsocker ligger på en bra nivå. Det har ju svängt en hel del de senaste månaderna, vilket jag kopplar till stressen som uppstått i samband med mina berättarföreställningar och boksläppet av ”Spring Kent, spring!” Men det finns även en oro över hur det ska gå ekonomiskt, nu när jag på prov gått ner i min ersättningsgrad av sjukpensionen. Det krävs en hel del för att kompensera de dryga 3000 kronor som försvinner. Måste dra in det dubbla var månad, då skatt, moms och sociala avgifter ska dras bort.

Det har bubblat upp en hel del känslor i samband med släppet av min självbiografi, på gott och ont. Men en känsla som håller på att försvinna, så sakta, och som jag burit på hela mitt liv är skammen. I och med att jag sedan barnsben har känt mig annorlunda, har det kopplats till att det är ”mitt fel”,”det är fel på mig”. Jo, jag lärde mig tidigt i livet att skämmas. Inte blev det bättre av att jag genom livet försökt hålla detta hemligt, då skammen älskar hemligheter. Skammen får oss att känna oss små, ynkliga och ofullkomliga. Vi duger aldrig! Om jag sedan fått beröm, så har det varit för något jag gjort, sällan för den jag är.

Jag har hela livet sökt ett sätt att berätta om min skam. Men för vem eller vilka, och hur – då orden saknats. Visserligen skrev jag i rask följd fyra romaner, i vilka jag försökte kila in min livshistoria men jag blev bara en bifigur som flimrade förbi i texten, dold bakom mina dominanta, småknasiga karaktärer. Så jag fortsatte att leva med min plågsamma känsla av att inte duga till och som en person som inte förtjänade att bli älskad och att höra till ett sammanhang. Skammen höll på att äta upp mig inifrån. Men 2012 började jag skriva på något som skulle bli självbiografin ”Spring Kent, spring!” och jag märkte ju mer jag skrev om mitt liv, om skammen, desto mindre tycktes den bli. I mitt skrivande föll allt på plats och jag förstod att jag fallit offer för diagnoser jag inte känt till och för varje ord, mening jag skrev desto mer ökade känslan av att duga. Jag började förstå att skammen pumpat mig full med självförakt och att den helt sonika ställt sig i vägen för kärleken.

För övrigt är tacksamhet något vi ständigt måste öva på.

En ojämn människa

Av Kent Lundholm, 5 maj 2016 kl 07:10, Bli först att kommentera

Sol utanför fönstret här på Anderstorp i AIK-land. Våren är visst här och det ska bli upp mot tjugo plus. Det är en tid för att landa, för att hämta andan och försöka ta hand om mig själv lite mer. Det har varit full fart en längre tid och det har inte blivit så mycket över till egna reflektioner eller skötsel av kropp och knopp. Jag måste återfinna känslorna kring det som är värdefullt – kärleken, livet självt, mina vänner, familjen. Jag måste hitta tillbaka till tacksamheten. Det finns så himla mycket att vara tacksam över – inte bara våren, utan även det faktum att jag lever. Att jag gång på gång lyckats överleva det sköra liv jag försökt leva.

Ända sedan barndomen har jag känt mig annorlunda, inte unik eller speciell, utan just annorlunda, med lutning åt att vara sämre än alla andra. Många gånger under livet har jag blivit förbryllad, ibland skrämd, över att jag uppfattat världen så annorlunda än alla andra. Ofta blev jag arg, och kanske var det därför jag började ta strid för min verklighet, vilket ledde till många konflikter och strider. Om man under en längre tid går omkring och tror sig vara annorlunda, så kopplas detta till Jaget. Det är jag som gör fel – något som göder skammen. Redan som barn lärde jag mig att skämmas – något som blev en hemlighet och som jag genom en mängd strategier lärde mig att gömma. Som ni vet är detta med att bära på hemligheter en mycket ensam och destruktiv sysselsättning.

Utåt sett har jag framstått som en man som ständigt varit på språng, alltid på väg in i olika äventyr eller uppåt i karriären. Jag har fått höra att jag utåt sett verkat lugn och samlad, och många är de som kommit till mig för att berätta sina hemligheter och söka hjälp. Men under den lugna fasaden har jag ju alltid varit en trasig och sårbar man med suddiga konturer och ett plågat inre. Lyckad utåt, trasig inåt.

Jag var och är en ojämn människa. Å ena sidan har jag kunnat uppträda inför hundratals människor, redogöra för filosofins utveckling från Platon och fram till Sartre, kunnat skriva ett flertal romaner, avslöja korrupta politiker i min roll som journalist – för att sedan komma hem till en lägenhet som var försatt i kaos och som jag inte visste hur jag skulle städa, jag klarade heller inte av att skruva ihop en Ikea-hylla eller jonglera med en boll eller någonsin lära mig att åka slalom. En ojämn människa. Det är en sådan vi blir som fått bokstavskombinationen ADHD. Först i dag, med mina kunskaper, har jag börjat förstå orsakerna till mina märkliga beteenden – problemet var ju att diagnoserna kom så sent i livet: Bipolär sjukdom blev ett faktum i 50-års åldern och diagnosen ADHD fick jag i en ålder av 54 år. I hela mitt hade jag levt med dessa diagnoser, mina demoner, så det var klart att jag tidigt började känna mig annorlunda och tidigt blev expert på att skämmas. För jag visste ju att det var nåt jävla knas inne i min skalle.

Med dessa krafter inom mig, bröt paniksyndromet ut i tjugoårsåldern vilket ledde till att jag under hela livet tvingats uppleva min egen död gång på gång. Tänk er en kraft, någonstans inom er, en ”verklig” känsla som slår till när du minst anar det och ”övertygar” dig om att nu ska du dö. Jag fick ingen hjälp. Jag blev en rädd människa – och till blev jag rädd för att bli rädd.Så jag sökte efter egna verktyg. När jag haft en ”hjärtinfarkt” för tionde gången och fått klippkort på akuten, så började jag ta ångestdämpande mediciner: rohypnol, valium … Sedan kom alkoholen in i bilden.. Resten är historia.

När jag i tisdags var och föreläste på behandlingshemmet Blåsippan i Umeå, så var det inför ett tiotal person som alla kämpade för att finna en väg tillbaka till livet. De var på god väg, för de hade alla tagit det första steget och kapitulerat inför det faktum att de alla var alkoholister och sedan hade de uttalat de magiska orden: ”Jag behöver hjälp!” För ensam klarar man inte av denna kamp. Man måste få hjälp – och sedan ta emot den. Genom att kapitulera har man erkänt att man har ett problem och att det är dags att släppa kontrollen och låta sig bli vägledd av de som lyckats ta sig ur ”träsket”. Det gäller att ta rygg på vinnarna.

För övrigt är det denna dag dags för veckans besök på apoteket. Alltid lika kul. Det är även Kristi himmelsfärdsdag – dagen då Jesus Kristus drog hem till himmelriket.

Ps! Läs mer i min bok ”Spring Kent, spring!” >>> BESTÄLL

Etikett: skam

Finna balans i juletider

Ut på turné

Skrota hemligheterna

Modet och sårbarheten

Drömmars kraft

Bit huvudet av skammen

En ojämn människa

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv