Etikett: skriva

Den ordblinde pojken

Av , , Bli först att kommentera 1

Gjorde inte många knop under gårdagen. I dag ska jag åtminstone vara lite kulturell, då jag och Lena ska göra ett besök på Vårsalongen. In i duschen, på med finkläa, gubbkepsen på huvudet. Under gårdagen och en bit in på natten, skrev jag två krönikor till Lokaltidningen. Jag tvingar mig att skriva och läsa dagligen, inte minst för att träna på min litterära och andliga spänst. Men det finns en annan anledning till mitt flitiga, smått maniska, skrivande. Jag lider av dyslexi. Redan tidigt i livet kom jag på kant med bokstäverna eller siffrorna. De kom att bli mina stora fiender. Lägg då till de problem jag hade i grundskolan, med att inte kunna sitta still, knipa käft och problem med koncentrationen och och fokuseringen – funktionshindret som långt senare skulle få namnet ADHD.

Jag trodde länge att var en idiot. När jag kom hem från skolan var jag utmattad efter alla nederlag. Jag var eljest, annorlunda och det var mitt eget fel. Redan vid sju års ålder lärde jag mig att skämmas.

dyslexia-3014152_960_720

De sex första skolåren var ett helvete. Nederlag på nederlag. Självkänslan sjönk allt djupare ner i mitt mörker. Så var livet för ett ADHD-barn med skriv- och lässvårigheter under 60-talet. I stället för att sitta stilla, förvandlades jag till en orkan som saboterade lektionerna och mitt höga, smått hysteriska skratt, tolkades av studierektorn som sprunget ur ren elakhet. Hans teori var att jag inom några år skulle hamna på ungdomsvårdskola och därefter i fängelse. Men någon stödundervisning ville han inte ordna. Han menade att roten till mitt ohyfsade uppträdande, berodde på att jag fått en usel uppfostran. Det var mors och fars släpphänthet som var orsaken till mitt bus och spring, och min usla läsförmåga. Hur fel hade inte denne studierektor med sitt fula, svarta getskägg. Idag vet vi att Dyslexi och ADHD är funktionsnedsättningar vi tar med oss in i livet. Det har inget med usel uppfostran att göra. Dessutom förhåller det sig så, bäste studierektor, att vi som har dessa diagnoser är på intet sätt dumma i huvudet.

Dyslexi är en funktionsnedsättning i hjärnan som innebär att man har svårt med att läsa, stava och förstå en skriven text. De funktioner i hjärnan som styr språket har inte utvecklats normalt. En del har större problem med att skriva än att läsa medan vissa har svårt att skilja på ord och delar av ord när man hör dem. Andra har svårare att läsa än att höra information. Jag har alla varianterna (känns det som) – och som förmodligen försämrades av min ADHD.

woman-945427_960_720

Många med dyslexi hakar upp sig på orden, läser fel och utelämnar delar av eller hela ord. Man utelämnar ord eller sista delen av ordet vid läsning. När jag föreläser och ska högläsa ur mina romaner, så löser jag det med att lära mig dessa texter utantill. Än i dag måste jag slå upp vissa ord. Hjärnan vägrar ge mig några bilder av hur ordet ser ut och än mindre hur det låter och är uppbyggt. Genom hela livet har jag felstavat några återkommande ord och det värsta är att jag stavar dem fel på (rätt) samma sätt som jag gjorde i tonåren. Hjärnan tycks minnas ett felstavat ord, men inte ge ett tips om hur det ska stavas på rätt sätt.

Min räddning kom i årskurs sju, då jag hamnade i OBS-klass och fick träffa en specialpedagog; en äldre, mullig kvinna med glittrande, snälla ögon. Hon förstod direkt vad jag led av, även om åkommorna hade andra ord på den tiden: Damp och ordblind. Jag fick korta stunder röra mig fritt i rummet för att bli av med springet i benen, men när jag väl placerade arslet på stolen, lärde hon mig språkets byggstenar och berättade hur allt hängde ihop. Inte minst undervisade hon mig i konsten att läsa högt, men i lugn takt, och samtidigt ständigt ge akt på andningen. Jag hade en förmåga att läsa fort och fel – och utan att andas. Jag läste till dess jag var blå i ansiktet. ”Kent, var inte rädd för orden. En dag kommer du att bli sams med dem. De är dina vänner!” sa den kloka kvinnan med de vackra ögonen.

KentPsy

Dyslexin har följt mig genom livet – ändå har jag kunnat verka som journalist, kulturredaktör, informatör, landshövdingens pressekreterare och till detta kan jag lägga de fem romaner och en självbiografi som jag skrivit. Har jag då dyslexi på riktigt? Jag får frågan då och då. ”Du skriver ju så bra, inte kan väl du vara ordblind?” Jo, jag lovar. Är det någon diagnos jag verkligen har så är det dyslexi. Det märker jag i mitt dagliga skrivande. Jag kan aldrig skriva en enda version och sedan lämna ifrån mig den texten. Den texten är fullproppad med dyslexifel. (Den här bloggen har jag läst igenom drygt tio gånger.) Jag skriver alltid under stor vånda och under ytan med osäkerhet. Det tar säkert dubbelt så lång tid för mig att skriva en roman, jämfört med de författare som är befriade från dyslexi. Men jag ger mig aldrig. Lyckan är att få hålla i en ny, rättstavad roman. I augusti är det dags igen. Då publiceras min femte roman: ”Män som spelar schack”. 

Tio kloka råd till dig som har dyslexi:

  1. Skriv varje dag. Om jag under ett par dar struntar i mina skrivövningar/projekt, tar min dyslexi kommandot över tangentbordet och hjärnan. Är uppehållet en längre tid, så rasar jag än längre längre ner i felstavningsträsket.
  2. Läs mycket och varje dag. Emellanåt (när ingen hör) tränar jag på att läsa högt.
  3. Skriv för hand. Vi dyslektiker har för vana att skriva fult och snudd på oläsligt. Jag fyller mina dagböcker med handskrivna ord.
  4. Undvik att korrekturläsa texten på en datorskärm – skriv istället ut den på ett vitt papper. Inte bara att man slipper stressen från datorn, man ser dessutom lättare felen på ett pappersark. Detta beror på att upplösningen på papperet är mångdubbelt bättre än på en flimrande skärm.
  5. Korrekturläs många gånger. Skriv ut, läs på papper, rätta på datorn, printa ut, läs … Jo, ibland känns det som ett evighetsjobb. Men du känner glädje när du kan lämna ifrån dig en ”ren” text.
  6. Låt andra läsa din text (efter att du själv försökt finna alla fel). Jag lovar dig att om läsaren är driven så hittar han en hel drös med småfel. Men det är inget att skämmas över. Utan lektörerna på förlaget som läser mina texter, skulle det aldrig ha blivit några romaner.
  7. Dölj inte att du är dyslektiker. Det blir bara jobbigt- särskilt då dyslexin är svår att gömma undan.
  8. Kolla upp så att du inte har ADHD. Dyslexi och ADHD har en förmåga att gå armkrok. Jag har dem båda.
  9. 5-8 procent av befolkningen i den läskunniga delen av världen har läs- och skrivsvårigheter av dyslektisk art.
  10. Dyslexi är inte kopplat till lägre intelligens! Albert Einstein, John Lennon, Petter, Carl X Gustaf, Steven Spielberg  och Selma Lagerlöf är några kändisar som har/haft dyslexi.

© Kent Lundholm

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Vasaplan räddades

Av , , 1 kommentar 3

En riktigt bra dag. Har skrivit sida upp och sidan ner på romanen, följt mina schackspelande män ut på misslyckade fisketurer, sett dem bada nakna i en vik och nu sitter några av dem och dricker grogg på verandan och försöker prata om precis allt – utom döden. Trots att en av dem är döende. Men det är väl så vi gör när vi stöter på det vi fruktar allra mest. Är det därför som så många av oss får ett förvånat uttryck i ansiktet den dagen då det ”smäller till”.

Har hamnat i en fas i mitt liv då jag återigen kommer att vara ensam en hel del. Hur länge vet jag inte. Det blir ju så lite då och då under livet att man tvingas kliva åt sidan och hämta andan. Ibland frivilligt, ibland så tvingas man. Men det är inget som skrämmer mig, har varit ensam en hel del under livets gång, så jag ser det mer som en uppbyggnadsperiod då jag får chansen att träna på mina brister och svagheter. I ensamheten får jag dessutom tid att se mig omkring och studera vilka alternativ som är bäst. Det är lätt att man i ren desperation kastar sig huvudstupa in i olika äventyr, som i slutänden bara blir ett misslyckande som i sin tur sänker ens värde. Nu får jag tid att sätta mina gränser, tydliga gränser – hit men inte längre! Det är så man måste göra för att kunna sätta värde på sig själv; när man med tiden får så pass med självkänsla kan man kupa händerna kring munnen och tokskrika: ”Jo du, detta är jag värd! Å jag prutar inte ett uns!”

Vasaplan 2015 nr 24
Nästa nummer av Vasaplan kommer 25/9 2015

Det är så skönt att vi i redaktionen med styrelsens hjälp kunde hjälpas åt att rädda detta nummer av tidningen Vasaplan – för det blev onekligen panik i leden när jag, chefredaktören, lite vimmelkantigt meddelade att jag fått en stroke. Minns kassörens likbleka min (Owe) när han besökte mig på strokecentrum på dag två och jag spydde varje gång jag skulle höja en aning på huvudet. Minns hans tvivel i blicken när jag sa: ”Nog ska du se att det här ordnar sig. Bara jag kommer mig upp på benen.” Och det gjorde jag inte just då. Men jag kom mig upp på benen till slut. Yes! Sen slöt vi leden och hjälptes åt. Tidningen skulle ut! Och vi lyckades. På fredag kommer nästa nummer. Nu är det ett nummer kvar under detta år, det i december, och jag ska även denna gång finnas med som en ”spindel i nätet” för att ro projektet i land. Sedan har vi kallat in förstärkning i form av en biträdande chefredaktör som hjälper mig en del praktiska göromål. Sedan har vi förstås klipporna att luta oss mot: Lars, bildredaktören och Erik som redigerar och fixar all layout.Visst ja – får ju inte glömma Umeås alla journalister och fotografer som fyller tidningen med innehåll.

NyBakgrundFB
Linda Marklund och jag ska ut och ”ljuga”. En turné som börjar i oktober.

Slutkorrekturet till min kommande bok ”Spring Kent, spring!” hann jag lämna in till förlaget bara ett par veckor innan jag blev sjuk. Annars hade väl den utgivningen suttit löst. Men förlaget meddelar att den ska ges ut först i början av 2016. Det var i början tänkt att den skulle komma i höst – men det hade jag inte orkat. För i oktober ska ju jag och Linda Marklund ut med vår berättarföreställning: fyra föreställningar i Lycksele och Åmsele. Än så länge. Det är en hel del på G – och detta för en man på 57 år som fick en stroke för en månad sedan. Ta det lugnt din idiot! har somliga sagt. Det kan vara bra att ha en del mål, något som får en att sträva framåt! har andra sagt.

För övrigt är jag på väg. Återigen är jag på väg.  Framåt, alltid framåt! Jag får stanna upp ibland och hämta andan och invänta modet – men aldrig backa! Alltid framåt!

1 kommentar
Etiketter: , , , , ,

Jagar småfel

Av , , Bli först att kommentera 0

Är inne i slutfasen av min kommande bok, min femte. Jag har kommit till den del av processen när man ska sätta fingret under varje rad och läsa ytterst långsamt, för att om möjligt finna några av dessa förargliga småfel som gömmer sig i texten. Det är tredje vändan jag läser igenom de dryga trehundra sidorna och har nu kommit till den punkt då jag blivit blind för den egna texten. Då hjärnan lurar mig. Felen finns där, men hjärnan menar att precis allt är korrekt. Då är det väl underbart att ha folk på förlaget som kan hjälpa till. Så även om jag inom kort skickar iväg ett helt ”tvättat” manus, så kommer det tillbaka efter sommaren med en massa små röda bockar i marginalen.

Att skriva böcker är rätt så tröttsamt och i stort en tillvaro som är rätt så långt ifrån den romantiserande bilden av författaren, som sitter i skenet från sin lampa och låter tankarna flaxa fritt i sitt skapande. I själva verket så handlar kreativitet om att samla ihop tankarna, strukturera dem och metodiskt skriva ner en berättelse från A till Ö.Och att jaga småfel. Det handlar om hårt jobb, och slår man ut förtjänsten över alla de timmar man jobbar så blir timpenningen låg.

Denna gång blir det ingen roman. Istället blir det en självbiografi – vad nu det ska vara bra för. Så lastgammal är jag väl inte för att summera mitt liv? Men jag gör det av helt andra skäl.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

En dag som alla andra

Av , , Bli först att kommentera 2

Utan att jag märkt det har livet vänt till det bättre. Jo, här gäller det minsann att vara uppmärksam. Meningen med tillvaron handlar i mångt och mycket om att upptäcka de goda, fina stunderna, så att man kan njuta av dem. Fort har de runnit undan och försvunnit. Mötet med mina läsare har gjort att livet lyft och att oron kring ett "misslyckade" spolats bort. Det är ju så när man skrivit en bok, att katastroftankarna dyker upp – särskilt vid tiden av utgivning. Innan jag fick Vedtjuven i min hand, var jag inte ens säker på att trycksvärtan skulle finnas kvar; att jag skulle ha skrivit en bok utan ord. Men när jag väl bläddrat i den, läst högt ur den en stund, insåg jag att jag verkligen lyckats med min bedrift.

Efter att ha varit på väg i ett drygt år, har jag åter stannat upp. Det är då som minnesbilderna rasslar förbi, som pärlorna på ett halsband. Det är väl så som vi människor gör när vi får tid över för reflektioner. Men man får heller inte fixera sig allt för mycket vid detaljerna; de kan skymma sikten för själva livet. Därför gäller det att välja rätt karta. Tror att man ska strunta i kartorna som visar varenda liten bäck och sten och istället välja en som visar en större översikt. Det är helheten som räknas. Den och inget annat.

Grått därute. Grått och oroväckande stilla. Längtar så ofantligt efter våren; efter den tid då värmen infinner sig och när knopparna brister. Det är den tiden på året då jag brukar få en sådan vanvettig lust efter att vandra. Det är långpromenadernas tid. Jag går liksom hela vintern och laddar inför att få komma ut och gå. Att få gå mig stark. Vet inte vad det är med mig, men om vintern  vill  jag mest kura ihop mig mörkret och stugvärmen, och undvika världen. Det är också den tiden på året då jag skriver som mest intensivt. 

Detta är en dag som alla andra. Varken mer eller mindre. Det är dags att koka kaffe.

KENT LUNDHOLM

www.kentlundholm.com

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

En fin sidovinst

Av , , Bli först att kommentera 0

En mellandag. Försöker bringa ordning i mitt arbetsrum; sortera papper, flytta ting från en plats till en annan, torka rent och dammsuga. Märkligt att kattgubbarna kan tappa så mycket hår just i kontoret. 

På måndag får jag hämta datorn jag köpte i fredags. Min gamla är på sitt yttersta – den hänger sig i parti och minut, tar en evighet att starta och vägrar lyda vissa kommandon. Den har gjort sitt. Tre romaner har jag skrivit på den. Det är tid att släppa in något nytt.

När jag köpte datorn, så hände något märkligt. Jag fick en cykel med på köpet – en fin femväxlad bike. Perfekt att ge till min dotter, som har en modell äldre. Ett lyckat datorköp gav en fin sidovinst.

Bokningarna fortsätter. Nu vill ABF att jag framträder i Robertsfors, Nordmaling, Vindeln och Umeå. Hitills elva bokningar. Det är fantastiskt roligt att möta sin publik, sina läsare. Det gör mig ödmjuk. 

Dags att åka iväg och handla. Sedan ska jag hämta min dotter. 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

En typisk mellandag

Av , , Bli först att kommentera 0

Detta är en typisk mellandag. Inga stora planer, dagen efter ett framträdande, iklädd mysbyxor och intagandet av en sen frukost. Men även sådana dagar har sin charm. Det gäller bara att upptäcka den – att bli medveten om att finna sig i lugnet.

Under gårdagen framträdde jag på Café Pilgatan i Umeå. Ett 40-tal besökare på plats. Det blev en riktigt trevlig stund. Det är en mäktig känsla att möta sina läsare, att höra dem skratta,  se dem nicka instämmande. Jo, detta var ett av de ögonblick som jag längtat till under hela skrivprocessen.

Sol på en klarblå himmel. Plusgrader. Vad månne det bli av denna dag?

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Att möta sina läsare

Av , , 1 kommentar 2

Allt har sin tid. Skrivandets de senaste året, medan det nu handlar om framträdandets tid. Börjar i morgon i Lycksele (19.00 i biblioteket) och på onsdag är det Ordcaféet på Pilgatan i Umeå som gäller. Det ska erkännas att det känns en aning pirrigt, som om jag står på osäker mark. Intalar mig att jag ska tala om ett ämne som jag borde behärska – den egna romanen Vedtjuven.

I mitt arbetsrum står fyra kartonger med med böcker. Då och då går jag fram till dem och plockar upp ett exemplar av Vedtjuven, vrider och vänder på den, bläddrar förstrött och slår upp en sida på måfå. Jo, det är verkligen jag som skrivit i denna text. 

På mina framträdanden kommer jag att börja tala om meningen med att skriva, om hur det krävs ett viss mått av mod för att överhuvudtaget börja skriva böcker. Förmodligen måste man även vara dumdristig. Till detta ska läggas den belöning man får av att möta sina läsare – och att i slutänden få hålla i ett tryckt exemplar. 

Jag kommer kort att berätta om resan i mitt skrivande, hur jag i början fick för mig att skriva storslagna, filosofiska romaner. Något som enbart ledde till refuseringar och skrivkramp. Det var först när jag började berätta om det jag kände till, om människorna i Baklandet, som förlösningen inträffade. I dag känner jag inte till något annat än Baklandet. Nu har det blivit fyra romaner om denna märkliga trakt, som finns någonstans i skogs- och myrlandet utanför Lycksele.

Slutligen blir det – naturligtvis – en hel del prat om Vedtjuven; romanen som blev till efter en hörsägen uppe i Arvidsjaur i slutet av 1980-talet, och sedan en novell i början av 90-talet och sedan ett filmmanus 2004. Hösten 2010 återfann jag detta filmmanus och beslöt mig för skriva en roman. På den vägen är det.

Nu ska jag alltså ut i vida världen och berätta om den romanen. Det är det som jag sitter här och gruvar mig för. Men det ska nog gå bra.  

KENT LUNDHOLM

www.kentlundholm.com

 

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Vad en författare bör veta om snöskotrar

Av , , Bli först att kommentera 1

Under de tolv år som jag verkat som författare, med fyra publicerade romaner, har jag framträtt inför publik ett otal gånger. Nu när den fjärde kommer ut (Vedtjuven), är det åter dags att ge sig ut på vägarna. Börjar nästa vecka med Lycksele och Umeå.

Under årens lopp är det vissa framträdanden som i minnet brinner klarast.

Ett av dem är när jag skulle snacka om mina böcker inför ett hundratal elever på Tannbergsskolan i Lycksele. Längs fram i den stora aulan satt alla de elever, främst flickor, som verkade seriöst intresserade – medan de bakre bänkraderna ockuperades av killar med skoterkepsarna djupt nerdragna i pannan, och med jättelika snusprillor under läppen.

Detta skulle bli en utmaning … Jag lade undan min böcker och började istället att tala om mina minnen från just denna aula (på vars skola jag klarat mig igenom gymnasiet). Jag berättade om min uppväxt i en by som inte fanns på kartan och om mina bästa vänner som alla var i sjuttioårsåldern.

Jo, de lyssnade verkligen. Även killarna med skoterkepsarna. Så långt hade jag lyckats, men det återstod en prövning. Det var dags att lämna ordet fritt: ”Ja, ni undrar säkert över nåt. Fråga på nu!” Det blev knäpptyst. Jag tittade desperat på lärarna, men även de sänkte blicken. Den skrivintresserade tjejrna första raden? Nä, de satt där stumma. Till slut reste sig en av killarna med svart skoterkeps och blåste upp sig. Se där, en som vill veta något om mitt författarskap, mina romaner …

”Hördu, ha du nån skoter, då?” frågade han högt med en bräcklig målbrottsröst.

Spridda skurar av skratt. Där stod jag, ensam på den stora scenen. Alla stirrade på mig, med något rofyllt i blicken. Nå, författarjävel, ta dig ur detta – om du kan! Tur att jag åtminstone hade kört skoter under hela min uppväxt. Så utan att jag hann hejda mig, drog jag historien om den första skotern i Baklandet. Den lilla, röda ockelbon som pappa köpte. Den som bara gick att köra i en riktning – rakt ner genom snön … Jag fick skrattarna med mig. Killen i kepsen, som försökt få mig ut på halt vatten (djup snö …) var den som drog igång applåderna.

Så en författare måste även ha ett visst hum om skotrar, för att klara av ett framträdande.

Nå, har du nån skoter, då …

KENT LUNDHOLM

www.kentlundholm.com

Det är svettigt att skriva romaner

Av , , Bli först att kommentera 0

DET ÄR NOG många som ser ett romantiskt skimmer kring skrivandet av romaner. Där finns bilden av författaren som sitter i sin vindskupa, i ljuset av fladdrande stearinljus, och gör stordåd. Kan kanske vara så emellanåt – men i stort är det mycket hårt och krävande arbete.

Förarbetet, när alla fakta ska hämtas in, kan ta år att genomföra. Sedan ska man omsätta det man samlat i skallen, i noteringsböcker, till en text som en dag som ska bli en roman. Man gör ett utkast. Mest för att pröva sig själv – håller texten eller inte.

SEN SKRIVER MAN om, skriver om, skriver om, till dess det börjar likna något. Sedan ska man korrekturläsa texten och försöka hitta de fel som ligger och lurar. Trots att det allt mer liknar en roman, så dyker det ständigt upp nya småfel, irriterande sådana. 

När detta är klart, ska manuset det skickas iväg till förlagets korrekturläsare. Personligen har jag en mycket duktig sådan. Man väntar otåligt. Så, en dag, kommer korrekturet – med en massa bockar i kanten. Det fattas kommatecken, en massa och, att, det.

DÅ ÄR DET bara att sätta sig igen och rätta alla dessa småfel. När det är gjort ska manuset åter till korrekturläsaren, för att han ska kolla att jag rättat rätt.

Tro nu inte att det är klart. Även förläggaren ska korrekturläsa.

Som ni förstår så har författaryrket en ganska usel timpenning.

NÄR DET GÄLLER själva skrivandet, så finns det säkert en rad olika metoder. Många jobbar med datorer, men även de som nyttjar skrivmaskiner av skilda slag – och sedan har vi de som skriver för hand. Det gör exempelvis Torgny Lindgren. I det fallet finns inget som är rätt eller fel. Man använder den metod som passar en bäst.

KENT LUNDHOLM

www.kentlundholm.com