Dis framför solen. Verkar var milt därute. Efter gårdagens snöfall, insåg jag att var dumt att ens ha tänkt tanken att byta till sommardäck. Förmodligen föll snön just för att jag tänkt tanken. Väntar med bytet en vecka eller två.

Då och då dyker det upp bilder som har med pappa att göra. Ofta bilder som får mig att le. Även om han bitvis av sitt liv tycktes vara bitter, vilket gjorde honom hetsig och tvärhet. Det är ändå hans humor som lever kvar. Som när han klädde ut sig till nasare och lyckades sälja en häst till sin far. Farsgubbens EGEN häst och senare sålde sin mors vispar, grytor, knivar – till sin EGEN mor. Minns själv en händelse där jag blev vittne till hans underfundiga humor.

Pappa (till höger) och skotern han köpte billigt.

Det var en kall vinterdag i början av sjuttiotalet. Jag var ännu en valp på tretton år, tror jag. Motorljud. En svart skåpbil med släp kom körande i knapp styrfart nerför backen. Pappa stod nere vid garaget och tankade motorsågen. Jag rusade ner till honom för att se vad som skulle ske. Det var ju inte så vanligt att det kom främmen till Baklandet. Den storvuxne sörlänningen, som skorrade på ett märkligt sätt, sålde snöskotrar. Trots de styva tjugo minusgraderna var han klädd som till en ljummen försommardag; i kostym, vitskjorta med slips, blanka lågskor och i ett par förkorta gabardinbyxor. Försäljaren gick bredbent till släpvagnen och slet ner en röd Ockelbo med en gallerförsedd huv. ”Denna modell borde passa herr Lundholms behov.” När pappa ville veta priset, höll försäljaren upp en avvärjande hand och bad att få återkomma till detta.

”Härute i obygden borde alla ha en skoter.” Försäljaren trampade finskorna på stället och gnuggade öronsnibbarna.

”Nå för helvete, visa mig vad skotern går för,” sa pappa och spände blicken i försäljaren. Han pekade med hela armen och sa att snön ute på myren var lika hård som köksgolvet. Fast alla i Baklandet visste ju att snön som fallit den senaste veckan, hade ännu inte satt sig. Denna lössnö var som kvicksanden i djungeln. Försäljaren tittade ut på den vidsträckta, bländvita myren. Han slog ut med armarna, drog på sig ett par tunna handskar, knäppte igen kavajen och äntrade skotern.

”Se upp, jag kommer i en hastighet av 40 kilometer i timmen!”

Jag och pappa placerade oss på vägen för att få fri sikt. Försäljaren tog fart, studsade över vägen, och flög ett tjugotal meter ut på myren. Skotern och försäljaren försvann ner i ett två meter djupt hål. Omgivet av lössnö. Det kom rök ur hålet. En arm stack upp, följt av ett svagt rop på hjälp. Pappa satte på sig Tegsnässkidorna och klämde fast ett rep under armen. Pappa drog och släpade de blåfrusne försäljaren fram till vägen. Skotern bärgade pappa med hjälp av arbetarbussen.

Försäljaren satt i bilen och knep käft, med en filt kring kroppen. Han frös som en hund. Kanske förbannade han sitt öde att tvingas sälja snöskotrar till tjuriga gubbar i Västerbottens inland. Pappa tröstade försäljaren: Som sörlänning kunde han omöjligt känna till all slags snö.

”Nå, vad ska du ha för skotern?” sa pappa och log snett.

Så gick till när den första skotern kom till Baklandet: En prima Ockelbo, för halva priset, och som puttrade och gick i dryga trettio år. Även i lössnö. Däremot var det ingen som såg till försäljaren någon fler gång.

(Texten ”Skoterköp i Baklandet” har tidigare varit publicerad i Lokaltidningen den 14 mars 2018.)