Etikett: snöskoter

Skoterköp i Baklandet

Av , , Bli först att kommentera 4

Dis framför solen. Verkar var milt därute. Efter gårdagens snöfall, insåg jag att var dumt att ens ha tänkt tanken att byta till sommardäck. Förmodligen föll snön just för att jag tänkt tanken. Väntar med bytet en vecka eller två.

Då och då dyker det upp bilder som har med pappa att göra. Ofta bilder som får mig att le. Även om han bitvis av sitt liv tycktes vara bitter, vilket gjorde honom hetsig och tvärhet. Det är ändå hans humor som lever kvar. Som när han klädde ut sig till nasare och lyckades sälja en häst till sin far. Farsgubbens EGEN häst och senare sålde sin mors vispar, grytor, knivar – till sin EGEN mor. Minns själv en händelse där jag blev vittne till hans underfundiga humor.

Diabi234

Pappa (till höger) och skotern han köpte billigt.

Det var en kall vinterdag i början av sjuttiotalet. Jag var ännu en valp på tretton år, tror jag. Motorljud. En svart skåpbil med släp kom körande i knapp styrfart nerför backen. Pappa stod nere vid garaget och tankade motorsågen. Jag rusade ner till honom för att se vad som skulle ske. Det var ju inte så vanligt att det kom främmen till Baklandet. Den storvuxne sörlänningen, som skorrade på ett märkligt sätt, sålde snöskotrar. Trots de styva tjugo minusgraderna var han klädd som till en ljummen försommardag; i kostym, vitskjorta med slips, blanka lågskor och i ett par förkorta gabardinbyxor. Försäljaren gick bredbent till släpvagnen och slet ner en röd Ockelbo med en gallerförsedd huv. ”Denna modell borde passa herr Lundholms behov.” När pappa ville veta priset, höll försäljaren upp en avvärjande hand och bad att få återkomma till detta.

”Härute i obygden borde alla ha en skoter.” Försäljaren trampade finskorna på stället och gnuggade öronsnibbarna.

”Nå för helvete, visa mig vad skotern går för,” sa pappa och spände blicken i försäljaren. Han pekade med hela armen och sa att snön ute på myren var lika hård som köksgolvet. Fast alla i Baklandet visste ju att snön som fallit den senaste veckan, hade ännu inte satt sig. Denna lössnö var som kvicksanden i djungeln. Försäljaren tittade ut på den vidsträckta, bländvita myren. Han slog ut med armarna, drog på sig ett par tunna handskar, knäppte igen kavajen och äntrade skotern.

”Se upp, jag kommer i en hastighet av 40 kilometer i timmen!”

Jag och pappa placerade oss på vägen för att få fri sikt. Försäljaren tog fart, studsade över vägen, och flög ett tjugotal meter ut på myren. Skotern och försäljaren försvann ner i ett två meter djupt hål. Omgivet av lössnö. Det kom rök ur hålet. En arm stack upp, följt av ett svagt rop på hjälp. Pappa satte på sig Tegsnässkidorna och klämde fast ett rep under armen. Pappa drog och släpade de blåfrusne försäljaren fram till vägen. Skotern bärgade pappa med hjälp av arbetarbussen.

Försäljaren satt i bilen och knep käft, med en filt kring kroppen. Han frös som en hund. Kanske förbannade han sitt öde att tvingas sälja snöskotrar till tjuriga gubbar i Västerbottens inland. Pappa tröstade försäljaren: Som sörlänning kunde han omöjligt känna till all slags snö.

”Nå, vad ska du ha för skotern?” sa pappa och log snett.

Så gick till när den första skotern kom till Baklandet: En prima Ockelbo, för halva priset, och som puttrade och gick i dryga trettio år. Även i lössnö. Däremot var det ingen som såg till försäljaren någon fler gång.

(Texten ”Skoterköp i Baklandet” har tidigare varit publicerad i Lokaltidningen den 14 mars 2018.) 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Vad en författare bör veta om snöskotrar

Av , , Bli först att kommentera 1

Under de tolv år som jag verkat som författare, med fyra publicerade romaner, har jag framträtt inför publik ett otal gånger. Nu när den fjärde kommer ut (Vedtjuven), är det åter dags att ge sig ut på vägarna. Börjar nästa vecka med Lycksele och Umeå.

Under årens lopp är det vissa framträdanden som i minnet brinner klarast.

Ett av dem är när jag skulle snacka om mina böcker inför ett hundratal elever på Tannbergsskolan i Lycksele. Längs fram i den stora aulan satt alla de elever, främst flickor, som verkade seriöst intresserade – medan de bakre bänkraderna ockuperades av killar med skoterkepsarna djupt nerdragna i pannan, och med jättelika snusprillor under läppen.

Detta skulle bli en utmaning … Jag lade undan min böcker och började istället att tala om mina minnen från just denna aula (på vars skola jag klarat mig igenom gymnasiet). Jag berättade om min uppväxt i en by som inte fanns på kartan och om mina bästa vänner som alla var i sjuttioårsåldern.

Jo, de lyssnade verkligen. Även killarna med skoterkepsarna. Så långt hade jag lyckats, men det återstod en prövning. Det var dags att lämna ordet fritt: ”Ja, ni undrar säkert över nåt. Fråga på nu!” Det blev knäpptyst. Jag tittade desperat på lärarna, men även de sänkte blicken. Den skrivintresserade tjejrna första raden? Nä, de satt där stumma. Till slut reste sig en av killarna med svart skoterkeps och blåste upp sig. Se där, en som vill veta något om mitt författarskap, mina romaner …

”Hördu, ha du nån skoter, då?” frågade han högt med en bräcklig målbrottsröst.

Spridda skurar av skratt. Där stod jag, ensam på den stora scenen. Alla stirrade på mig, med något rofyllt i blicken. Nå, författarjävel, ta dig ur detta – om du kan! Tur att jag åtminstone hade kört skoter under hela min uppväxt. Så utan att jag hann hejda mig, drog jag historien om den första skotern i Baklandet. Den lilla, röda ockelbon som pappa köpte. Den som bara gick att köra i en riktning – rakt ner genom snön … Jag fick skrattarna med mig. Killen i kepsen, som försökt få mig ut på halt vatten (djup snö …) var den som drog igång applåderna.

Så en författare måste även ha ett visst hum om skotrar, för att klara av ett framträdande.

Nå, har du nån skoter, då …

KENT LUNDHOLM

www.kentlundholm.com