Etikett: socialt boende

Man med käpp

Av , , Bli först att kommentera 7

Härom dagen köpte jag mitt livs första käpp. Det var inte alls det nederlag som jag tidigare i livet inbillat mig att det skulle vara. Förr i tin brukade män som fyllde 50 år få en käpp i present av sina kompisar. Käppen var då symbolen för att man skulle ta det lite lugnare och att man framgent skulle behöva ett stöd i livet. Framför allt så var femtio år en hög ålder förr i tin, då var man utslitte å förvärkt efter ett helt liv i timmerskogen. Jag har skaffat käpp för att kunna slå den i skallen på de som kommer närmare mig än rekommenderade 1,5-2 meter.

Jag är 62 år när käppen kommer in i mitt liv. När jag tar längre promenader är det gåstavar eller rollatorn som gäller, men ska man en sväng på apoteket eller som i går ett besöka hos Guran och Monica i Täfteå kommer käppen väl till pass. Lena tycker att jag ska träna på en snygg, avslappnad pose: Typ cool, världsvan och välklädd Dandy. Med käpp.

Har haft en period då jag gått relativt stadigt, förmodligen för att läkarna ökat på min Parkinsonmedicin. Tyvärr är dessa piller så uppiggande att jag får svårt att sova. I morse var jag upp vid 03.00 och började skriva – då hade jag sovit i tre timmar, knappt.

Jag tänker tillbaka ett par-tre år, mardrömsåren, då jag började falla och slå mig, då jag plötsligt inte längre kunde simma utan sjönk till Nydala sjöns botten eller då jag ”glömt” hur man trampar fram på en cykel. Värst var nog perioderna då jag inte tog mig nerför trapporna i min dåvarande lägenhet på Backenvägen på Pig Hill. Jag var trött och uppgiven. Försökte fixa ett lägenhetsbyte på egen hand, en lägenhet med hiss eller på bottenplan, men det sket sig. Orkade helt enkelt inte. Så till slut vände jag mig till kommunen för att få hjälp med en handikappanpassad bostad. Med alla mina funktionshinder och epitetet Öfvre Norrlands sjukaste författare skulle väl det vara en baggis. Icke.

När man är i nöd, när man själv inte klarar av att sköta sig själv och tappar modet, så  måste man be om hjälp hos myndigheter, sjukvård och sina vänner. Men sådant tar emot. Särskilt om man är en Bror Duktig. Ur denna skara kliver Guran fram, en gammal polare från Lyckseletiden på 70-talet. ”Vill du att jag ska hjälpa dig”, frågade han och menade vad han sa. Hur länge hade jag inte väntat på att nån skulle ställa just den frågan till mig. Han säger att det ska ordna sig, men att byråkratin kan dra ut på tiden. Så sant. Men han fanns där vid min sida och fixade och donade – och var en blåslampa i baken på de som bestämde. Utan Guran vete fan hur det gått. Jag hade börjat känna livsleda.

Periodvis hängde både jag och Guran med huvudet. Det var svårt att få besked och hur kommunen resonerade. Vi gick sida vid sida och påminde ibland om två trötta hästar. Jag har en känsla av någon ”trollade med knäna” då jag plötsligt erbjöds en lägenhet. En tvåa med hiss. Då hade jag levt bland flyttkartonger sedan i oktober. Skulle ha fått flytta in i februari – men då säger min knasiga hyresvärd nej. Men den första april får jag flytta in. Men under vissa förbehåll.

Jag förstod mig inte på lagstiftningen och gör det fortfarande inte. Det är ett gytter av paragrafer och lagar. Utan Gurans hjälp hade jag varit förlorad. Till slut förstod jag att det handlade om att jag fick rätt ”etikett” för att få kommunal hjälp. Om jag hamnade i kategorin ”socialfall” (vilket jag naturligtvis inte är) ökade chansen att tilldelas ett socialt boende (bland annat för familjer i ekonomisk knipa). 2019 fanns det 25 000 sociala kontrakt i landet. Jag skulle vara en av dessa som satte min namnteckning på ett sånt kontrakt.

Nu bor jag i en helt vanlig tvårummare med hiss på Ersboda. Men medan jag bor i Bostadens lägenhet hyr jag den av socialtjänsten med en massa förbehåll som att inte leva rövare, supa och skita ner, störa grannarna. Då kan de med buller å bång sparka ut mig på gatan. I mitt kontrakt står det att jag förbinder mig att hålla rent i lägenheten och städa noga. Oanmälda besök kan tydligen göras. Om ett år, om jag då lever i en välstädad lägenhet och inte varit ute på balkongen och ropat okvädinsord till grannarna eller pissat i hissen, så kan jag kanske få ett förstahandskontrakt på denna lägenhet eller nån annan som passar mig.

Låter detta förnedrande? Hugger det i integriteten? Jag är ju inget socialfall, är skötsam och har aldrig missat en enda hyra under mitt liv, har heller aldrig någonsin blivit vräkt. Det finns ju heller ingen ond baktanke med denna lösning, bara en praktisk modell. Faktum är att jag räddades och fick flytta in i en fin tvåa med hiss. Det hade ett visst pris, men det svalde jag. Hade det varit för 20 år sen, hade jag vänt upp och ner på kommunhuset.

Jag är lugn och skötsam och har efter en period med för mycket av alkoholen, inte druckit en droppe alkohol på 12 år, är numera en rätt så känd kulturjournalist och författare som skriver minst 8 timmar per dag och åker runt i landet och föreläser om Psykisk ohälsa och framträder som författare (till 6 romaner) och som satt upp ett flertal muntliga berättarföreställningar. Skriver nu på ”tegelstenen” Älskade Ester. Hade jag haft några ytterligare ”poäng” vad gäller mina funktionshinder hade jag hamnat i en grupp som tydligen kallas för ”Personkrets” (låter som en känd Norénpjäs”) och då fått all slags hjälp som ADHD-Kent.

Men jag hade förmodligen suttit kvar två trappor upp på Backenvägen om jag inte svalt och knipit käft när detta koncept presenterades. Uppriktigt sagt så skiter jag vad myndigheterna vill kalla mig för (Lundholm var namnet), jag räddades och fick flytta till en fin tvåa där jag trivs mycket bra. ”Detta är just för tillfället enda lösningen, även om den verkar underlig”, sa Guran till mig, som är synnerligen insatt i de sociala lagarna som gäller i kommunen. Guran är en klok, förnuftig man och blev min stigfinnare. Vi har känt varandra sen grundskolan i Furuvik, Lycksele, sen har våra vägar korsats då och då under livet, men under denna livskris kliver han fram som en ängel och bevisar vilken god kamrat han varit och är.

Jag är ju dessutom så pass multisjuk att jag inte orkar fajtas för mina rättigheter. All ork går åt till att skriva mina romaner. Jag lider av sviterna efter en stroke 2015, fick diagnosen Parkinson 2018 (en sjukdom som jag tydligen haft i tio år), en galopperande diabetes, astma, benödem, höftartroser, bipolär sjukdom, ADHD, panik/ångest syndrom. Nästa stora kamp, för att att mitt liv ska bli bra och drägligt, är att få tre olika kliniker inom sjukvården att behandla HELA Kent. Idag är jag uppdelad i olika bitar där neurologen sköter min Parkinson, Äldre Psyk skriver ut sömnmedicin och håller koll på mina depressiva faser, distriktsläkaren sköter om det övriga som astma, hypertoni och inte minst min diabetes. Även i detta fallet skulle jag behöva en empatisk stigfinnare för att hitta en ärrad, kunnig distriktsläkare som likt spindeln i nätet har huvudansvaret för HELA Kent. Men det är en annan fråga.

Sen kom coronan och jag hamnade i isolering pga att jag är en högriskpatient som inte överlever respiratorvård. Satt isolerad april och en bit in i juni. Sen skaffade jag munskydd och vinylhandskar och började göra riskfyllda besök på apoteket och COOP (under tidiga morgnar).

Några av mina läkarpolare menar att isoleringen inte var bra för mig. Allt stillasittande mångdubblar risken för en ny stroke.

”Det nog troligt att du klarar dig undan Covid-19 men dukar under av en blodpropp eller blir galen av de sociala fobier du utvecklar i din ensamhet.”