Å dessa fanatiska män, som vet hur man handskas med isolering. Genom tiderna har de dykt upp ur tristessen och visat på en imponerande kreativitet och handlingskraft. När en annan blivit handlingsförlamad, så har en sådan Simeon Syliten, som redan på 400-talet kombinerade ensamhet och isolering med att en strålande utsikt över den syrianska öknen.

Pelarhelgon

Han tog helt enkelt och byggde en 18 meter hög pelare, på vilken han skulle sitta 30-40 år och knipa käft. Denne kristne asket var inte bara tyst, han var dessutom 18 meter närmare Gud, än de nere på marken. Eftersom jag inte har tillgång till nån pelare, men har jag funderat på att sitta några år på balkongräcket, i min väntan på vaccinet, och med tiden bli helgonförklarad av någon ortodox kyrka i mellanöstern. Då skulle jag göra något vettigt av min ensamma tillvaro.

Konsten att skapa mening

Inbillar mig att då skulle livet få en större mening, än att sitta i en tvårummare på Östra Ersboda och skriva obegripliga krönikor. Balkonghelgonet Lundholm. Det vore väl nåt. Att offentligt bli en sann eremit och botgörare. Men klarar jag verkligen av att knipa käft i dryga 40 år? (Då skulle jag vara 103 år …) Fast jag har läst att han ibland, typ vart femte år reste sig upp på sin pelare, som i det ögonblick blev en predikstol. Han lär ha samlat tusental följare som under tystnad hörde hans predikningar, då han spred den kristna läran 18 meter upp i luften. Om han suttit där och filat på sin predikan, övat på vartenda ord i 5–6 år, så lär det nog hans gudsord ha övertygat att följa hans exempel. Syriens och Palestinas öknar blev med tiden tillhåll för tusentals botgörare som satt i åratal på sina pelare. Alla inspirerade Simsons ensliga liv på jorden som garanterade ett evigt liv i himlen. Efter sin död blev Simeon helgonförklarad.

Han ger upp 30 år efter krigsslutet.   

I min isolering så upplever jag stark frustration och drabbas ofta av känslan att ha blivit kvarglömd och övergiven. Kanske var det något liknande som den japanske löjtnanten upplevde. Under andra världskrigets slutskede, julen 1945, skickades löjtnant Onoda tillsammans med hundratals andra soldater till djungel en ön i Filippinerna. Där blev han kvar och fortsatte oförtröttligt sitt krig i över 30 år. Hiroo Onda blev kvarglömd i över trettio år, och under de åren fortsatte hans krig mot fienden som mest bestod av filippinska fiskargubbar. Först 1975 marscherade en trött och luggsliten Onodas ut ur djungel och överlämnade sitt svärd till president Markos. Under stor uppmärksamhet fördes den envise, tjurskallige soldaten till Japan. Där passade han inte in. Mentalt vara han ett antikt föremål från förr i tiden, så han gifte sig och flyttade till Brasiliens inland, i utkanterna av Amazonas djungel, där han slog sig på boskapsskötsel. Hur kunde han så katastrofalt missa krigsslutet 1945? Varför litade han inte på de som sa att kriget var slut? Fortsatte han i rena ilskan eller blev han paranoid och såg konspirationer och lögner i allt och hos alla. Han dog 91 år gammal anno 2014.

Soldat Onodas krig påminner om Sture Dahlströms roman ”Tango för enbenta” (1981)  om den tjurige Karl Andersson, som kommer på kant med myndigheterna och världen. Till slut förklarar han krig mot byråkraterna. Han laddar sitt gevär och ockuperar sin gård som kommunen vill ta ifrån honom.

Nej, detta är inget för mig. Det fattas tid. Pelarhelgonets 18 meter höga pelare eller Onodas 30 år långa, inbillade krig, faller utanför min vilja och ork. Det är inga handlingar jag vill utföra under den tid jag har kvar.

Knipa käft i grupp

Det har blivit populärt med retreat i kristna sammanhang. Folk åker till avlägset belägna gårdar kniper käft över ett veckoslut, för att komma i kontakt med sitt inre, sin själ. Detta är precis vad jag sysslar i min tysta isolering på Ersboda. Det finns dagar då jag inte sagt ord på hela dagen. När jag försöker säga nåt på kvällssnåret, hörs bara ett väsande. Jag har besökt en logoped som lärt mig att upprepade gånger säga Aaaaa. Vi Parkinson sjuka måste träna rösten, då även de små musklerna kring stämbanden med tiden förtvinar och kommer med tiden göra mig evigt tyst.

Hunden Diogenes

En av de största kufarna vad gäller att göra något stort (eller slösa bort?) under sin stund på jorden, var en grekisk filosof vid namn Diogenes. Han bodde i en tunna och gav fan i att tvätta sig, vilket gjorde att han stank ”som en hund”. Han kom därför att kallas för Kynos, Hunden. Det skulle kunna vara något för mig. Om jag får tag i en tunna. Diogenes hade en synnerlig desillusionerad syn på världen – en riktig cyniker med andra ord. Genom att avsäga sig allt beroende av världen och genom att vara nöjd med enbart livets nödtorft, uppstod en lycka och en inre frid.  

Alexander den store besökte den berömde och illaluktande filosofen och frågade ifall Diogenes saknade något, om han kunde hjälpa ”Hunden” på nåt sätt. ”Flytta på dig! Du skymmer solens ljus!” Diogenes lär ha dött i sin tunna, 96 år gammal, samma dag som Alexander den Store avled. Han hade noga eftertanke önskat att hans döda kropp skulle kastas utanför stadsmuren, i ett dike, så vilda djur kunde kalasa på hans kropp. Ironiskt sett så ordnades till Diogenes minne en storartad begravning. Han som ville bli glömd av världen fick efter sin död en pelare rest till sitt minne – och ovan på den vilade en hund i finaste marmor.

En författare i ständig väntan.

Under skrivandet av denna reflekterande text, har jag tappat lusten att ”göra något vettigt och stort” av min isolerade tillvaro. Jag får nöja mig med att jag finns. Min extraordinära tid i väntan på vaccinet torde nog vara att jag ska verka som skriftställare och skriva meningslösa texter, som denna. Jag har blivit varnad för att stirra mig blind på isoleringen och min väntan på vaccin, då människan är mer än sina tankar och fantasier. Jag har en kropp som tar stryk av den Ensamhetens inre stress – som ökar hormonutsöndringen och som i sin tur höjer puls och blodtryck.

Nog skulle det vara plågsamt ironiskt att jag en dag slog upp mina blå ögon, drabbad av en halvsidesförlamad kropp efter att ha drabbats av en ny stroke – samma dag som det ligger ett brev från Region Västerbotten på golvet i hallen. En inbjudan till vaccination. Men jag skulle nog inte bli förvånad, utan i rena ilskan krypa ner i en pappkartong och se till att den blir skickad till Spetsbergen.

Inga föreläsningar, trots att Ester är på väg.

Men det är nog så den största, värsta frustationen är att inte kunna träffa läsarna när romanen ”Älskade Ester” släpps i maj. Är frustrerad över att inte få följa Ester ut i världen efter att ha lagt ner en sådan energi och hårt arbete på skriva de 600 sidorna. Det är därför jag funderar på att bosätta mig i en tunna och rensa bland känslorna, slippa paniken och sorgen (ilskan) att likt soldat Onoda bli kvarglömd på en ö där kriget sedan länge sedan tagit slut.