Etikett: Solen

Gammal och vis

Av , , Bli först att kommentera 1

Ringde igår och grattade min gamla mor på hennes födelsedag. Hon var rysligt förkyld, men fyllde likväl 82 år. Tänkte sedan på hur lätt man tar människor för givna, även om de passerat åttio. Ja, det gäller ju inte enbart de som blivit gamla, det gäller alla och envar som finns omkring en. De tycks vara självklara, odödliga, eviga, men en efter en faller de undan – och var gång blir man lika chockad. Tiden är utmätt.

skolan

Har hjälpt min dotter med en uppgift hon fått i skolan (hon läser första året på gymnasiet). Det gladde mig, särskilt när det handlade om ämnet historia och i det här fallet ”hur uppstod Kubakrisen 1962”. Jag är rätt så duktig på historia och kunde direkt rabbla årtal och skeenden – samtidigt som jag inte ville berätta allt, utan ge henne ledtrådar som hon själv kunde söka svaren på. Man behöver inte nödvändigt  lära sig allt på egen hand, då det ibland går minst lika bra att låta sig bli lärd av andra, att lyssna på de som med åren blivit visa. Huvudsaken är att man tar ett eget ansvar för att skaffa sig kunskap och lär sig att söka sig fram till de rätta svaren. Själva pluggandet kommer man inte undan. Allt måste tryckas in i skallen och bli kvar i minnet. Skolan får inte bli ett ständigt pågående projektarbete. Nog för att det är bra att man lär sig att samarbeta i grupp, men risken finns att man bara lär sig de pusselbitar man bidragit med till gruppens pusselläggande. Då är det lätt att missa helheten. Då är beskrivningen av Kubakrisen 1962 ett bra exempel på hur man måste förstå helheten för att kunna lägga hela pusslet – man måste förstå att allt började vid andra världskrigets slut, som var starten på kalla kriget. Och det hade min dotter gjort. Jag log som den stolte far jag var, då jag fick läsa utkastet hon skrivit. Trots att den del smådetaljer inte var korrekta, så hade hon lyckats med det viktigaste – beskrivit helheten och hon hade förstått skeendet. Allt hänger samman.

narcisi

Somliga människor har en märklig förkärlek att tolka sina handlingar till alltings orsak. Ni vet de där typerna som tror att allt de säger är lika med sanningen. ”Jag säger bara vad jag tycker! Jag försöker bara vara ärlig!” Men de skulle nog tjäna på att ibland räkna till tio innan de låter käften glappa, då finns en chans att förnuftet hinner göra en snabb analys och filtrera bort de värsta stolligheterna. Fast … det förutsätter ju att man har ett förnuft …

För övrigt har jag med en rysning förstått att solen hamnade i exakt rätt position till jorden. Tio procent närmare eller längre bort, så hade det inneburit att förutsättningarna för allt liv på jorden gått om intet. Vi hade inte funnits.

 

Snällhet ger oss energi

Av , , Bli först att kommentera 1

Åter en tidig morgon på Pig Hill. Grått därute, fast min väderapp har lovat sol under dagen. Hade igår en skön stund nere vid älven, då jag och Lena hittade en parkbänk som låg i lä. Där satt vi och drack kaffe och tuggade på ost- och korvmackor. Trots slöjmoln som skymde solen, så tog det på. Det hettade i kinderna när vi kom hem. Men så var det årets första riktiga bekantskap med solen. För i tin, hemma i Baklandet, så brukade mamma gräva en grop i snön, där hon la några renskinn som hon tog plats på när solen lyste. Syrran hakade på. Där låg de i timmar och blev ruskigt bruna. Jag och farsgubben hade inte den ron i våra kroppar. Pappa klöv ved och jag sprang runt, ofta helt utan mål.

Senare i livet, när ”motorn” inom mig inte gick på lika höga varv, så började jag bli intresserad av solen och tyckte det var skönt att värma upp kroppen. Solen ger liv. Men jag brände mig ofta, blek som jag i grunden är. Minns den steniga stranden i Nice dit jag kom i juli i slutet på 70-talet – det var en grådisig dag. Så jag la mig på magen och läste, sen måste jag ha somnat. Det brann en eld på min rygg och snart  slog det upp blåsor. Den fortsatta tågresan ner genom Italien och sedan båtresan till Grekland blev till ett rent helvete. Efter några dagar lossnade allt skinn bakpå ryggen. Numera sitter jag sommartid helst under ett parasoll eller i skuggan av ett träd. Toksolandets tid är förbi.

solen

Satt igår kväll och förberedde boksläppet. I vanliga fall när släppt mina böcker, så har jag klivit upp på scen med boken under armen, och sedan improviserat kring ett givet tema. Men så har jag ju talat kring en roman, som trots en story som baserats kring verkliga händelser burits upp av en fiktiv berättelse. Det blir annorlunda när jag denna gång skrivit en självbiografisk bok. Boken om mitt liv. Jag är glad att jag inte drevs att skriva den i någon slags gränslös öppenhet, för sånt får människor att rygga tillbaka. Jag är glad att förlaget tvingade mig att skriva om mina tidiga versioner där jag berättade på tok för mycket och där jag emellanåt beskrev mig själv som en ”yxmördare”, Har förstått att jag i början av skrivandet drevs av skammen och vid en tid då jag fortfarande led av utanförskapet. ”Spring Kent, spring!” blev med tiden mer distanserad, mer målande – detta då mitt liv började ordna upp sig. Nej, man ska inte berätta allt. I totalt upplysta rum kan en människa inte leva. Det måste finnas någon liten mörk vrå att då och då gömma sig i. För hur man än skriver sin text, så blir vi sårbara den dagen vi ska visa upp den. Det är väl då man ska spotta upp sig och vara modig.

Annandag påsk. Dagen då Jesus visar sig för lärjungarna på olika sätt. Jag är inte ensam. Vad är motsatsen? Är det då som vi hamnar i själens mörka natt, avstängda från all andlighet, då vi fyller dagar och nätter med tvivel. Då vi sakta blir upplösta.

jesus2

Nej, vi tappar inte energi eller kraft genom att se den andre, genom att upptäcka medmänniskorna – all de som behöver bli sedda. Genom att se får vi energi. Vi blir starkare av att ge. Jo, att se en människa är godhet, det är snällhet. Att vara generös är en envägskommunikation utan förväntad motprestation. Man kan inte sträcka ut en hjälpande hand och sedan återkomma med en faktura. Så funkar det inte. Skriver detta i en tid då hat och ondska håller på att ta över. Hat och ondska gror rysligt bra där rädslan finns.

För övrigt ser jag hur solen håller på att tränga fram genom det grå. Det kommer att bli en fin dag.