Etikett: Sorg

När hjärtat brister

Av , , Bli först att kommentera 5

Märkligt. Idag ska jag träffa en läkare på psyket (den femte i raden under ett halvår) för att bland annat diskutera min sömnlöshet. Förra veckan sov jag 2-3 timmar per natt, vilket varit vanligt sedan i februari, men nu har jag två nätter i rad sovit sju timmar. Tillfälligt eller håller sömnen på att stabilisera sig? För tidigt att säga efter ett drygt år av farlig sömnlöshet.

desperate-2293377_960_720

Sorg och ilska går hand i hand. Det blir så när man förlorat något/någon. Man kan å ena sidan gråta i förtvivlan för att en kär vän har dött, å andra sidan bli förbannad på den döde för att denne har övergivit och svikit en. Sorgen är komplicerad eftersom den kan ha så många olika ansikten och faser, men det är väl som Robban Broberg: ”Precis som natten växer in dag, så växer lessen in i glad” (på ett ungefär).

Det finns en existentiell sorg som mer handlar om livet i sin helhet och vad som händer sedan. Vi kämpar som galningar för att behålla vår ungdom; springer, cyklar, bantar etc men vi vet ju alla att den kampen är vi dömda att förlora. Jag har alltid levt med en ständigt pågående dödssorg, vilket gett mig en svart klangbotten. Dumt kan tyckas, men sorgen över att förlora mitt enda liv har präglat mig mycket. Jag tror att jag blivit författare av den anledningen; att skriva böcker för att försöka förstå, att kunna skriva av mig och för att lämna fotspår i sanden.

Sorgen behövs för att vi ska kunna acceptera och bearbeta det som hänt; så att man kan släppa taget om den som dött eller övergivit oss. Man måste genom ”dyngan” för att bli fri, så att man med öppna ögon kan se vad som hänt. Till slut kommer en tid då minnet av den döde bleknar. Det är så lätt att sorgen som blandar sig med ilskan skapar blödande sår som aldrig vill läka. Eller som Ulf Lundell skrev: ”Jag bär min ärr som medaljer.”

broken-heart-2965890__340

Sorgen kan sätta sig i kroppen som värk eller orsaka sjukdomar. Brustet hjärta eller takotsubo är något som sker vid allvarliga kriser. Man har sett det i krig och efter naturkatastrofer. Men även vid akut sorg eller långvarig stress. Sörjande, men hälsosamma, vältränade människor med perfekta kranskärl, kan få en hjärtinfarkt, ett brustet hjärta. Emotionell eller psykisk stress får stresshormonerna att flöda. Till dess det smäller.

Det är kanske så att sorgen sitter i hjärtat. De gånger jag drabbat av en akut sorg, när nån nära plötsligt dött, så har jag känt ett band över bröstet och en glödande punkt där hjärtat sitter. Men värst i sorgen är nog skulden. Varför sa jag inte ”det till hon/han”, eller varför sa jag ”nåt så korkat”? Det kan till och med kännas så: Varför fick inte jag dö istället? Man börjar att anklaga sig själv (för något man inte kan påverka). För hur ber man en död om ursäkt?

roses-4356384_960_720

Hur det nu än är med allt detta, så tar det tid att sörja. Det måste få ta tid. Det kan ta år innan man kan släppa taget om den döde eller han/hon som övergav dig. Jag sörjer mest det faktum att sjukdomen kommer att göra så att jag förlorar kontrollen över min kropp. Den sorgen lär följa mig ner i graven. Men det får jag leva med.

För övrigt så har samtalet en läkande kraft. Prata, prata med någon som klarar av att lyssna. Det är din berättelse, låt inte nån annan lägga beslag på den.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Robert Brobergs vemod

Av , , Bli först att kommentera 1

Robert Broberg har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta.Jag har sett honom live sex-sju gånger. Flertalet av de gångerna var under åttiotalet då han åkte runt med en blå gitarr och en liten, gul bandspelare, men har även sett ett par av hans större uppsättningar och shower. Jag kände ingen mig i hans tvära kast mellan bubblande glädje och sorgset vemod. En gången var det en pling-och-plong-låt, nästa stund sveptes man med av djupsinnet, sorgen. Det är just i vemodet som jag anser att han var som allra bäst; det var då som han träffade mitt i prick.

Hans närvaro på scen var otrolig. Det kunde verka som han gick runt planlöst, att han ständigt improviserade men ju fler konserter jag såg desto mer övertygad blev jag om att precis allt, varenda ord, rörelse var noggrant genomtänkta. Han var verkligen mellansnackets mästare. Han är en av få artister som lyckats fylla Globen två gånger i rad. Han tänkte snabbt, rörde sig snabbt och Parkinsons sjukdom tryckte på bromsen – tvärnit. R.I.P Robert Broberg.

Sedan hans hyllning till alla dumskallar!

 

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,