Etikett: spegelneuroner

Mormorsceller minns ansikten

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknade i ottan med ett brus, ibland som en hög ton, inne i skallen. Påminner mig om motorn som ständigt brummade och gick i mitt huvud under barndomen och uppväxten. Förmodligen samma motor – den har bara ändrat ljud. Ja, ADHD-motorn. Men som sagt, är man uppe i ottan är det tyst och lugnt i rummen och från gatan hörs ännu inte särskilt många passerande bilar. En tid för skrivande.

motor

Skön dag igår. Satt en hel del på balkongen och lät solen flöda över min kropp. När Lena kom om aftonen, satt vi på balkongen och drack vårt kaffe och mumsade på några småkakor. Lena lovade att plantera en blomma i en stor kruka ute på balkongen. Bara jag inte glömmer att vattna den … Fotboll på kvällen. Ett svenskt lag som kämpade tappert mot ruskigt tekniska och snabba belgare – och till slut smällde en av dessa felklippta belgare in en otagbar boll i målet bakom Isaksson. EM-äventyret var över. Lite sorgligt blev det när Zlatan gick bort till de svenska supportrarna och tackade för sig. Zlatans sista landskap och en epok är över. Sveriges genom tiderna bästa fotbollsspelare ska avsluta karriären i någon storklubb för massor av miljoner och sedan runda av och bli stjärna i reklambranschen. Kanske. Nu lär det följa en lång rad år av vilset spel för landslaget då de flesta av spelsystemen byggt på att Zlatan ska avgöra eller frispela någon av de andra.

Zlatan

Spegelneuronerna i hjärnan får barnet att imitera sina föräldrar och på så sätt förs det kulturella arvet vidare, generation efter generation.Vi är kulturella varelser. Om vi möter ett leende ansikte får spegelneuronerna oss att le tillbaka, liksom ett argt ansikte får oss att dra ner ögonbrynen, rynka pannan och se stränga ut. I våra tinningslober finns några andra intressanta celler: ”Mormorscellerna”. De får oss att reagera när vi ser ett bekant ansikte. Medan aporna klarar av att minnas och känna igen ett 30-tal ansikten, så kan vi människor känna igen några tusen bekanta ansikten. Däremot kan vi i snitt bara minnas namnet på 100-150 av de bekanta ansiktena. Personligen kan jag med min ADHD-hjärna bara minnas namnen på knappt femtio …Om ens det. När jag och Lena ser på en film, så kan hon rabbla namnen på nästan alla skådisar, regissören, fotografen, redigeraren och ibland ett tiotal av statisterna. Jag är hopplöst värdelös på namn. Kommer jag till en middag eller fest, så går jag runt och hälsar. Jag tar i hand, börjar tänka på något helt annat, och tittar upp när personen presenterat sig. Så när handgreppet släpps så är jag lika vis, i varje fall vad gäller personens namn. Ett uselt arbetsminne och koncentrationssvårigheter gör att jag har svårt att minnas namn – vilket inte är helt ovanligt för oss med ADHD. Jag är alltså inte lönndryg, högfärdig när jag gång på gång måste fråga om människors namn.

Hjärnorna

Ju mer jag läser om hjärnan, desto mer fascinerad blir jag och de senaste åren har jag verkligen läst in mig på ämnet. Senast läste jag om hur vi uppfattar konst. Man skulle kunna tro att vi tar en ”kamerabild” när vi blir stående framför en vacker målning, men så är inte fallet. Hjärnan är komplex. Vår hjärna skapar mycket av det vi ser genom att lägga till det som borde vara där, det som borde finns med i målningen. Figurer tolkas på ett ställe i hjärna, färgerna på ett annat. Det är färgerna som påverkar de känslomässiga ställena i hjärnan. Ja, sedan sätts allt detta samma. Stora delar av hjärnans olika centra kommunicerar med varandra. En blixtsnabb process. Vad är det då vi ser? Den faktiska bilden eller den tolkning som hjärnan gör? Förmodligen en kombination. Beroende på vad vi bär med oss, det vi minns och upplevt – eller att somliga hjärnor faktiskt jobbar annorlunda än snittet – ser vi på målningen och uppfattar olika detaljer i konstnärens försök att förmedla ett budskap, en känsla. Några av oss ler, andra blir förbannade. Klart är att konsten påverkar våra undermedvetna drifter och på så sätt gör livet lite mer spännande. Somliga, de med en väl fungerade pannlob, gör ”förnuftiga” analyser, andra styrs mer av känslorna. Så egentligen är målningen i själva verket lika många som betraktar den. Einstein hävdade: ”Fantasin är viktigare än kunskapen.” Det ligger något i det.

För övrigt ska jag denna dag köpa en resväska. Kanske en promenad och en stund på balkongen – om molnen håller sig borta. På ett sätt är det skönt att Sverige åkte ur EM – för nu skiter jag i resten, vilket frigör x-antal timmar till något annat trevligt. Snart midsommar. De ljusa nätternas högtid. Det lutar åt att jag och Lena åker upp till Lycksele en sväng. Häpp!

Speglarna i hjärnan

Av , , Bli först att kommentera 2

Dis, dimma utanför mitt fönster. Grått så att det räcker till.

I varje möte läser våra spegelneuroner in stora mängder med information – innan vi hinner bli medvetna om det. Ifall ett hot upptäcks, en rynkad panna, stirrande ögon, höjda ögonbryn, så tar det bara en kvarts sekund innan larmet går. fly eller slåss. Först sedan kommer analysen: stämmer detta eller var det en feltolkning? Spegelneuronerna gör oss till härmapor – då vi står framför varandra och gör samma kroppsrörelser, byter leenden, nickar samtidigt och gäspar den ene så gäspar snart den andre. Det blir ett sätt att känna in vad den andre känner. Det finns alltså en koppling till vår förmåga att känna empati.

Läste att de som botuxbehandlat sina ansiktet och på så sätt raderat bort delar av mimiken är sämre på att tolka andras ansiktsuttryck. Kan nog ligga en hel del i det för det är ju inte lätt att läsa ut något i dessa ansikten med sina strama, stora läppar och totalt rynkfria kinder och pannor. Sedan finns det något som heter prosopagnosi, ”ansiktsblindhet”, en oförmåga att känna igen ansikten. Nåväl, genom våra spegelneuroner ökar vår förmåga att förstå andra människors handlingar. Detta sker per automatik, vilket gör att det sker misstag, totala missbedömningar. Att helt lita på sin ”magkänsla” kan vara förödande. Vi får inte glömma att vid sidan av detta automatiska har vi vårt analytiska system, vår samlade erfarenhet. Sedan tror jag att empati inte är något givet utan något som vi måste ”träna” oss till.

För övrigt har vuxenmobbare låg självkänsla, lite empati och de skyller alltid sina brister på andra eftersom de alltid har rätt. De är långsinta, vägrar att förlåta och är totalt ointresserade av att reda ut sina misstag. De är ofta sjukligt misstänksamma och brottas med sin ständiga svartsjuka. De mobbar för att få kontroll, makt. De vill aldrig sluta fred.