Etikett: springa

Till minne av Stefan Back

Av , , 2 kommentarer 6

Denna vackra, soliga morgon så har mina skor varit ute och gått en sväng med mig. Hyggligt att ta med lilla mig, eller hur. Men så är det oxå ett par riktigt dyra skor, så det är nog inte mer än rätt att jag får haka på då och då. Lite svårpromenerat, då det ständigt växlade mellan is, snösörja, vattenpölar och barmark. Det går inte ligga på maxfart hela tiden, utan det kräver att man ofta växlar ner.

löpare

 

Men att det drar åt vår är helt klart. Blev omsprungen av fem-sex löpare i tajta overaller och specialtillverkade löparskor – och jäklar vad de försvann snabbt i fjärran. För en si så där 40 kilo sedan så var även jag en hygglig löpare. DM 2:a i 4000 terränglöpning, banrekord på I 20:s tre kilometersbanan. Milen sprang i terräng på 36.50 och landsväg på 35 minuter. Sprang sällan banlöpning eftersom jag blev så uttråkad, men de gånger jag gjorde det var det på hyggliga tider. Jag började springa på tid och med ett mål i sikte i 15 års åldern och märkte snabbt att jag blev lugnare, kunde fokusera bättre, fick bättre motorik, blev mindre aggressiv och rädd – ja, jag funkade helt bättre. ADHD-barn jag var (men utan att veta om detta. (Diagnosen fick först när jag fyllt 53 år …) Studier visar att barn med ADHD mår bra av att träna hårt. Studier visar hård träning stimulerar den delen av hjärnan som är nedsatt hos oss med ADHD. Man har kunnat se att fysisk aktivitet, likt som medicinerna, ökar dopamin och noradrenalin i hjärnan, vilket gör det lättare för barnet att koncentrerar sig.

Jag har skrivit mer om detta i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Förlaget säljer nu den kritikerrosade boken till reapris, 145 kr: >>> BESTÄLL

* * * * * * * * * * * *** * ** ** * * * ** * * * * ** * * ** **

stefan

 

Nolita och Stefan Back sommaren 2016. NK i Umeå.

Igår den 24 mars begravdes min käre, gode vän Stefan Back i Norberg där han var född och uppvuxen. Under 90-talet bodde han i Umeå och var kommunreporter hos VK, senare blev han informationschef vid Umeå kommun.Jag hade inte ork att åka ner till begravningen, vilket fyllde mig med skuld. Men jag orkade helt enkelt inte, då jag hade mina egna demoner att kämpa mot. Trösten är att det blir en minnesstund även i Umeå, någon gång när tjälen gått ur marken. Då ska jag ta farväl på riktigt. Det som gör mig ont är vetskapen av hur illa behandlad Stefan blev av sjukvården, hur läkare efter läkare misstrodde hans fruktansvärda smärtor. En gång var jag och Stefan i färd med att skriva en debattbok om hans liv, men ingen av oss hade ork att fullfölja det projektet.

Till minnet av Stefan Back

Minnestext:
”Stefan, vi fann varandra direkt. Vi bytte blickar och log samtidigt när vi möttes första gången på Umeå kommunfullmäktige. Du som utsänd från VK och jag från Folkbladet. Men vi såg aldrig varandra som konkurrenter. Ofta pratade vi om allt annat än politik; om livet, kärleken, barn, resor. Vi glömde helt sonika bort att lyssna på politikerna i talarstolen – men i det fallet missade vi inte så mycket.

Några år senare, i början av 90-talet, blev vi och våra familjer grannar på Tomtebo, vår plats på jorden i varsitt radhus. Om sommarkvällarna satt vi ofta på baksidan av våra hus, drack kall öl och diskuterade filosofi, litteratur, religion och våra drömmar om att en gång skriva en bok. Ser dig sitta där tillbakalutad och kisa genom pipröken med din stora cowboyhatt uppskjuten i pannan. Däremot kom vi aldrig någonsin överens om vilken musik som var bäst – du med din reggaemusik och jag med mina symfoniska Genesis-plattor.

Så drabbades du allt mer av sjukdomen, av denna märkliga EDS, som allt mer fyllde dina dagar och nätter med ständig smärta och som med åren bröt ner din kropp. Du ringde ofta till mig för att berätta om din sjukdom, men i själva verket ville du ha tröst och ett och annat gott råd. Ofta kände jag mig villrådig efter de samtalen och det hände ofta att jag drabbades av dåligt samvete för att jag inte orkade göra mer för att hjälpa dig. Men jag hade ju mina egna demoner att kämpa emot.

Det var en av dina sista dagar i livet som du ringde mig. Den gången var det nära till gråten för oss båda. Du hade fått beskedet att hoppet var ute, att cancern hade vunnit. Båda två saknade den gången ord. Efter det samtalet skulle vi aldrig mer talas vid. Ju fler dagar som går desto mer saknar jag dig Stefan; vännen jag kunde tala om allt med och du i sin tur som berättade det mesta för mig. Geografin kom till slut emellan oss, först Bali, sedan Norberg – men vår vänskap var alltid nära, tätt intill, nu, då och för evigt i mitt hjärta.

Vila i frid Stefan, min gamle vän!”

För övrigt inser jag alltmer att livet verkligen är tidsbegränsat.

 

Det börjar dra ihop sig

Av , , Bli först att kommentera 1

Uppe med tuppen. Det har blivit mitt öde – detta med att sitta och invänta gryningen. I bland känner jag mig som en vaktpost. Min usla sömn borde vara föremål för ett intressant forskningsobjekt – ”Mannen som inte kunde sova”. Fast jag har ju sovit fem timmar och det är i mina ögon rätt så hyggligt och med så många timmars sömn i ryggen så kommer att jag fungera rätt så bra denna lördag. Brukar vila en stund mitt på dagen, inte sova, bara vila.

Igår var jag och Lena och kikade på Susanne Lovéns utställning i Tonsalen, Folkets hus. Gillar hennes målningar, då hon gång efter annan skickar Batman ut i världen för att skydda de svaga, utsatta, utnyttjade människorna. Hon ställer ut tillsammans med Lill Söderlund, Laila Koukkari, och Håkan Wikell. Vill ni se spännande engagerande konst, knata iväg till Tonsalen och ta en titt. Efter denna kulturinjektion gick vi och fikade, för att sedan avsluta med ett besök hos Dressman och H&M, vilket resulterade i ett inköp av en vit skjorta. Vid utprovningen av denna skjorta, insåg jag att jag måste ut och vandra lite mer och lite oftare, för att få bukt med den allt mer utskjutande magen. Jag kom helt av mig med mitt motionerande efter stroken. Visserligen går jag på vattengympa (en riktigt sexig form av träning), men mitt idoga vandrande som jag praktiserade under förra våren och sommaren har blivit lagd i träda. Men jag lovar att återuppta mitt vandrande – vad det lider.

Omslag_Spring_Kent

 

Motion, sunt leverne och en viktnedgång är den bästa garanten mot ytterligare en stroke. På sistone har jag ofta tänkt på hur mycket jag sprang i unga år. Vissa perioder var jag uppe i 5-7 mil i veckan och fick jag inte springa av någon anledning, så kände jag mig sjuk, bortkommen och vansinnigt rastlös. Förmodligen har dessa minnen dykt upp på grund av det stundande boksläppet av min självbiografi med den slående titeln ”Spring Kent, spring.” Boksläppet närmar sig med stormsteg och hittills har 46 av mina vänner anmält att de kommer. Sedan torde Pilgatan plocka in ett tjugotal intresserade åhörare. Då kan det bli helt fullsatt: 70 personer. Jag har förstått att det finns en stor nyfikenhet kring min bok – förmodligen är det många som undrat hur det varit fatt med mig under tidigare år i livet. Snart får de veta. Får hoppas att boken uppmärksammans i media – det är en viktig förutsättning för att jag ska få många inbjudningar till olika slags föreläsningar. Måste erkänna att jag börjat bli en aning nervös för att presentera denna bok. Den är ju så annorlunda jämfört med mina tidigare böcker. Mina fyra romaner är fiktiva (även om stommen bygger på verkliga händelser), medan ”Spring Kent, spring!” är uppbyggd kring verkliga händelser som format mitt liv och som till slut höll på att ta mitt liv. Mitt enda liv.

Idag ska jag och Lena åka till Pingstkyrkans secondhand ute på Teg. Vi ska ut på ”skattjakt”. Kanske kan vi fynda, kanske återvänder vi hem tomhänta. Jo, sen måste jag besöka vännerna på Apoteket. Jag har blivit en välbekant gäst hos dem och de hejar så glatt när jag kommer. Genom att besöka ett och samma apotek så har de lärt sig vilka mediciner jag nyttjar och de ser till att de finns i lagret. Går jag till ett annat apotek, så får jag räkna med att hälften av pillren inte finns hemma i lagret, vilket leder till att jag får återvända ett par dagar senare. Återigen – avregleringen av apoteken har möjligen lett till fler apotek (i varje fall i Umeå), men att utbudet har minskat på grund av mindre lagerhållning. Det är dyrt att ligga på för många läkemedel, särskilt om de inte skulle få sälja dem.

20130809_212806
Mitt förslag till huvudort i den nya Storregionen är Bäckmyran. Byn ligger precis i mitten av Baklandet.

Nu ska länsindelningen bort och istället finns ett förslag om att inrätta sex storregioner. I den norra ska Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland ingå – som till ytan är drygt halva Sverige. Det torde finnas en del samordningsvinster med att klumpa ihop ett flertal län till en region – men i slutändan torde det väl leda till fler byråkrater, sedan torde det  leda till ett demokratiskt underskott då det blir färre politiker som representerar folket i storregionen. Det blir ett längre avstånd till Din politiker, färre politiker som bevakar dina frågor. Kanske blir insynen sämre, mycket troligt. Nog torde man väl vara tvungna att genomföra en folkomröstning i den här frågan? Du skulle förespråkarna tvingas ut i en mer öppen debatt i från om storregioner – jag är nyfiken att lyssna på de goda argumenten. Sedan är ”bråket” redan igång vad gäller placeringen av storregionens ”huvudstad” Umeå, Skellefteå, Luleå, Sundsvall och en del uppstickare som Lycksele. Vilka kan lobba bäst och mest mot regeringen?

För övrigt så ska jag hinna skriva ett par-tre sidor på min kommande roman innan Lena börja röra på sig. Den lilla sömntutan. Kaffe ska jag snart dricka. Svart kaffe och två rostade frallor: ur kostcirkelns alla två delar …