Etikett: stress

Isolerade med psykisk ohälsa

Av , , 1 kommentar 6

Social distans. Ett uttryck som länge kommer att förknippas med ett elakt, livsfarligt coronavirus. Att hålla oss undan är ett enkelt råd som räddar liv. Inte särskilt svårt att förstå eller att förhålla sig till. Vi tar livsviktigt ansvar; en solidarisk handling mot våra medmänniskor. I detta nu sitter flera miljarder människor isolerade och håller social distans. Det är ett sätt att överleva.

Jag ifrågasätter inte myndigheternas rekommendationer, utan litar fullt och fast på de som vet. Däremot skriver jag om en grupp som är särskilt sårbara, de som sällan höjer rösten, trots att de trängs mot väggen. En grupp som riskerar att hamna mellan stolarna. Jag talar om de som i någon form lider av psykisk ohälsa eller har en diagnostiserad psykisk sjukdom. Det handlar bland annat om människor som sedan tidigare har problem med olika former av isolering.

I deras sårbarhet finns ofta en dålig förmåga att hantera stress, att ha svårt för att bli instängd, för påtvingad ensamhet, känna sig bortglömd: känslor och tankar som sätter fart på stressen i kroppen, vilket sätter igång en rad kroppsliga processer som ökar oron och ångesten än mer, och som kanske leder till sömnproblem. En typ av symtom vi även ser vid utmattningssyndrom och ångestsyndrom. Alltså, detta är i korthet beskrivet de som sedan tidigare finns mitt i bland oss och under årens lopp haft besvär med nån form av psykisk ohälsa. Under den långvariga isoleringen kommer det att dyka nya människor, som under resans gång upptäckt en sårbarhet som leder till det jag beskrivit ovan. Redan före pandemin levde vi i ett samhälle som präglades av ensamhet, som nu blir tydligt då symtom och gamla beteende kan väckas till liv.

Svårare för somliga
Det kan med andra ord finnas grupper som har extra svårt att stå ut med isolering, ensamhet och med själva dödshotet som kommer från hemska Covid-19. Det är för somliga plågsamt jobbigt i nuläget, och det kommer att bli än tuffare dagen då myndigheterna blåser faran över och alla får återvända till samhället. Misstänker att många stannar kvar i den sociala isoleringen som vuxit fram under veckorna, månaderna som gått.

För er som inte eller aldrig lidit av någon psykisk åkomma, så verkar kanske detta som rent nonsens. Men jag lovar att detta inte är nåt påhitt.

Ohälsan är redan hög
Sådana här siffror fanns att ta del av långt före pandemins utbrott.

  • Socialstyrelsen har meddelat att mellan 20 – 40 procent av Sveriges befolkning lever med samlingsnamnet psykisk ohälsa. (Psykisk ohälsa är ett sammanfattande begrepp som inbegriper både mindre allvarliga psykiska problem såsom oro och nedstämdhet, och mer allvarliga symtom som uppfyller kriterierna för psykiatrisk diagnos.) (Socialstyrelsen)
  • Psykisk ohälsa, som samlingsbegrepp, är den vanligaste sjukskrivningsorsaken. (I denna grupp beräknas 10–15 procent behöva psykiatrisk behandling.) (F-kassan)
  • Psykiatriska diagnoser har de längst sjukskrivningsperioderna. (F-kassan)
  • FN:s Världshälsoorganisation WHO har tidigare varnat för att psykisk ohälsa kommer att bli den största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.

 

Missbrukets baksida
Nu beskriver jag något mycket viktigt. Det handlar om den yttersta olyckan som kan vara resultatet av en lång tids oro och ångest. Samsjukligheten är vanliga vid en rad psykiska åkommor, som gör att behandlingstiden ökar än mer. Många psykiska sjukdomar och även tillfälliga ångest/paniktillstånd kan leda till någon form av självmedicinering: Alkohol och/eller droger. Har man en psykiatrisk diagnos ex. bipolär och är fast i ett missbruk (som är vanligt) så kallas det för en dubbeldiagnos och som är synnerligen svår att bota. Det är alltså troligt att många av de som tagit stryk p.g.a. sin sårbarhet, som vid utsläppandet släpar med sig ett par svårbotade diagnoser.

Resultat: Det kan i framtiden (när nu den inträffar) komma att bli ett enormt tryck mot psykiatrin, men även mot öppenvården. Förmodligen kommer det att bli mer jobb på vårdcentralerna och socialtjänsten. Det är många som sitter instängda i detta avlånga land, så kommer att behöva hjälp. Finns det nån sådan beredskap? Borde det inte finnas en sådan … Går det att rädda egendomar, företag, flygbolag måste det väl finnas hjälp till sårbara människor som fått betala ett högt pris p.g.a coronan? Som sagt: Generellt är det en tystlåten patientgrupp som inte gör mycket väsen av sig.

”FN:s Världshälsoorganisation WHO har tidigare varnat för att psykisk ohälsa kommer att bli den största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.”

Vi är flockdjur som söker oss till andra ”djur” för att få finnas med i en gemenskap. Gamla system går igång vid olika slags hot. Ett sådant är att bli lämnad ensam, bli tvingad till isolering. Ulvarna kan ta dig! Stressystemet går igång vare sig vi vill eller inte. Isoleringen gör oss mer sårbara. Vi vet sedan tidigare, att ensamma människor löper en högre risk för drabbas av stroke, hjärtinfarkt, depressioner, och har lättare att ta till flaskan. Amerikanska studier visar att socialt isolerade och ensamma människor löper över 30 procents högre risk för stroke och 25 procents högre risk att drabbas av cancer.

Vad kan Du göra för en isolerad person som lider av psykisk ohälsa:

  • Ta kontakt (mobil, Skype, skriv ett brev, epost, SMS)
  • Våga störa.
  • Hjälp till med det praktiska (handla mat, godis, EJ alkohol.)
  • Om det är en förälder och du är ung, kom ihåg: Bär inte på nån skuld. Det är INTE ditt fel.
  • Om ett barn far illa, gör en orosanmälan till soc.

 

@ Kent Lundholm

Skriver ofta om psykisk ohälsa, förläser en hel del i ämnet. Har egen erfarenhet, både som vårdare och som den som blivit vårdad för bl.a min bipolära sjukdom.

Läs min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord & visor förlag)

Beställ den för 113 kr! >>> Bokus beställning

Utrymme åt hoppet

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag kommer aldrig att bli kompis med natten. Den tvingar mig att vara uppe när alla andra sover djupt och drömmer sött. När drömde jag senast? När kom jag ner i djupsömn mer än tre timmar i rad? Däremot så finns där en upplevelse om att jag tror mig sova länge – väl vaken har det gått mellan 11 minuter och 2-3 timmar.

alarm-clock-1193291_960_720

 

I snitt ska vi drömma cirka 100 000 drömmar under en livstid – jag torde vara nere på en fjärdedel. Under barndomen drömde jag mycket – vansinnigt hemska mardrömmar som knappt går att återberätta. Sedan drömde jag en hel del knäppa drömmar i 20-25 års åldern; detta i samband med att min bipolära sjukdom bröt ut och fyllde mig med panik. Vågade knappt blunda i rädsla för de bilder som väntade. Under de åren sov jag lite, som nu: 2-3 timmar per natt.

Känner av stressen. Den kommer från oron inför boksläppet och det faktum att jag påbörjat ett nytt romanprojekt som kommer att kräva sin man. Varvar upp. Pulsen slår snabbt. Läste nånstans för varje år vi lever under svår stress så minskar livslängden med 3 år. Men jag håller mig på fötterna, om nu inte psykläkarna sabbar det genom att ändra dosen i de mediciner som faktiskt ger mig en smula lugn ett par-tre timmar per dag; då jag dagtid kan varva ner efter en sömnlös natt.

Har börjat städa min lägenhet. Det behövs. Damm och sand och kaksmulor på golven, under soffan, sängen, precis överallt. Var genomvåt av svett efter att under gården satinerat två av min rum. Det doftade grönsåpa.

shame-2087815_960_720

Ibland drabbas jag av skammen. En malande känsla som påstår att jag gjort något fel; att det är fel PÅ MIG. Eftersom jag varit annorlunda, eljest, hela mitt liv lärde jag mig redan som barn att skämmas. Skammen får mig att känna mig liten och ofullkomlig; en man som inte förtjänar att bli älskad. Jag duger inte! Av skam blir det lätt hemligheter, av hemligheter lögner.

Det är inte fel att kalla skammen för själens sumpmarker. Däremot förlorar den lite av sin makt var gång vi sätter ord på skammen, när vi berättar om den för en nära vän, sin käraste (eller skriver om den i sin blogg). Skammen kan äta upp en inifrån, medan vi går omkring med våra hemligheter som gör oss allt tystare, till slut arga och fördömande. I denna känslosmet växer rädslan. Isolerar mig. Dessutom: skammen har en förmåga att bli destruktiv. Ur den växer våldet, missbruket, skulden, självföraktet. När skammen försöker bryta ner mig, så är det också en trigger som vill få mig tillbaka till missbruket. Det är då som jag skriker: ”Försök inte! I augusti firade jag tio år som spiknykter!”

relax-1137240_960_720

Nog lever jag ett tröttsamt liv. Måste ständigt vara på tårna och parera farliga känslor, se till så att inte sömnlösheten bryter ner mig, ständigt kolla blodsockret och blodtrycket, i parti och minut vara rädd för en ny stroke, för att gå nerför trappor. Livrädd för att min Parkinson ska göra mig till en staty som inte kan röra sig eller kunna göra sig förstådd. Nattfruktan. Känslan av att var övergiven, bortglömd och ensam. Sedan går det åt en hel del tid för att försöka förstå varför jag skämmes – var kommer skammen ifrån? Har det med åren blivit en återkommande vana när självkänslan sjunker? En självuppfyllande profetia?

piggelin-e1468266550789

Tror att jag måste bli mer snäll mot mig själv, inte kräva lika mycket av mig som för 20 år sedan. Jag har ju för tusan blivit en multisjuk, fet,skallig gubbe på 61 år. Måste nog smörja min ande, våga tro på något som är större än vad jag är, släppa tag om det jag inte kan påverka och ge större utrymme för HOPPET.

För övrigt så skrattar jag på tok för sällan.

I ständig brådska

Av , , Bli först att kommentera 4

Uppe med tuppen. Känner mig stressad, trots att sömnlösheten ger fler timmar i vaket tillstånd, då jag jag kan skriva, läsa, fundera – finnas till. Samtidigt som jag inser att jag bränner ljuset från båda hållen.

Vi lever i en tid där följande synonymer blivit vanliga: Brådska, jäkta, stressa, flänga, ila, skynda. Hjulen snurrar snabbare och snabbare – och det är knappt vi lägger märke till det. Vi börjar jobba över för att hinna ifatt, samtidigt som allt där hemma lägger sig på hög. Inte minst huset som ska målas om, verandan som måste lagas. Det är då som vi försöker kompensera bristen på tid genom att bli effektivare (Grodan Boll 2.0).

frog-1339904_960_720

Människor som är i ständig brådska får till slut inte plats i sitt eget liv. Rummet där hon lever blir proppfullt, hon ryms till slut inte bland alla åtaganden, dubbelarbeten som på sistone styrt hennes liv. Människor i ständig brådska, de som alltid är på väg någon annanstans, har en tendens att ständigt vara andfådda. De hinner inte ens dra i sig luft. På vägen har hon tappat nyfikenheten och spontaniteten. Allt medan de springer på i ekorrhjulet.

Kroppen tar stryk. Stressen visar sig så smått. Det börjar med denna ständigt återkommande huvudvärk som slår till på fredagseftermiddagarna. Den tar plats i tinningarna när du försöker slappna av efter en veckas stenhårt arbete. Grillen blir stående, ungarna lever rövare. Minnet försämras. Stresshormonerna ger dig sömnproblem och får blodtryck och puls ökar. Du tröstäter och blir tjock. Risken för stressutlöst diabetes ökar. Du får muskelvärk och blir förstoppad. Blir lättare förkyld. Psyket börjar säga ifrån och du blir deprimerad, och får som bonus ta med dig panik och ångest. Självmedicinering: Fler och fler glas vin. Ändå märker vi inget; vi klarar inte av att dra de rätta slutsatserna. Vi har ju en sådan brådska. En dag står där en ”vägg”. Du går rakt in i den och blir liggande av den kraftiga smällen.

stress-543658_960_720

Jag har nog varit en människa som levt mitt liv i ständig brådska. Samtidigt har jag fått en hel del gjort. Men åter igen: till vilket pris? Nu håller kroppen på att falla i bitar. Därför har jag tvingats att slå av på takten och slutat småspringa fram genom tillvaron – har även tränat upp min förmåga att säga Nej. Jag lever, trots att jag är särbo, större del av tiden i enskildhet. Då kan jag när som helst avbryta en process där jag anar att stressen håller på att ta över. Jag lever ett långsamt liv, där jag kan ta mig tid att göra rätt val. Samtidigt lever jag med en skadad hjärna (stroke och Parkinson) som gör mig än långsammare.

Det finns perioder i mitt liv då jag jäktade mig genom tillvaron och frågan jag ställer: Hur orkade jag? Var det då som kroppen började ta stryk. Lagom stress är okej, den tvingar oss att få saker och ting gjorda. Men för mycket av det goda …

stress

 

Jag tar ett exempel. i början av augusti 1999 får jag ett nytt jobb då jag tillträder som landshövdingens pressekreterare. Två veckor senare romandebuterar jag med ”Svin föder svin”. Åker kvällstid på författarturné runt om i länet, ett tiotal besök. Börjar skriva på nästa roman. På länsstyrelsen utses jag till projektledare som ska ”bygga” en ny webbplats och ett intranät som båda innehåller tusentals sidor. Under hösten genomgår jag och frun en adoptionsutredning som tär på nerverna. Nyårsafton vaktar jag i en bunker för att förhindra ”Millenniumbuggen”; den som ska få världen att stanna. I februari får vi med kort varsel åka till Kina och hämta vår dotter.Tre intensiva veckor i Kina. Allt detta hände under ett halvår. Jo, jag var trött, mycket trött, men samtidigt uppfylld av er de krafter, de styrkor som finns inom mig. Lite Stålmannen över det hela … Nu kan jag klara allt. Jag är stark. Men jag skulle stupa tre år senare.

Det var inte klokt. Men så har det sett ut vid ett flertal tillfällen  i mitt liv. I detta finns en hel del förklaringar i mina ADHD-Kent och Hypoman Kent. Men nu är det som sagt annorlunda. Jag sjunger långsamhetens lov. Detta betyder ju inte att jag mest ligger ner och glor i taket. Jag jobbar hårt med mina romaner och krönikor – men jag kan kliva av tåget när det börjar gå för fort. Önskar att fler skulle kunna det. Men för att det ska vara möjligt så krävs en hel del självinsikt. Det krävs också en förmåga att svälja stoltheten, när folk runt omkring ber dig slå av på takten. Du själv märker ju inte av den annalkande katastrofen, du anser dig ju vara en en duktig och effektiv människa som har ett mål att ständigt stiga i graderna. Men väggen står där och väntar.

För övrigt har du i en kärleksrelation en medmänniska vid din sida som du kan dela helheten med.

Läs mer om detta i min biografi: ”Spring Kent, spring!”

© Kent Lundholm

Musik som läker

Av , , Bli först att kommentera 4

Musiken har varit och är en viktig del i mitt liv. Min andliga spis. Utan musiken hade jag förtvinat och gått under. Med all säkerhet. Det handlar om den musik som jag lyssnar på. Musiken har en inneboende läkande kraft, som kan minska stress, skapa lugn, få stopp på springet i benen och förbättra koncentrationsförmågan. En orsak till de positiva effekterna är att musiken ökar halten av dopamin i hjärnan. Dopamin är något som vi med ADHD lider brist av. (Läs mer om dopaminets gåta på min blogg den 9 maj).

writer-1129708_960_720

För min personliga del ska det vara musik som skapar starka känslor, som är vacker och varierad, som stiger och sjunker, och inte upprepar sig med tre vilsna ackord. Genom hela mitt vuxna liv har symfoniska och progressiva band fångat mitt intresse. Typ Genesis, Camel, Supertramp, Gentle Giant. Lägg sedan till Bach och Mozart.

Genesis

Smakprov Genesis

Jag har levt med kraftiga och plötsligt komna humörsvängningar. Än hypoman, än deprimerad. Än bubblande av skratt, än med gråten i halsen. Jag lade tidigt märke till musikens positiva effekter på min kroppsliga och psykiska hälsa. Det fanns musik som lugnade och som var avstressande. Musik som lyfte mig ur mörkret.

Bach – lindrar vid oro

Numera är jag ständigt är omgiven av musik. I köket hörs klassisk musik från radions P2 (Mozart har visst en starkt lugnande effekt), i arbetsrummet flödar den symfonisk rockmusiken, I TV-rummet spelas en tredje sorts musik – och i bilen hörs tunga ljudmattor.

Peter Gabriel

Forskningen visar att musik påverkar immunsystemet som minskar de inflammationer som kan bidra till demens, depression och reumatiska sjukdomar. Musikens lugnande egenskaper minskar utsöndringen av stresshormonet kortisol, som annars kan höja blodsockernivån, blodtrycket och pulsen – sånt vi kan få diabetes av. Musiken har en mer lugnande effekt än Valium och Mozart har en positiv inverkan på allergier.

Mozart

När jag lyssnar på Genesis eller Mozart sätter det fart på många olika delar i hjärnan. Med hjälp av magnetkamera kan man se att musiken påverkar sinnessystemet, det motoriska och känslomässiga systemet och även området för tänkande och planering. Alltså: musik påverkar hela hjärna – det finns nämligen inget särskilt ”musikcentra”. De sjukdomar som kan påverkas positivt av musik är autism, schizofreni, demens, depression, cancersmärtor och stroke. Det finns även studier som visar att musiken kan förbättra minnet.

Nåväl – låt er favoritmusik flöda i rummen och känn hur ni blir fokuserade och rofyllda. Jag lovar att det hjälper. I vilket fall som helst är det njutningsfullt att lyssna på vacker musik.

 Supertramp

c Kent Lundholm

Kärleken en gåva

Av , , Bli först att kommentera 4

Det är svårt att vara människa utan ha någon att vara människa åt. Kärleken kan vi endast få som en gåva. Kärleken är omöjlig att kontrollera; ett mysterium som inte kan förstås av intellektet. Kärleken kan bara upplevas.Kärleken är motsatsen till skammen. Ju djupare kontakt mellan två människor, desto större kärlek. Vi blir sedda, hörda, vi blir berörda. Fast allt detta är redan sagt för snart 2000 år sedan.

lycklig anka

1. Kor. Bibeln

Om jag ta­lar både människors och äng­lars språk, men sak­nar kärlek, är jag ba­ra ekan­de brons, en skrällan­de cym­bal. Och om jag har pro­fe­tisk gåva och känner al­la hem­lig­he­ter­na och har he­la kun­ska­pen, och om jag har all tro så att jag kan flyt­ta berg, men sak­nar kärlek, är jag ingen­ting. Och om jag de­lar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men sak­nar kärlek, har jag ingen­ting vun­nit.

Kärle­ken är tålmo­dig och god. Kärle­ken är in­te strids­lys­ten, in­te skryt­sam och in­te upp­blåst. Den är in­te ut­ma­nan­de, in­te självisk, den bru­sar in­te upp, den vill ing­en något ont. Den fin­ner in­te glädje i orätten men gläds med san­ning­en. Allt bär den, allt tror den, allt hop­pas den, allt uthärdar den.

För övrigt riskerar de som ständigt stressar att bli tagna som gisslan av TIDEN.

 

 

Vi stressar ihjäl oss

Av , , Bli först att kommentera 3

Man lever sitt liv utan att tänka så mycket på den utmätta tiden. Skulle man grubbla allt för mycket på det ögonblick då alla ens minnen raderas ut och det återstår är mörker. Personligen brukar jag rätt så ofta, fundera på när det ska smälla till och ens kropp faller sönder och samman. Men om jag inte gjorde så, skulle jag knappast uppskatta de dagar då jag lever bekymmerslöst. Livet flänger och far, man kastas mellan djupaste förtvivlan och barnslig lycka. Är det inte så som livet far fram med en. Därför bör man stanna upp och njuta av de få lyckostunderna som störtar över en.

stress-2051408_960_720

Men tempot är högt och om man är tvungen att jobba 8-10 timmar per dag för att amortera på den nya bilen och ett stor, dyrt hus  man köpt, och en dag tvingas man inse att det är banken som äger rubb och stubb.

WHO skriver att psykisk ohälsa är den allra största utmaningen som väntar på vår jord. Det är inte bara i I-världen som vi brottas med de stora livsfrågorna. En dag när du minst anar det, slås du av den tunga kraften och du kan omöjligt ta dig upp ur sängen. Du saknar energi.

Vi lär ska ha kollektiva minnen.Via gener kan man ärva drömmar, sårbarhet, sjukdomar. Via generna som ens farmor burit på en sjukdom, utan att hon känt till. Men det gjorde generna. Det genetiska arvet är starkare än man någonsin kan ana. Börjar någon i släkten att supa så kan man lite enkel släktforskning finna tre-fyra förfäder som var barnsligt förtjusta i alkohol. Sedan väntade genen på att göra ett hopp över två generationer. Andra drabbas av cancer och här kan man också hitta genen som legat och väntat på slå till.

businessman-2929721_960_720

Men ska man bry sig? Man kan träna flitigt, äta rätt dag som natt, men det brukar mest påminna om en flykt som bygger på en inneboende dödsskräck.För i slutänden kommer vi alla att förlora. Filosofiskt kan man dryfta: Vi ska alla dö en dag – skit samma hur och var … Lever man för att dö, eller dör man för att leva.

face-985964_960_720

För övrigt är det ett faktum att vi människor överlevde och utvecklades tack vare vare att våra förfäder klarade av att sociala nätverk. I begynnelsen var vi inga egoister. Vi tog hand om varandra.

20160315_163208

Julklappar. Köp mina böcker och hämta dem mot ”krita” och, signerade. 145 kr. Kom förbi Backenvägen 9

070-299 36 80

Eller beställ från förlaget: >>>>>>>>

 

Ständig tidsbrist

Av , , Bli först att kommentera 2

Sovit på soffan. Fråga mig inte varför. Skulle bara se slutet på en film, sedan vaknade jag i ottan på skinnsoffan, så där där äckligt mosig som man blir av att sova på en skinnsoffa. Nåväl, nu sitter jag här med en mugg svart, starkt kaffe. Väntar på att det ska svalna en aning, då jag har svårt för att dricka det som är kokhett. Dels bränner jag mig alltid på tungan, dels så tar värmen bort smaken. Det smakar bara hett, ungefär som när man brassar på med för mycket av chili på maten.

diabetes

I går eftermiddag började jag känna mig underlig. Svettades, fick en skrämmande hög puls. Panik? tänkte jag. Nä, det är nåt annat. Katastroftankarna slog till: en ny stroke? Sedan förstod jag. Att jag aldrig lär mig. Lågt blodsocker. Stack mig i fingret och fick fram ett värde på 3.0 vilket är lågt för mig. Efter den tredje nektarinen slutade händerna att darra, pulsen gick ner och oron släppte. Jag har haft diabetes sedan 2003 då sjukdomen förmodligen utlöstes av stress och har varit tvungen att ta insulin sedan dess. När jag dimper i blodsockret har jag ofta ätit för litet, men ibland så dimper det utan synbar anledning. Det är en obehaglig upplevelse, särskilt när tankeverksamheten stannar upp. Blir det tillräckligt lågt svimmar man och blir medvetslös. I psykiatrins ungdom fanns det något som kallades för insulinterapi. Man gav helt sonika störande, oroliga patienterna så höga doser insulin att de hamnade i koma. Då blev de lättare att handskas med.

klockor

Vi lever i en tid då det tycks råda kronisk tidsbrist, vilket har sin förklaring i att vi klämt in för många aktiviteter i våra liv. Någon klok person har sagt: Om du lägger till en ny aktivitet, så måste du plocka bort en annan. Annars kommer du till slut att ”sprängas”. I denna kroniska tidsbrist finns en massa rastlösa människorna. När tempot blir för högt finns till slut ingen närvarande, eftersom vi ständigt går förbi varandra och gör vi det tillräckligt ofta kommer vi till slut inte att möta någon heller. Nä, så är det, för om vi inte ens har tid för oss själva, hur ska vi då ha tid för andra? Hela tiden är vi på väg någon annanstans för att uträtta nästa (meningslösa) ärende. Det tycks inte finnas tid över till vila, eller för att fördjupa vår andlighet, vår inre värld, vårt själsliv. Det tycks vara så att somliga vårdar sina bilar och staket mer än vad de har tid att ta hand om sig själva, sina nära och kära och vänner. Bristen på tid upplevs som stress vilket ger oss magsår och hjärtinfarkt, när bristen på tid egentligen bara är en upplevelse. Tiden själv flyter fram i jämn takt och är omöjlig att påverka. Det enda vi kan påverka är hur många aktiviteter vi stoppar in i våra tidsbegränsade liv. Vi är alla är ansvariga hur vi använder tiden. Vi måste våga leva i långsamheten, i varje fall någon stund då och då. Istället för att ständigt simma motströms, lägg dig på rygg och flyt medströms, titta upp mot himlen, se fåglarna korsa det blåa, se träden du passerar. Jo, jag vet – det är lättare sagt än gjort. Men visst låter tanken befriande.

För övrigt hoppas jag på uppehåll, så att jag kan cykla upp till NUS och träffa min doktor. Jag behöver onekligen motionera mera. Blir andfådd för snart ingenting. Väger nog drygt tio kilo för mycket. Måste plocka bort något ur mitt liv, för att få tid för mer motionerande. Det låter väl som en god idé? Vi kör på det.

Den farliga stressen

Av , , Bli först att kommentera 3

Några minuter i sex. Stilla därute. Mest grå skyar. Har avverkat ett litterärt pass, men så har jag varit vaken sen fyrasnåret. Denna vecka har jag inte så många åtaganden, utan det blir först mot helgen det drar ihop sig då jag ska hålla låda på en buss mellan Lycksele och Umeå.

stress

Det borde alltså inte vara någon risk för stress de närmaste dagarna. Men det finns ju olika slags stress, som den inre stressen som tuggar och går, som har sitt ursprung från motorn som ständigt tuffar och går inom mig. Värst är det när hjärnstressen slår till, den ”present” jag fick efter stroken förra hösten – när strömbrytaren slås av och gör det svårt att tänka. Den negativa stressen kan på sikt vara livsfarlig. Vi vet att stress bryter ner immunförsvaret så att vi lättare blir förkylda och tål värk sämre. Stress orsakar med tiden en rad hälsoproblem, inte minst kan stress ge höga mängderna av kortisol som svämmar över i kroppen och på sikt orsakar diabetes, och har man redan diabetes så stiger blodsockret i skyn. En annan följdeffekt av höga kortisolhalter är att det kan utlösa en depression. Stress är en riktig energislukare som i förlängningen skapar konflikter och kaos. Stressen stjäl år av ditt liv – inte bara de år vi lever inne i stressen, utan även av vår totala livslängd.

nätverk

Våra tankar är summan av hur vi uppfattar världen. När vi öppnar munnen och säger något, är det vårt sätt att uttrycka våra tankar och orden sätter handlingar i rörelse. Jag tror att ett flitigt resande och bokläsande vidgar vår inre värld och ger oss fler ord att kunna uttrycka och beskriva den. Man blir både mer vidsynt och mer tolerant om ”andra världar” och de människor som bor i dessa. Om man är van att möta ”det okända”, ”det annorlunda” borde rädslan för dessa minska. Är det något som ställer till det i möten mellan oss människor, så är det just rädslan. Istället för att lyssna och försöka förstå blir man fullt upptagen av att ”slåss eller fly”. Istället för empati blir det till en gladiatorkamp. Men det är ju i möten vi ska spegla oss i varandra, det är ju på det sättet som vi ska bli jämlika och skapa de sociala rum där vi kan samverka.

Partiledardebatt igår på TV. Märkligt att så många av partierna som har svalt Åkessons och SD:s argument och använder dem i sin politiska gärning. De gånger Åkesson fick ordet, så började han ofta med att tacka sina kollegor för att de äntligen anammat Sverigedemokraternas politik och argument för att en gång för alla få nån ordning på alla dessa flyktingar som ”fått för sig att komma just till Sverige och förstöra våra sunda, fina värderingar.” Men var det inte likadant när Bert och Ian dök upp med sitt Ny Demokrati i början av 1990-talet. Först spottade alla partier på dem – men i slutändan genomfördes stora delar av deras politiska förslag. Är det samma sak som nu håller på att hända med SD?

För övrigt ska jag värma på kaffehurran och lägga mig framför TV:n, för att se om något hänt ute i den stora, vida världen. Den som finns utanför Pig Hill, utanför den som finns inne i min skalle.

Tvillingsjäl på besök

Av , , 2 kommentarer 3

Uppe i ottan – som vanligt. Min hjärna, min sömn tycks ha blivit programmerade så att jag ska vakna typ 05.00 varenda morgon, att jag då ska var ”utvilad ”efter fyra-fem timmars sömn. Vaknade med lite extra oro i kroppen; som att vakna inför ett viktigt lopp, en löpartävling över milen i kuperad terräng med de allra bästa motståndarna på plats. Men det var länge sedan jag tävlade i terränglöpning, sedan jag tog det där DM-silvret och satte banrekord på I 20 – det var för drygt trettio kilo sedan. En evighet sedan. Men nu kommer ju oron mer från det mentala planet, en annan slags ”tävling”. Fast starten gick ju redan igår. Ser att Lars Böhlins reportage har landat i VK under rubriken ”Kent försöker förklara sig”. Ska knata iväg på Coop och köpa tidningen. Är nyfiken. Mitt på dagen ska jag till SR P4 för att i direktsändning intervjuas om boken och mitt liv. Jo, startskottet har gått. Nu går det inte att stoppa den process som jag själv startat. Nu kommer det verkligen att bli: ”Spring Kent, spring!” Ikväll är det boksläpp. 55 av mina vänner och bekanta kommer till Kafé Pilgatan, sedan några till som bjudits in vid sidan om.

Varuhuset

Blev så glad, så rörd, då jag i går fick veta att min tvillingsjäl, Ulf Isenborg, sätter sig på flyget från Arlanda för att förflytta sig i geografin och på så sätt kunna vara med på boksläppet. Ulf, som var pappas kusin, tillbringade några somrar på Bäckmyran då han bar baby-kent på sin höft. Sedan skiljdes våra vägar och jag stötte ihop med honom igen i slutet av 80-talet, då han turnerade med unga Riksteatern. Då hade han hunnit bli rikskändis som ”Rikard i Varuhuset”. Minns hur pappa reste sig upp i soffan, blek i ansiktet och pekade med ett darrande finger mot teven: ”Men va fan, det är ju n´Ulf som sälj körven i Varuhuset!” När Uffe efter många, många år återvände till Bäckmyran, så fann vi varandra direkt. Med tiden utvecklade vi vår märkliga samhörighet och båda visste när den andre skulle ringa, på sekunden, och sedan började vi utveckla likadana sjukdomstillstånd, samtidigt. Våra genetiska klockor tyckts vara synkade – trots att han är drygt tio äldre än vad jag är. Vi fanns där, för varandra, under de jobbiga perioderna, men även när det gick bra. Nu kommer han till Umeå för lyssna på mig. Jo, han är förresten nyopererad: gastric bypass, en operation jag redan avklarat. Det var hans tur nu.

stress

Försöker att andas med magen för bli av med stressen. Det är något jag fått lära mig av min KBT-terapeut. Att andas långsamt. Då sänks blodtrycket, pulsen går ner, muskelspänningen minskar. Det blir mer utrymme för tankar och andra känslor. Genom stressen kan vi bli mentalt anfrätta. Oro, ångest, bitterhet, elakhet gör oss sjuka. Läste en stor studie om vad den livsfarliga stressen kan ställa till med; den kan rent av förkorta ens liv.

  • Man blir lättare förkyld, får lättare influensa.
  • Stressen bryter ner immunförsvaret.
  • Stressen ger dig hälsoproblem.
  • Varje år av svår stress förkortas livet med tre år.
  • En stor majoritet av änklingar dör inom två år efter hustrun har dött, detta på grund av stressande sorg.
  • ”Energislukare” som skapar konflikter och kaos kan stjäla åtta år av ditt liv. Undvik dem!

För övrigt så innebär relationer ständiga utmaningar. Inte prövningar. Därför ska vi fundera vad vi kan tillföra dem – inte vad vi kan få ut av dem. I en relation ska vi dela vår helhet med varandra. Utan någon annan är jag ingenting.