Etikett: stroke

Plötsligt finnes hopp

Av , , Bli först att kommentera 4

Plötsligt händer det. Efter att bråkat, tjatat på en hel hög doktorer att de måste behandla HELA mig, inte dela upp mig i tårtbitar. Jag har inte ens fått läkarna att tala MED varandra utan alla har försökt behandla var sin tårtbit.

Inte nog med att det tärt på mitt psyke då jag anat en för tidigt död på grund av ”tjurskallarna” – men så stöter jag på en ST-läkare på Teg, en läkare under utbildning som blir förbannad då han ansåg att jag ”fallit mellan stolarna” och att mina kroppsliga sjukdomar blivit lämnade vind för våg, obehandlade så att jag varit halvt döende i en galopperande diabetes – ”timmarna innan” en ny stroke, då blodtrycket var åt fanders för högt och att jag fått gå ett skyhögt blodsocker i ett par år.

Saker började hända. Plötsligt har jag fått tider hos tre specialistläkare: 1. Neurologen (Parkinson mottagningen). 2. Diabetesspecialist. 3. Pysköverläkare. Det är nu bara att hoppas att de pratar ihop sig så att jag i första hand får ordning på sömnen, får ett lägre blodsocker och en genomsyn av mina parkinsonmediciner. Till detta ska läggas:Inom de närmaste veckorna ska jag få komma till neurorehab för att träna upp min kondis och balans och styrka. Sannerligen märkligt. Någon har plötsligt dragit i de rätta trådarna.

En skål för livet!

Återstår att se om detta bara blir ett nedslag i mitt multisjuka liv och sen återgår allt till det vanliga. Då lever jag nog inte länge till. Lägg sedan till att jag i april-juni satt isolerad i en påtvingad ensamhet för att inte dö i en covid-19. Livet skrämde mig och jag blev passiv. Kanske är jag åter på banan. Vill ju hinna skriva klar min Ester-roman och älska livet – ett tag till.

Trist att jag förmodligen blivit sedd som en bråkig och hopplös patient, men vilken är den människa som inte slåss för sitt liv? Även om det varit många stunder då jag velat krypa ihop på köksgolvet och glida in i evigheten.

Men hopp finnes och i och med det växer framtidstron fram. En människa utan hopp är som en groda utan ben.

Ordning & reda

Av , , Bli först att kommentera 3

Nu har jag suttit en bra stund och lagt upp ett tusental texter under olika kategorier. Det ska bli lättare för er läsare att hitta de bloggar ni är intresserade av och även underlätta för mig då jag ofta får frågor om särskilda  bloggar. Dessa kan ligga långt bak i tiden, vilket gör att jag kan få sitta i en timme för att hitta den.

Sedan 2012 har jag skrivit 1500 bloggar i en rad skilda ämnen. Av dessa har jag sett till att de mest lästa och viktigaste texterna (ca 1000) hamnat under beskrivande kategorier/titlar. Under 13 olika kategorier hittar du lättare artiklar om Parkinson, ADHD, litteratur o.s.v.

I den högra spalten finner du:
1. ”Kategorier”
2. Välj kategori

Det finns 12 ämnen/kategorier. Du kan även se hur många bloggar/artiklar som finns att läsa under varje kategori. Istället för att söka på 1500 sidor (från 2012 och nu, så finns numera de viktigaste bloggarna om Parkinson, rasism och stroke under namngivit ämne.

En del kategorier är lite ”yviga” och täcker ditt å datt under sin kategori:

Författarens tankar (172 inlägg) och är bloggar om mitt författande under årens lopp, allt från filosofi till skrivkramp och min nervositet före mina framträdanden.

Pågående skrivande rör det senaste skrivprojektet, romanen ”Älskade Ester”.

Kulturspaningar handlar om lite löst och småilsket skrivande om det som rör livet och vårt samhälle.

Psykisk ohälsa är ett brett område och handlar om allt från utbrändhet till tunga psykiatriska sjukdomar. (123 artiklar).

Rasism och annat skit är drygt 100 artiklar om just rasism, främlingsfientlighet, flyktingar, högerspöken, Sverigedemokrater, nazister och andra stollar.

ADHD/Bipolär sjukdom har fått dela på en kategori, då de så ofta går armkrok vad gäller symtombilden.

Förr i tiden är mina minnen från barndomen och många berättelser från Baklandet.

Hoppas detta ska underlätta för er!

Själv har jag fått kramp i fingrarna och ont i rygg … (Ska jag göra en kategori för det också?)

Ha det så gott och fortsätt att läsa mina bloggar – för en dag blir det tyst (så jäkla sjuklig som jag blivit …) Men så är jag också utsedd till ”Övre Norrlands sjukaste författare”.

Som författare är jag aktuell med romanen ”Män som spelar schack”. Skriver just nu på romanen om Ester Duva – ett märkligt kvinnoöde. Den ska heta ”Älskade Ester” – sen får vi se om jag orkar med nån fler roman.

Med vänliga hälsningar

Kent Lundholm (2020-09-11)

 

 

Sjukast i Norr?

Av , , Bli först att kommentera 2

Sjukast i norr?

En rapport från en multisjuk man; som tilldelats utmärkelsen ”Öfvre Norrlands sjukaste författare” med motiveringen: ”Lundholm har med sitt plikttrogna stillasittande och eviga tröstätande fått den kroppsliga rondör och mysmage som sjuka författare av hävd skall uppvisa. Förutom några enorma sittsår, har Lundholm genom sin obotliga Parkinson anlagt ett stelt och otydbart minspel som förvirrar publiken. Emedan Lundholm drar sitt allra bästa skämt har det vid flera tillfällen lett till att några ur publiken börjat gråta. Kontrollförlusten har gjort att vår sjuke författare stått där och ilsket tokstirrat i tron att han skrattat och sett glad ut. Vi önskar honom lycka till i sitt värv och hoppas att han kan skriva fler böcker, trots lamhet i armar och ben. Annars lär författare till Pekböcker tjäna mer än romanförfattare. Med denna utmärkelse hoppas vi att han samlar mod inför den dagen då sjukdomen förvandlar honom till en stenstod vilket gör honom lika talför som en runsten och lika rolig som en lagårdsdörr. Än en gång grattis! Önskar ”Författarkommittén för det sjukliga skrivandet”. Förutom diplom och medalj tilldelas Lundholm en årskonsumtion av den kaloririka tuggbiten Japp.”

Fånigt skrivet, men avledande. Ni får ursäkta mig att jag raljerar över nåt som inte alls är roligt. Jo, lite roligt är det nog … Skrivandet har en lugnande effekt på mig. Blodsockret som legat stabilt och lågt i den månad som gått sedan att dr Kalle satte in mig på nya diabetesmediciner, vilket lett till att jag kunnat sluta med insulinet, vilket är en förutsättning för att jag ska kunna gå ner i vikt och därmed minska risken för stroke eller hjärtinfarkt. Så i morse när jag av nån anledning låg högt i blodsocker, tog jag en mindre dos insulin. Efter en timmes städande, med svetten lackade, började jag se dubbelt och känna av yrsel, hög puls, stickningar i läpparna och en djup dödsångest. Som multisjuk måste jag själv snabbt lista ut var symtomen kommer ifrån.

En panikattack? De slår till som en blixt från klar himmel, men några såna har jag inte haft på 5-6 år. En ny stroke? Den som började med en ett gungande golv under fötterna och sedan en störtdykning med huvudet ner i parketten eller så har blodsockret dalat … Fast det kan även bero på lågt blodtryck som brukar drabba oss med Parkinson. Men vad är vad? Steg ett: kolla blodsockret. Första sticket: under mätvärdet vilket ska ligga på 2,0, alltså jag befann mig minuterna före en hypoglykemi – som i och för sig inte behöver vara farlig … om man inte har tagit blodtryckssänkande medicin. Vilket jag står på, är ordinerad att ta. Då kan jag snabbt bli medvetslös.

Händerna skakar, får inte in den förbannade testremsan. Nu står det still i tankevärlden. Allt går långsamt. Hjärnan saknar socker för att fungera. Stress, oro och ångest förvärrar min Parkinson så att jag skakar mer och tappar ner testremsorna på golvet. Hade detta hänt i sömnen nu under eftermiddagen eller nattetid hade jag förmodligen dött eller vaknat till liv med hjärnskador. Socker, socker … Glömt att köpa druvsocker. Äter upp en halv burk sockrad aprikosmarmelad, ett äpple, dricker vatten i mängder och hittar lite O´boy och en skvätt mjölk. Efter en kvart är blodsockret uppe på 7-8, men jag svettas fortfarande och hjärtat hamrar på. Rädsla?

Tryckte på larmet jag bär på höger handled, efter en kvart störtar två yngre, skäggiga och trevliga män från kommunens hjälppatrull in lägenheten. Jag ligger och lyssnar på Genesis för att finna lugn.

Så kan livet se ut för en multisjuk författare. Att tvingas leva i dödens gränsland, dag som natt. Och denna ständiga väntan. Högt blodsocker sabbar blodkärlen som leder till stroke eller hjärtinfarkt. Jag är fan författare, nog kan jag snabbt fantisera fram värsta tänkbara scenario. Jag känner mig bara så förbannat ensam. ”Tryck på larmet om du blir sämre”, sa killarna från larmpatrullen.

 Ni som följer mig har sett mig tjata och skriva om det faktum att min kropp reagerar starkt när jag är klar med ett skrivprojekt och måste lämna ifrån mig mitt manus, mitt barn. 2003 efter ”All världens lycka” drabbades jag av en stressutlöst diabetes som höll på att sabba njurarna. 2006 då jag var klar med den psykiskt tunga romanen ”Konungarnas konung” jagades jag dag som natt av Maran och började toksupa till några kloka personer låste in mig på psyket. 2012 så blev jag maniskt efter att jobbat dagtid som sjuksyrra, samtidigt som jag nattetid skrev på romanen ”Vedtjuven”. Då drabbades jag först av svåra smärtor i benen och kunde plötsligt inte ta mig upp på cykeln. Slutade sova. Efter tre sömnlösa nätter gick jag till jobbet och somnade på expeditionen. Fick sparken då de trodde jag knaprat piller. Jag sa inget. Var trött på det där jävla stället där alla pratade bakom ryggen på varandra. 2015 i augusti drabbades jag av en stroke i lillhjärnan tre dagar efter jag skickat manuset till förlaget. I sluttampen av förra årets ”Män som spelar schack” så skakade jag så jävligt av min Parkinson att jag bara kunde skriva med höger pekfinger. Och nu, tre dagar efter jag lämnat ifrån mig Ester-manuset så börjar det jävlas igen.

Göran Tunström

Kanske kan det röra sig om en självuppfyllande profetia? Vem vet? Göran Tunström en av våra största författare någonsin (Juloriatoriet, Tjuven) skrev i en sina tidiga böcker att en son inte kan bli äldre än sin far. Han fick tydligen för sig det. Men när Tunström var nåt år över de femtio, i den ålder då hans far dött, så föll Tunström ihop på golvet, slagen av en stor hjärtinfart. Samma dag, samma ålder som sin far … Men nu levde Tunström några år till som tur var. Men inte många.

Nu mår jag lite bättre. Får kolla blodsockret noga ikväll. Det har börjat falla snabbt, från 25 till 19. Att skriva är en fantastiskt bra ”medicin”. Men direkt jag slutar skriva  faller jag i bitar. Det är nog därför jag de senaste dagarna massproducerat bloggar …

Man med käpp

Av , , Bli först att kommentera 7

Härom dagen köpte jag mitt livs första käpp. Det var inte alls det nederlag som jag tidigare i livet inbillat mig att det skulle vara. Förr i tin brukade män som fyllde 50 år få en käpp i present av sina kompisar. Käppen var då symbolen för att man skulle ta det lite lugnare och att man framgent skulle behöva ett stöd i livet. Framför allt så var femtio år en hög ålder förr i tin, då var man utslitte å förvärkt efter ett helt liv i timmerskogen. Jag har skaffat käpp för att kunna slå den i skallen på de som kommer närmare mig än rekommenderade 1,5-2 meter.

Jag är 62 år när käppen kommer in i mitt liv. När jag tar längre promenader är det gåstavar eller rollatorn som gäller, men ska man en sväng på apoteket eller som i går ett besöka hos Guran och Monica i Täfteå kommer käppen väl till pass. Lena tycker att jag ska träna på en snygg, avslappnad pose: Typ cool, världsvan och välklädd Dandy. Med käpp.

Har haft en period då jag gått relativt stadigt, förmodligen för att läkarna ökat på min Parkinsonmedicin. Tyvärr är dessa piller så uppiggande att jag får svårt att sova. I morse var jag upp vid 03.00 och började skriva – då hade jag sovit i tre timmar, knappt.

Jag tänker tillbaka ett par-tre år, mardrömsåren, då jag började falla och slå mig, då jag plötsligt inte längre kunde simma utan sjönk till Nydala sjöns botten eller då jag ”glömt” hur man trampar fram på en cykel. Värst var nog perioderna då jag inte tog mig nerför trapporna i min dåvarande lägenhet på Backenvägen på Pig Hill. Jag var trött och uppgiven. Försökte fixa ett lägenhetsbyte på egen hand, en lägenhet med hiss eller på bottenplan, men det sket sig. Orkade helt enkelt inte. Så till slut vände jag mig till kommunen för att få hjälp med en handikappanpassad bostad. Med alla mina funktionshinder och epitetet Öfvre Norrlands sjukaste författare skulle väl det vara en baggis. Icke.

När man är i nöd, när man själv inte klarar av att sköta sig själv och tappar modet, så  måste man be om hjälp hos myndigheter, sjukvård och sina vänner. Men sådant tar emot. Särskilt om man är en Bror Duktig. Ur denna skara kliver Guran fram, en gammal polare från Lyckseletiden på 70-talet. ”Vill du att jag ska hjälpa dig”, frågade han och menade vad han sa. Hur länge hade jag inte väntat på att nån skulle ställa just den frågan till mig. Han säger att det ska ordna sig, men att byråkratin kan dra ut på tiden. Så sant. Men han fanns där vid min sida och fixade och donade – och var en blåslampa i baken på de som bestämde. Utan Guran vete fan hur det gått. Jag hade börjat känna livsleda.

Periodvis hängde både jag och Guran med huvudet. Det var svårt att få besked och hur kommunen resonerade. Vi gick sida vid sida och påminde ibland om två trötta hästar. Jag har en känsla av någon ”trollade med knäna” då jag plötsligt erbjöds en lägenhet. En tvåa med hiss. Då hade jag levt bland flyttkartonger sedan i oktober. Skulle ha fått flytta in i februari – men då säger min knasiga hyresvärd nej. Men den första april får jag flytta in. Men under vissa förbehåll.

Jag förstod mig inte på lagstiftningen och gör det fortfarande inte. Det är ett gytter av paragrafer och lagar. Utan Gurans hjälp hade jag varit förlorad. Till slut förstod jag att det handlade om att jag fick rätt ”etikett” för att få kommunal hjälp. Om jag hamnade i kategorin ”socialfall” (vilket jag naturligtvis inte är) ökade chansen att tilldelas ett socialt boende (bland annat för familjer i ekonomisk knipa). 2019 fanns det 25 000 sociala kontrakt i landet. Jag skulle vara en av dessa som satte min namnteckning på ett sånt kontrakt.

Nu bor jag i en helt vanlig tvårummare med hiss på Ersboda. Men medan jag bor i Bostadens lägenhet hyr jag den av socialtjänsten med en massa förbehåll som att inte leva rövare, supa och skita ner, störa grannarna. Då kan de med buller å bång sparka ut mig på gatan. I mitt kontrakt står det att jag förbinder mig att hålla rent i lägenheten och städa noga. Oanmälda besök kan tydligen göras. Om ett år, om jag då lever i en välstädad lägenhet och inte varit ute på balkongen och ropat okvädinsord till grannarna eller pissat i hissen, så kan jag kanske få ett förstahandskontrakt på denna lägenhet eller nån annan som passar mig.

Låter detta förnedrande? Hugger det i integriteten? Jag är ju inget socialfall, är skötsam och har aldrig missat en enda hyra under mitt liv, har heller aldrig någonsin blivit vräkt. Det finns ju heller ingen ond baktanke med denna lösning, bara en praktisk modell. Faktum är att jag räddades och fick flytta in i en fin tvåa med hiss. Det hade ett visst pris, men det svalde jag. Hade det varit för 20 år sen, hade jag vänt upp och ner på kommunhuset.

Jag är lugn och skötsam och har efter en period med för mycket av alkoholen, inte druckit en droppe alkohol på 12 år, är numera en rätt så känd kulturjournalist och författare som skriver minst 8 timmar per dag och åker runt i landet och föreläser om Psykisk ohälsa och framträder som författare (till 6 romaner) och som satt upp ett flertal muntliga berättarföreställningar. Skriver nu på ”tegelstenen” Älskade Ester. Hade jag haft några ytterligare ”poäng” vad gäller mina funktionshinder hade jag hamnat i en grupp som tydligen kallas för ”Personkrets” (låter som en känd Norénpjäs”) och då fått all slags hjälp som ADHD-Kent.

Men jag hade förmodligen suttit kvar två trappor upp på Backenvägen om jag inte svalt och knipit käft när detta koncept presenterades. Uppriktigt sagt så skiter jag vad myndigheterna vill kalla mig för (Lundholm var namnet), jag räddades och fick flytta till en fin tvåa där jag trivs mycket bra. ”Detta är just för tillfället enda lösningen, även om den verkar underlig”, sa Guran till mig, som är synnerligen insatt i de sociala lagarna som gäller i kommunen. Guran är en klok, förnuftig man och blev min stigfinnare. Vi har känt varandra sen grundskolan i Furuvik, Lycksele, sen har våra vägar korsats då och då under livet, men under denna livskris kliver han fram som en ängel och bevisar vilken god kamrat han varit och är.

Jag är ju dessutom så pass multisjuk att jag inte orkar fajtas för mina rättigheter. All ork går åt till att skriva mina romaner. Jag lider av sviterna efter en stroke 2015, fick diagnosen Parkinson 2018 (en sjukdom som jag tydligen haft i tio år), en galopperande diabetes, astma, benödem, höftartroser, bipolär sjukdom, ADHD, panik/ångest syndrom. Nästa stora kamp, för att att mitt liv ska bli bra och drägligt, är att få tre olika kliniker inom sjukvården att behandla HELA Kent. Idag är jag uppdelad i olika bitar där neurologen sköter min Parkinson, Äldre Psyk skriver ut sömnmedicin och håller koll på mina depressiva faser, distriktsläkaren sköter om det övriga som astma, hypertoni och inte minst min diabetes. Även i detta fallet skulle jag behöva en empatisk stigfinnare för att hitta en ärrad, kunnig distriktsläkare som likt spindeln i nätet har huvudansvaret för HELA Kent. Men det är en annan fråga.

Sen kom coronan och jag hamnade i isolering pga att jag är en högriskpatient som inte överlever respiratorvård. Satt isolerad april och en bit in i juni. Sen skaffade jag munskydd och vinylhandskar och började göra riskfyllda besök på apoteket och COOP (under tidiga morgnar).

Några av mina läkarpolare menar att isoleringen inte var bra för mig. Allt stillasittande mångdubblar risken för en ny stroke.

”Det nog troligt att du klarar dig undan Covid-19 men dukar under av en blodpropp eller blir galen av de sociala fobier du utvecklar i din ensamhet.”

Farlig värme

Av , , Bli först att kommentera 6

Får med åren allt svårare att klara av värmen. En gång soldyrkare, men numera en blek, fet gubbe som skulle ge ett kungarike för en resa till Svalbard. Kan ha att ha gör med att jag efter en värmebölja 2015 drabbades av en stroke. Hade tagit en långpromenad, satte mig vid datorn för att skriva på talet jag samma dag skulle hålla som best man, när polaren Ante skulle gifta sig. En timme innan låg jag på golvet oförmögen att ta mig upp. Det var det bröllopet …

Jag är usel på att dricka vatten (läsk eller vad man nu har hemma), vilket man ska göra i mängder under rådande värmebölja. Man svettas mer än man tror, vi blir fort uttorkade. Blodet blir helt enkelt tjockare och risken för proppar ökar – risken dubblas om man dessutom som jag är diabetiker. Värme i kombination med för lite vätska belastar även pumpen som ska skicka runt ett allt tjockare blod och vips står (ligger) man där med en livshotande hjärtsvikt.

Jag tycker mig minnas två värmeslag (vilka i sig kan vara livshotande då man kan drabbas av organsvikt, hjärnskador och blodproppar). Båda i unga år och under den tid då man tågluffade ner till medelhavsvärmen. Första gången var 1978, tror jag, då jag som vältränad löpare la mig på magen på en stenig strand i Nice  och somnade. Vaknade och vacklade omkring som en drucken, till dess min flickvän hällde i mig mängder med vatten. En bieffekt av det värmeslaget var att jag brände sönder ryggen. Stora blåsor som sved nåt så djävulskt, som sedan sprack och blev infekterade. Till slut kunde flickvännen dra loss en kvadratmeter död hud från ryggen.

Andra gången var 1980 vill jag minnas. Jag och polaren Wik drog mot Grekland. Tågluff som skulle bli en båtluff. Nånstans i på väg mot Aten i ett kokhett tåg, så försökte jag återställa vätskebalansen med öl. Inte bra då man pissar ut all välbehövlig vätska. Helsnurrig lyckades jag klättra upp i en hatthylla med nån typ av rutformade gummiband där jag somnade. Hela min vänstersida såg ut som ett korsord om morgonen. Visste knappt mitt namn. Räddningen blev massor med vatten.

Så se upp med värmen, i varje fall om du är en gubben som jag (snart 63 år) och som har anlag för proppbildning. Risken ökar påtagligt om utomhustemperaturen är 26 grader eller mer under tre dygn. Va? Jag som har 29 grader inomhus.

Kommer från en iskall dusch. Effektivt för att får ner temperaturen.

Kravens årstid

Av , , Bli först att kommentera 6

Sommartider – ja i varje fall tisdag och onsdag. Idag blåser det. Regnet faller. Noalverä. En dag att kura ihop sig i. Sitta och skriva. På äldre dag har sommarvärmen blivit besvärlig för mig. Särskilt efter stroken 2015. Solen ger mig huvudvärk. Inte blev det bättre av att drabbas av Parkinson. Förra sommaren var jag inte utomhus många gånger. Satt inne i skuggan och skakade.

Förr i tin älskade jag sommaren. Minns än hur gruset killade under mina lena barnafötter. Efter någon veckas spring var de stenhårda och tålde till och med skogens vassa rötter och stenar. Under ungdomsåren reste jag mycket och kunde utan besvär ligga på en strand, någonstans i världen, i sju-åtta timmar och låta solen fernissa min bleka hy.

Men nu är det annorlunda. Tycker att sommaren ställer för många krav. Direkt solen lyser det minsta ska man störta ut och ockupera en bit av närmaste sandstrand eller ut och promenera eller besöka olika fina platser – och njuta av det förbannande Nuet.

Det fanns en sjö
jag sommartid
ofta dök i.
Även den sommaren.
Vattnet kupade sig
kring min kropp
som två lena händer.
Det var då jag sjönk,
ner i lera,
i grumligt vatten.
Jag hade glömt hur man simmar.
Med sparad luft i lungorna,
kröp jag på sjöns botten
fyromfot mot land.
Jag överlevde.
Reste mig ur vattnet
och blev åter
den människa jag är.
Vattnet är fiskarnas hem.
Jag bor på jorden
och minns inte längre
om hur man dyker
i en sommarvarm sjö.
/Kent Lundholm 2020-06-07
PS! Glöm ej chansen att vinna två av mina böcker. Besök min facebooksida: Länk till tävlingssidan

Leva eller överleva

Av , , Bli först att kommentera 8

Så mycket tid har gått åt till att överleva, att det knappt att blivit nån tid över till att leva. Livet, det jag levt, har bestått av så många faror, så att merparten av de känslor jag känt mest bestått av rädslor. Rädslan har ställt sig i vägen för glädjen, nyfikenheten och ibland även för kärleken. Livet kan bli riktigt trasslig då man är rädd för att leva och rädd för att dö – på en och samma gång.

Klart att jag begriper att valet att välja livet är det bästa för mig. Men det är ta mej tusan inte så enkelt. Det funkar inte så att man vaknar en morgon, reser sig upp och utropar: Nä nu jävlar ska jag leva livet. Att bli en överlevare är något som är djupt rotat i min personlighet. Om det dessutom är så att man varit nära Döden några gånger, så åker garden upp. Slappna aldrig av, för då smäller det!

Från och med att jag med hjälp av KBT-terapi lyckades släcka ut de fobier som vuxit fram i mig, så verkade jag sänka garden så mycket att de kroppsliga sjukdomarna ersatte de psykiska. Slag i slag kom de och tvingade mig att återigen att försöka överleva den stroke jag drabbades av.

Stroken högg sig fast i lillhjärnan och jag var några millimeter från döden. Några millimeter till och proppen hade fastnat i hjärnstammen och jag hade dött på golvet i arbetsrummet. Jag kämpade i 45 minuter för att överleva – då jag kröp fyromfot eller ålade runt lägenheten för att finna mobilen. Ett par år senare började jag snubbla, falla och vingla som om jag vore drucken och 2019 fick jag diagnosen Parkinson.

Nu sitter jag isolerad sen 32 dagar och försöker överleva coronavirus och Covid-19. Livet? Ja, det finns väl nånstans därute. Här i min tvårummare håller sig livet undan. Här överlever jag.

Begreppet överlevare används ju även som ett epitet för de som överlevde Förintelsen under 2:a V-kriget. Medan miljoner dukade under av nazisternas utrotningsexperiment fanns det en grupp som lyckades överleva – mot alla odds. För många av dess överlevare, fann de vägen tillbaka genom att viga sina liv åt att vittna om nazismens ondska. Vet inte om dessa överlevare lyckades återfinna lyckan i att i nuet leva sina liv. Jag har en känsla av det måste ha varit svårt. Det fanns ju även många överlevare som aldrig berättade nåt om vad de upplevt. De bar på hemligheter.

De överlevare jag försöker beskriva har ofta tidigt i livet blivit bekanta med Döden och blivit så skrämda att Livet hamnat i skymundan.Man börjar tidigt att gå på tå för att undvika alla faror. Livet påminner om ett minfält med nergrävda hot. Överallt dessa faror som lurar runt hörnet. Inte ta några onödiga risker. Alltså, ge tusan i att dö. Vägra släppa taget, trots att naglarna lossnar. Lidandet blir ett naturligt tillstånd – man lider till och med i förväg; plågas av allt som ännu inte inträffat – men kan inträffa. Även om risken är 0,000000001 procent. Ja, ni hör så dumt. Men en överlevare väljer inte.

Några drömmar om nåt bättre har man inte tid att unna sig. Eller, så blir man rysligt effektiv, en arbetsnarkoman som skyndar sig sig fram genom tillvaron för att hinna med så mycket som möjligt ”innan det smäller”. Fastnar i olika projekt och när ett är klart så kliver man in i nästa. Så undslipper man ångesten – och naturligtvis att leva livet.

Det väl för fan bara att bestämma sig för att välja livet, att utmana alla de rädslor som begränsar en, spotta i händerna och njuta av Nuet och livet. Tänk om det vore så enkelt … Det är ju inte helt ovanligt att i överlevarnas mörka klangbotten finns en rad psykiska åkommor som begränsar ens vilja och valmöjligheter.

Så detta med att överleva och leva är komplicerat och inget som man förändrar från en dag till en annan. Överlevnadsstrategin växte i mitt fall fram redan i barndomen och har sen följt mig genom livet. Har det inte varit så att jag på egen hand försökt uppsöka Döden så bär jag på sjukdomar som när som helst kan slå mig till golvet. Vad som kom först vet jag inte riktigt – om det var den psykiska ohälsan eller mina somatiska sjukdomar. Än knepigare blir det om man lägger till genetiken – den genetiska ärftligheten. Det sociala och kulturella arvet. Det jag såg och hörde som barn kanske fick mig att omedvetet att spegla mig den strategi som en överlevare använder sig av. För att … överleva. 

 

 

© Kent Lundholm 2020

Ingen hjälp … alls

Av , , Bli först att kommentera 6

Andra ”lilla julafton” under denna vecka. Det blir så nu för tin då vi alla och envar är på väg nån annanstans i geografin eller så det faktum att somliga måste jobba över julen. Detta flitiga julfirande, redan innan den riktiga julen, ökar förstås risken för höga halter av blodsocker och en viss viktuppgång. Numera är tomten avskaffad, inte för att vi slutat tro på honom utan mer på grund av lathet då ingen orkar gå ut och köpa en kvällstidning.

tomtejävel

Klev upp vid halv femtiden och började skriva. Hur jag än försöker, så är det hiskeligt svårt att stryka i texten. Istället sväller den, blir längre. Förmodligen beror det på beskrivningen av den samtid som huvudpersonen rör sig i. Det gör henne mer begriplig. Men orkar läsarna ta del av turerna kring välfärdsbygget och striden mellan pingstvänner och Svenska kyrkan under tidigt 1900-tal?

Sedan jag fick avslag på i princip allt på mina LSS-ansökningar, så känns det befriande att lämna personkrets 3 (som namnet på en pjäs av Lars Norén) bakom mig och klara mig på egen hand. Flyttar till en stor tvåa med hiss i slutet av februari till Himlastigen uppe på Sandahöjd. Trots alla mina diagnoser och hur många funktionshinder som helst, som stöddes av ett flertal läkarintyg, så får jag noll hjälp. Inte ett dyft – trots att jag börjat få problem i vardagen. Utredarna menade att jag inte ens behövde hjälp att flytta från lägenheten med för mig de livsfarliga trapporna; det hjälper inte att jag fallit tre gånger och brutit revben, krossat glasögon, hamnat under bilen och att risken är uppenbar att jag nästa gång som jag faller, på grund av min Parkinson, så blir det nerför trapporna på Backenvägen 9.

free-fall-89349_1280

 

Vi som haft stroke och framförallt Parkinson brukar ramla. Det hör till sjukdomen. Plötsligt viker sig benen och vi störtar mot marken. Men man bedömer att jag ska klara trapporna utan besvär. Jo, hittills har det gått bra – om jag håller i båda ledstängerna och ger tusan att bära nåt. Ingen förståelse, ingen hjälp. Jag kan ju ännu laga mat i mikron, diska och städa hjälpligt. Med en sådan inställning och brist på framförhållning (Parkinson går ej att bota. Man blir bara sämre och sämre …) lär ju kommunens handläggare till och från få en himla massa akutfall som måste hjälpas med nytt boende. Men jag tänker inte vänta tills dess. Jag gör som förr i livet, skiter i hjälp och behåller min värdighet. Min utredning pågick ju 6-7 veckor med två långa intervjuer. Tydligen ska man ska ligga på golvet med brutna armar innan man får hjälp.

”Ja, nu kan nog inte Lundholm laga mat, knappast äta för egen hand. Då torde han vara berättigad av vår hjälp!” ”Kolla noga Herr K, det kan finnas nåt kryphål. Det finns de som kan spela orgel och måla tavlor med fötterna. Han kan kanske äta kallskuret, med fötterna!”

Överklaga? Nä! Mina dagar är räknade och varför då använda dessa värdefulla dagar av mitt liv för att bråka med byråkrater? Jag får istället lida martyrdöden … Tjurskalle som jag är. Har ju trots mina diagnoser, som ofta varit dolda, som ingen av ett tjugotal läkare kunde upptäcka, så har jag tvingats leva med psykisk ohälsa i hela mitt liv. Jag fick tidigt lära mig att skämmas, då jag som barn inte kunde begripa varför jag var så glömsk, varför jag inte kunde sitta stilla, inte klarade av koncentrera mig, vilket ledde till att jag var usel på att läsa och skriva när jag lämnade årskurs 6. Jag trodde tidigt att orsaken till att jag var eljest var mitt eget fel. Därav skammen.

anger-794699_960_720

Sen slog min bipolära sjukdom till när jag fyllde 18 år, några år senare utvecklades ett paniksyndrom. Men jag gav mig aldrig. Jag skulle visa världen och det gjorde jag – även om priset var högt. Fick ju diagnosen bipolär sjukdom först i femtioårsåldern. Under den tiden hade jag trots mina funktionshinder pluggat till sjuksköterska, läst filosofi/idéhistoria, studerat till till journalist, rest jorden runt, varit EU-reporter, kulturredaktör, chefredaktör, varit landshövdingens pressekreterare, informatör på länsstyrelsen, debuterat som författare och adopterat min dotter från Kina.

Jag hade levt med en livsfarlig, kronisk psykiatrisk sjukdom. 2013-14 fick jag även diagnosen ADHD, som jag föddes med. Tillstånden, som ofta går hand i hand, brukar göra oss till kreativa jävlar, många av oss blir konstnärer, författare, uppfinnare. Därav en viss romantisering kring diagnoserna där vi framställs som djupingar, kluriga kufar som är svåra att umgås med sig. Vi kan dessutom skära av oss ena örat … Å andra sidan slungas vi mellan manier och djupaste mörker, depressioner som förlamar oss och mitt i detta finns paniken. Självmordsrisken är mycket hög. Det handlar lika mycket om att överleva som att leva. Är det då så märkligt att vi börjar självmedicinera oss, i brist på svar och hjälp? Jag var alkoholist redan i början av 2000-talet, flera år före första diagnosen.

Ja, jag vet … Jag har skrivit om det här flera gånger. Det är möjligt att det är ett sätt för mig att förstå hur livet blev som det blev.

Trots snart 11 års nykterhet har de somatiska sjukdomarna kommit på löpande band, vilket kommer att leda till en för tidig död. Jag överlevde en livsfarlig psykisk sjukdom, men stupar på grund av min stressutlösta diabetes i kombination med den stroke jag haft och nu även Parkinson. Eller så bryter jag nacken i fallet nerför trapporna, men va fan då kanske jag kvalar in i personkrets 3? Med denna bakgrund, där jag alltid klarat mig själv, då jag överlevt det bipolära fallet åtminstone fyra gånger,så känns det en aning snopet att när jag väl behöver hjälp, och jag min stolte jävel ber om hjälp, anses jag vara så vansinnigt frisk att jag inte ska få någon som helst hjälp. Ingen alls …

190px-Kafka
Franz Kafka skrev om en absurd värld.

”Lundholm säger att han överlevt minst fyra gånger. Vad tror du Herr K. då kan vi väl chansa lite? Ja, att han även överlever en femte gång …” 

För övrigt så är det snart ett nytt år. Märkligt att jag så sällan firar dem numera.

 

Livsfarlig sjukdom

Av , , Bli först att kommentera 4

Åter en natt med oron som sängkamrat. Förändringar är inte min starkaste sida. Inte heller har jag varit någon anhängare av överraskningar. Jag var ett barn som fick ångest av att öppna presenter och julklappar inför publik. Min taskiga impulskontroll gjorde att jag omöjligt kunde kontrollera mina känslor, så låg där ett par stickade par sockor (istället för plåtbilen jag önskat mig), så kunde hela världen se min ilska och mitt missnöje. Kontrollförluster har alltid ställt världen på kant.

Ett hopkok av symtom
I barndomen och tonåren var det min ADHD som gav sådana knäppa reaktioner; det var då som denna så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättning styrde mitt liv. ADHD är ingen sjukdom, men ger sjukdomsliknande symtom. När sedan min bipolära sjukdom bröt ut i 20-års åldern blev det svårt att säga vad som var vad. I vissa stycken var symtomen desamma, som taskig impulskontroll, plötsliga humörsvängningar, rastlöshet, tankeflykt, sömnbesvär, dålig minne, sämre koncentrationsförmåga.

soul-623424_960_720

Lägg till att jag i stort sett på egen hand fick ratta mig förbi hindren, fram tills jag i femtioårsåldern fick mina diagnoser. Mitt liv har varit märkligt. Ibland skrämmande, ibland skithäftigt. Ena dagen modig, nästa dag sängliggande på grund av panikattacker.

Det svänger fort
WHO räknar bipolär sjukdom till en av de tio mest handikappande sjukdomarna. Det gäller i skoven då sjukdomen gör en antingen manisk/hypoman eller livsfarligt deprimerad. BS är en sjukdom med snabba, tvära kast. Fallet från en mani uppe i det blå, kan på några minuter förvandlas till en nattsvart depression. Medan en ”normal” depression sakta växer fram under flera veckor, ibland månader, så tar det bara några timmar, ibland kortare tid, innan världen blir nattsvart, när man lider av BS.

bullying-2778163_960_720

Normala perioder
Däremellan, så lever man ett relativt normalt liv. Det kan gå år mellan skoven. I mitt fall har det det gått åtta år sedan den senaste maniska fasen. Folk brukar tro att man i manin svävar omkring i ständig lycka och köper lyxbilar på löpande band. Det är vanligt att det bor bor en känsla av depression, av sorg och rädsla, även i den maniska fasen. Varningstecken för att ett nytt skov är på gång, är att man tål stress sämre, ständig panik och försämrad sömn. Då vet man att nåt helvete är på gång.

Fel eller ingen diagnos
Det är inte så underligt att man börjar självmedicinera sig om man lever ett sådant liv, när man ständigt möter läkare som bara skakar på huvudet; oförmögna att ställa rätt diagnos. Hela 35 procent av de bipolära är utan behandling i 10 år. 70 procent får inledningsvis fel diagnos. För mig blev det för mycket av alkoholen. Så många som 40-50 procent av de bipolära får någon form av missbruksproblem. När jag väl fick diagnosen och hamnade på ett behandlingshem så fick jag ytterligare en diagnos: Dubbeldiagnos. Man lider både av en kronisk psykisk sjukdom och ett missbruk. Svårbehandlat tillstånd. Det gick bra för mig. Nu har det  gått tio år sedan jag jag drack senast och genom att ta stämningsstabiliserande mediciner så hålls min BS i schack.

tree-530324_960_720

Livsfarlig sjukdom
Som jag tidigare skrev så är BS en livsfarlig sjukdom. Vi som har BS har en ökad självmordsrisk och av de 1500 som årligen tar sina liv, är 20 procent av dem bipolära. Men självmorden är inte den vanligaste orsaken Vi lever ett kortare liv på grund ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar och stroke. Män med en kronisk psykisk sjukdom får i genomsnitt sina liv förkortade med 20 år, kvinnor 15 år. En av orsakerna till dessa dystra siffror är att psykiskt sjuka får en sämre tillgång till somatisk vård. Det tycks vara så att alla kroppsliga smärtor är av psykisk härkomst. Mediciner, inaktivitet, viktuppgång, diabetes leder i tidig ålder till en hjärtinfarkt eller en stroke.

Men det som ADHD och BS gav mig var kreativiteten, modet, nyfikenheten och vetgirigheten. Jag fick även en stor portion av empati och en avog inställning till orättvisor. 

hand-1925875_960_720

För övrigt ska jag idag träffa folk från socialförvaltningen, då jag försöker få hjälp i vardagen på grund av mina funktionsnedsättningar jag lever med – och som knappast blivit  bättre av att jag drabbats av ytterligare en kronisk hjärnsjukdom: Parkinson.

© Kent Lundholm

Vill du veta mer om psykisk ohälsa, läs min självbiografi ”Spring Kent, spring!”

”Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. / Katharina Jacobsson BTJ

>>> Beställ boken

Tärande ensamhet

Av , , Bli först att kommentera 4

Får frågan då och då: ”Kent, varför är du så öppen om dina tillkortakommanden? Är du inte rädd för att ditt öppenhjärtiga bloggande en dag kan vändas emot dig?” Jo, emellanåt är jag livrädd. Men ofta rycker jag bara på axlarna och svarar med ett svagt leende på mina bleka, torra läppar: ”Jag skriver för att jag kan!”

hands-2906458_960_720

Våga vara sårbar
Genom att visa mig sårbarhet kan jag bli den jag egentligen är. Dessutom krävs det mod att vara sårbar. Jo, det finns en risk att man misslyckas och att man då blir djupt sårad. Dessutom är jag en berättande människa, som dagligen försöker formulera min värld. Jag vill försöka förstå den och sedan visa den för andra och mig själv. Om den är beboelig. I detta evighetsarbete tvingas jag vara ärlig och sann – och dessutom, om jag har tur, hjälper jag kanske en medmänniska i nöd. Min historia kan däremot aldrig bli ett facit som andra kan skriva av. Vi är unika som själva måste finna svaren, för att våga be om hjälp när världen kantrar.

Många föreläsningar
På denna blogg har jag metodiskt skrivit om dessa ämnen och skaffat mig en rätt så stor läsarskara. Jag har även kuskat runt som föreläsare under åren 2016-17 och talat om psykisk ohälsa och missbruk, med min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som underlag. Jag har även haft en del uppdrag av föreningen ”Hjärnkoll”. Föreningen består av föreläsare som alla har en personlig erfarenhet av psykisk ohälsa. Folk som vet vad de talar om.

flower-887443_960_720

Många fördomar
Tyvärr finns det mängder myter och fördomar kring så väl psykisk ohälsa som missbruk. En återkommande fördom är att vi med en diagnos, skulle gå omkring och vara galna precis hela tiden, dag som natt, vecka efter vecka intill livets slut. I själva verket är det så att de flesta psykiska åkommor kommer i skov. Man är sjuk i en period, sedan kan man vara besvärsfri i flera år. Fördomarna består av lika delar okunskap och rädsla. Nog tusan har dagens kriminalromaner och deckare bidragit till den statiska bilden av psykiskt sjuka mördare; en konstant, helggalen psykopat som på en kafferast hinner dräpa en hel by. Han är så galen att han inte ens märker när polisen genomborrar hans kropp med ett tiotal kulor.

sea-2915187_960_720

Den tärande ensamheten
Även om jag har ett stort behov att vara för mig själv, inte minst för mitt skrivande, så måste jag erkänna att det under de senaste åren börjat kännas allt mer ensamt. Om det beror på att jag numera har färre riktigt nära vänner, eller på mina kroppsliga åkommor, stroke och Parkinson som gjort mig bensvag och rädd, det kan jag inte svara på. Men i mina tysta rum tar ensamheten allt större plats. Den håller på att bli tärande. Detta är dubbelbottnat. För min självkänsla har ju samtidigt ökat med åren, med eller utan stöd från omgivningen – ensam eller inte. Jag har så saktat börjat tycka om den flintskallige tjockisen jag varje morgon möter spegeln inne på toa; den sjuklige mannen som lever sitt liv här på Pig Hill i Umeå. Och framför allt: Jag har blivit av med skammen. Man ska inte behöva skämmes för att man drabbats av en sjukdom.

hand-3978193_960_720

Tack till Er läsare
Vill passa på att tacka ER som troget läser min blogg. Har DU liknande problem så får ni gärna höra av dig, så kan jag kanske vara till nån hjälp. I varje fall som vägvisare. Kom ihåg: Första steget till ett tillfrisknande är att erkänna problemet, att kapitulera inför det faktum att du förlorat kontrollen över drogerna – och sedan be om hjälp.

För övrigt så kan man inte supa bort enbart EN av känslorna, typ rädslan. Hela känsloregistret sopas med bort och lämnar kvar ett svart hål inom en – och en egoist som kan byta bort sin morsa mot ett helrör brännvin.

© Kent Lundholm

Tips, hjälp? Skriv till mig: [email protected]

Beställ min nya roman: ”Män som spelar schack”