Etikett: stroke

Ingen hjälp … alls

Av , , Bli först att kommentera 6

Andra ”lilla julafton” under denna vecka. Det blir så nu för tin då vi alla och envar är på väg nån annanstans i geografin eller så det faktum att somliga måste jobba över julen. Detta flitiga julfirande, redan innan den riktiga julen, ökar förstås risken för höga halter av blodsocker och en viss viktuppgång. Numera är tomten avskaffad, inte för att vi slutat tro på honom utan mer på grund av lathet då ingen orkar gå ut och köpa en kvällstidning.

tomtejävel

Klev upp vid halv femtiden och började skriva. Hur jag än försöker, så är det hiskeligt svårt att stryka i texten. Istället sväller den, blir längre. Förmodligen beror det på beskrivningen av den samtid som huvudpersonen rör sig i. Det gör henne mer begriplig. Men orkar läsarna ta del av turerna kring välfärdsbygget och striden mellan pingstvänner och Svenska kyrkan under tidigt 1900-tal?

Sedan jag fick avslag på i princip allt på mina LSS-ansökningar, så känns det befriande att lämna personkrets 3 (som namnet på en pjäs av Lars Norén) bakom mig och klara mig på egen hand. Flyttar till en stor tvåa med hiss i slutet av februari till Himlastigen uppe på Sandahöjd. Trots alla mina diagnoser och hur många funktionshinder som helst, som stöddes av ett flertal läkarintyg, så får jag noll hjälp. Inte ett dyft – trots att jag börjat få problem i vardagen. Utredarna menade att jag inte ens behövde hjälp att flytta från lägenheten med för mig de livsfarliga trapporna; det hjälper inte att jag fallit tre gånger och brutit revben, krossat glasögon, hamnat under bilen och att risken är uppenbar att jag nästa gång som jag faller, på grund av min Parkinson, så blir det nerför trapporna på Backenvägen 9.

free-fall-89349_1280

 

Vi som haft stroke och framförallt Parkinson brukar ramla. Det hör till sjukdomen. Plötsligt viker sig benen och vi störtar mot marken. Men man bedömer att jag ska klara trapporna utan besvär. Jo, hittills har det gått bra – om jag håller i båda ledstängerna och ger tusan att bära nåt. Ingen förståelse, ingen hjälp. Jag kan ju ännu laga mat i mikron, diska och städa hjälpligt. Med en sådan inställning och brist på framförhållning (Parkinson går ej att bota. Man blir bara sämre och sämre …) lär ju kommunens handläggare till och från få en himla massa akutfall som måste hjälpas med nytt boende. Men jag tänker inte vänta tills dess. Jag gör som förr i livet, skiter i hjälp och behåller min värdighet. Min utredning pågick ju 6-7 veckor med två långa intervjuer. Tydligen ska man ska ligga på golvet med brutna armar innan man får hjälp.

”Ja, nu kan nog inte Lundholm laga mat, knappast äta för egen hand. Då torde han vara berättigad av vår hjälp!” ”Kolla noga Herr K, det kan finnas nåt kryphål. Det finns de som kan spela orgel och måla tavlor med fötterna. Han kan kanske äta kallskuret, med fötterna!”

Överklaga? Nä! Mina dagar är räknade och varför då använda dessa värdefulla dagar av mitt liv för att bråka med byråkrater? Jag får istället lida martyrdöden … Tjurskalle som jag är. Har ju trots mina diagnoser, som ofta varit dolda, som ingen av ett tjugotal läkare kunde upptäcka, så har jag tvingats leva med psykisk ohälsa i hela mitt liv. Jag fick tidigt lära mig att skämmas, då jag som barn inte kunde begripa varför jag var så glömsk, varför jag inte kunde sitta stilla, inte klarade av koncentrera mig, vilket ledde till att jag var usel på att läsa och skriva när jag lämnade årskurs 6. Jag trodde tidigt att orsaken till att jag var eljest var mitt eget fel. Därav skammen.

anger-794699_960_720

Sen slog min bipolära sjukdom till när jag fyllde 18 år, några år senare utvecklades ett paniksyndrom. Men jag gav mig aldrig. Jag skulle visa världen och det gjorde jag – även om priset var högt. Fick ju diagnosen bipolär sjukdom först i femtioårsåldern. Under den tiden hade jag trots mina funktionshinder pluggat till sjuksköterska, läst filosofi/idéhistoria, studerat till till journalist, rest jorden runt, varit EU-reporter, kulturredaktör, chefredaktör, varit landshövdingens pressekreterare, informatör på länsstyrelsen, debuterat som författare och adopterat min dotter från Kina.

Jag hade levt med en livsfarlig, kronisk psykiatrisk sjukdom. 2013-14 fick jag även diagnosen ADHD, som jag föddes med. Tillstånden, som ofta går hand i hand, brukar göra oss till kreativa jävlar, många av oss blir konstnärer, författare, uppfinnare. Därav en viss romantisering kring diagnoserna där vi framställs som djupingar, kluriga kufar som är svåra att umgås med sig. Vi kan dessutom skära av oss ena örat … Å andra sidan slungas vi mellan manier och djupaste mörker, depressioner som förlamar oss och mitt i detta finns paniken. Självmordsrisken är mycket hög. Det handlar lika mycket om att överleva som att leva. Är det då så märkligt att vi börjar självmedicinera oss, i brist på svar och hjälp? Jag var alkoholist redan i början av 2000-talet, flera år före första diagnosen.

Ja, jag vet … Jag har skrivit om det här flera gånger. Det är möjligt att det är ett sätt för mig att förstå hur livet blev som det blev.

Trots snart 11 års nykterhet har de somatiska sjukdomarna kommit på löpande band, vilket kommer att leda till en för tidig död. Jag överlevde en livsfarlig psykisk sjukdom, men stupar på grund av min stressutlösta diabetes i kombination med den stroke jag haft och nu även Parkinson. Eller så bryter jag nacken i fallet nerför trapporna, men va fan då kanske jag kvalar in i personkrets 3? Med denna bakgrund, där jag alltid klarat mig själv, då jag överlevt det bipolära fallet åtminstone fyra gånger,så känns det en aning snopet att när jag väl behöver hjälp, och jag min stolte jävel ber om hjälp, anses jag vara så vansinnigt frisk att jag inte ska få någon som helst hjälp. Ingen alls …

190px-Kafka
Franz Kafka skrev om en absurd värld.

”Lundholm säger att han överlevt minst fyra gånger. Vad tror du Herr K. då kan vi väl chansa lite? Ja, att han även överlever en femte gång …” 

För övrigt så är det snart ett nytt år. Märkligt att jag så sällan firar dem numera.

 

Livsfarlig sjukdom

Av , , Bli först att kommentera 4

Åter en natt med oron som sängkamrat. Förändringar är inte min starkaste sida. Inte heller har jag varit någon anhängare av överraskningar. Jag var ett barn som fick ångest av att öppna presenter och julklappar inför publik. Min taskiga impulskontroll gjorde att jag omöjligt kunde kontrollera mina känslor, så låg där ett par stickade par sockor (istället för plåtbilen jag önskat mig), så kunde hela världen se min ilska och mitt missnöje. Kontrollförluster har alltid ställt världen på kant.

Ett hopkok av symtom
I barndomen och tonåren var det min ADHD som gav sådana knäppa reaktioner; det var då som denna så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättning styrde mitt liv. ADHD är ingen sjukdom, men ger sjukdomsliknande symtom. När sedan min bipolära sjukdom bröt ut i 20-års åldern blev det svårt att säga vad som var vad. I vissa stycken var symtomen desamma, som taskig impulskontroll, plötsliga humörsvängningar, rastlöshet, tankeflykt, sömnbesvär, dålig minne, sämre koncentrationsförmåga.

soul-623424_960_720

Lägg till att jag i stort sett på egen hand fick ratta mig förbi hindren, fram tills jag i femtioårsåldern fick mina diagnoser. Mitt liv har varit märkligt. Ibland skrämmande, ibland skithäftigt. Ena dagen modig, nästa dag sängliggande på grund av panikattacker.

Det svänger fort
WHO räknar bipolär sjukdom till en av de tio mest handikappande sjukdomarna. Det gäller i skoven då sjukdomen gör en antingen manisk/hypoman eller livsfarligt deprimerad. BS är en sjukdom med snabba, tvära kast. Fallet från en mani uppe i det blå, kan på några minuter förvandlas till en nattsvart depression. Medan en ”normal” depression sakta växer fram under flera veckor, ibland månader, så tar det bara några timmar, ibland kortare tid, innan världen blir nattsvart, när man lider av BS.

bullying-2778163_960_720

Normala perioder
Däremellan, så lever man ett relativt normalt liv. Det kan gå år mellan skoven. I mitt fall har det det gått åtta år sedan den senaste maniska fasen. Folk brukar tro att man i manin svävar omkring i ständig lycka och köper lyxbilar på löpande band. Det är vanligt att det bor bor en känsla av depression, av sorg och rädsla, även i den maniska fasen. Varningstecken för att ett nytt skov är på gång, är att man tål stress sämre, ständig panik och försämrad sömn. Då vet man att nåt helvete är på gång.

Fel eller ingen diagnos
Det är inte så underligt att man börjar självmedicinera sig om man lever ett sådant liv, när man ständigt möter läkare som bara skakar på huvudet; oförmögna att ställa rätt diagnos. Hela 35 procent av de bipolära är utan behandling i 10 år. 70 procent får inledningsvis fel diagnos. För mig blev det för mycket av alkoholen. Så många som 40-50 procent av de bipolära får någon form av missbruksproblem. När jag väl fick diagnosen och hamnade på ett behandlingshem så fick jag ytterligare en diagnos: Dubbeldiagnos. Man lider både av en kronisk psykisk sjukdom och ett missbruk. Svårbehandlat tillstånd. Det gick bra för mig. Nu har det  gått tio år sedan jag jag drack senast och genom att ta stämningsstabiliserande mediciner så hålls min BS i schack.

tree-530324_960_720

Livsfarlig sjukdom
Som jag tidigare skrev så är BS en livsfarlig sjukdom. Vi som har BS har en ökad självmordsrisk och av de 1500 som årligen tar sina liv, är 20 procent av dem bipolära. Men självmorden är inte den vanligaste orsaken Vi lever ett kortare liv på grund ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar och stroke. Män med en kronisk psykisk sjukdom får i genomsnitt sina liv förkortade med 20 år, kvinnor 15 år. En av orsakerna till dessa dystra siffror är att psykiskt sjuka får en sämre tillgång till somatisk vård. Det tycks vara så att alla kroppsliga smärtor är av psykisk härkomst. Mediciner, inaktivitet, viktuppgång, diabetes leder i tidig ålder till en hjärtinfarkt eller en stroke.

Men det som ADHD och BS gav mig var kreativiteten, modet, nyfikenheten och vetgirigheten. Jag fick även en stor portion av empati och en avog inställning till orättvisor. 

hand-1925875_960_720

För övrigt ska jag idag träffa folk från socialförvaltningen, då jag försöker få hjälp i vardagen på grund av mina funktionsnedsättningar jag lever med – och som knappast blivit  bättre av att jag drabbats av ytterligare en kronisk hjärnsjukdom: Parkinson.

© Kent Lundholm

Vill du veta mer om psykisk ohälsa, läs min självbiografi ”Spring Kent, spring!”

”Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. / Katharina Jacobsson BTJ

>>> Beställ boken

Tärande ensamhet

Av , , Bli först att kommentera 4

Får frågan då och då: ”Kent, varför är du så öppen om dina tillkortakommanden? Är du inte rädd för att ditt öppenhjärtiga bloggande en dag kan vändas emot dig?” Jo, emellanåt är jag livrädd. Men ofta rycker jag bara på axlarna och svarar med ett svagt leende på mina bleka, torra läppar: ”Jag skriver för att jag kan!”

hands-2906458_960_720

Våga vara sårbar
Genom att visa mig sårbarhet kan jag bli den jag egentligen är. Dessutom krävs det mod att vara sårbar. Jo, det finns en risk att man misslyckas och att man då blir djupt sårad. Dessutom är jag en berättande människa, som dagligen försöker formulera min värld. Jag vill försöka förstå den och sedan visa den för andra och mig själv. Om den är beboelig. I detta evighetsarbete tvingas jag vara ärlig och sann – och dessutom, om jag har tur, hjälper jag kanske en medmänniska i nöd. Min historia kan däremot aldrig bli ett facit som andra kan skriva av. Vi är unika som själva måste finna svaren, för att våga be om hjälp när världen kantrar.

Många föreläsningar
På denna blogg har jag metodiskt skrivit om dessa ämnen och skaffat mig en rätt så stor läsarskara. Jag har även kuskat runt som föreläsare under åren 2016-17 och talat om psykisk ohälsa och missbruk, med min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som underlag. Jag har även haft en del uppdrag av föreningen ”Hjärnkoll”. Föreningen består av föreläsare som alla har en personlig erfarenhet av psykisk ohälsa. Folk som vet vad de talar om.

flower-887443_960_720

Många fördomar
Tyvärr finns det mängder myter och fördomar kring så väl psykisk ohälsa som missbruk. En återkommande fördom är att vi med en diagnos, skulle gå omkring och vara galna precis hela tiden, dag som natt, vecka efter vecka intill livets slut. I själva verket är det så att de flesta psykiska åkommor kommer i skov. Man är sjuk i en period, sedan kan man vara besvärsfri i flera år. Fördomarna består av lika delar okunskap och rädsla. Nog tusan har dagens kriminalromaner och deckare bidragit till den statiska bilden av psykiskt sjuka mördare; en konstant, helggalen psykopat som på en kafferast hinner dräpa en hel by. Han är så galen att han inte ens märker när polisen genomborrar hans kropp med ett tiotal kulor.

sea-2915187_960_720

Den tärande ensamheten
Även om jag har ett stort behov att vara för mig själv, inte minst för mitt skrivande, så måste jag erkänna att det under de senaste åren börjat kännas allt mer ensamt. Om det beror på att jag numera har färre riktigt nära vänner, eller på mina kroppsliga åkommor, stroke och Parkinson som gjort mig bensvag och rädd, det kan jag inte svara på. Men i mina tysta rum tar ensamheten allt större plats. Den håller på att bli tärande. Detta är dubbelbottnat. För min självkänsla har ju samtidigt ökat med åren, med eller utan stöd från omgivningen – ensam eller inte. Jag har så saktat börjat tycka om den flintskallige tjockisen jag varje morgon möter spegeln inne på toa; den sjuklige mannen som lever sitt liv här på Pig Hill i Umeå. Och framför allt: Jag har blivit av med skammen. Man ska inte behöva skämmes för att man drabbats av en sjukdom.

hand-3978193_960_720

Tack till Er läsare
Vill passa på att tacka ER som troget läser min blogg. Har DU liknande problem så får ni gärna höra av dig, så kan jag kanske vara till nån hjälp. I varje fall som vägvisare. Kom ihåg: Första steget till ett tillfrisknande är att erkänna problemet, att kapitulera inför det faktum att du förlorat kontrollen över drogerna – och sedan be om hjälp.

För övrigt så kan man inte supa bort enbart EN av känslorna, typ rädslan. Hela känsloregistret sopas med bort och lämnar kvar ett svart hål inom en – och en egoist som kan byta bort sin morsa mot ett helrör brännvin.

© Kent Lundholm

Tips, hjälp? Skriv till mig: kent.lundholm@gamil.com

Beställ min nya roman: ”Män som spelar schack”

 

 

Lyckans diktatur

Av , , Bli först att kommentera 6

Har hamnat i bokbranschen. Till in på småtimmarna printade jag ut fakturor och paketerade böcker som folk beställt. Nej, det är inte mina egna romaner, utan det handlar om en utförsäljning av de böcker som i årtionden stått på hyllplanen och samlat damm. Inser att jag knappast kommer att sakna dem.

man-2546791_960_720

Kan man bli vän med smärtan, kompis med lidandet? Har svårt att tro det. Lidandet i sig kan knappast vara ett självändamål – trots att lidandet en naturlig del av livet. Vi föds i smärta, vi åldras i allt mer påtagliga plågor. Vi föds ur ett beroende, vi dör i beroende av att andra tar hand om oss. Under tiden söker vi efter en mening med lidandet; en mening med livet. Vi irrar runt i tillvaron i jakten på de svar som inte finns.

Bit ihop och gör det bästa av dagen; sov drömlöst om natten. Söker man svar i Bibeln står det att det är i Guds trofasthet som vi finner den yttersta meningen. Det är alltså Guds kärlek som gör lidandet uthärdligt. Men i och med Jesus kamp på korset kom lidandet att bestå av ensamhet. En gång i livet, när jag var ung och frisk, var detta en tröst. Men knappast nu när livet börjar slutta nerför – i en allt högre hastighet.

face-1190352_960_720

Klart är att lidandet i sig inte går att undvika. Är det därför jag retar mig på den lyckokultur som växer fram; detta med att vi ständigt ska befinna oss i Nuet, där vi befrias från det som varit och det som komma skall. Är inte det ett påklistrat sätt att slippa allt det som har med lidandet att göra? Vi ska inte komma och snacka om vårt lidande i ”lyckans diktatur”. Att visa smärta, att vara sårbar blir till en svaghet. Men att förneka lidandet kan bli en livslögn. Jag lovar – en dag kommer plågorna. Vi ska inte söka efter lidandet, men inte heller förneka eller undvika det – något som i vår tid verkar ha blivit normen.

KentPsy

Jag har under flera års tid försökt vara ärlig och öppen med mitt lidande; allt sedan jag skrev om mitt ”elände” i självbiografin ”Spring Kent, spring!” Det skulle ju bara bli fånigt och verka dumt om jag efter det ”erkännandet” inte stod för min sårbarhet. Så när folk frågar ”Hej, hur är läget” så svarar jag inte slentrianmässigt ”Jo tack det är bra”. Jag svarar istället ”Just nu, inget vidare”. Jävla muntergök, tänker folk. Det här med att vara sjuklig, kan vara stötande för somliga.

Om vi undviker människor som lider, torde vi knappast kunna hantera våra egna  framtida förluster och den smärta som följer med det. Kanske är undvikandet av lidandet motsatsen till lycka, eftersom vi förnekar oss själva. Då slutar vi att växa och försätter chansen att bli en bättre människa.

Jo, jag har gjort mig bekant med lidandet. Jag växte upp i oro, har levt med ständig ångest och panik, simmat runt i alkohol, förlorat förmåga efter förmåga, hållit på att dö gånger flera, blivit fet av min diabetes, slagits till golvet av en stroke, blivit allt stelare och mer darrhänt på grund av min Parkinson.

För övrigt vill jag avfärda myten om att den ”lidande konstnären” skulle vara särskilt kreativ; att allt skrivande, målande kommer ur ångest. Skitsnack. Av ångest blir man liggande och stirrar mest hela tiden upp i taket.

© Kent Lundholm

Våga ta hjälp

Av , , Bli först att kommentera 5

Vaknar till en gråkall dag. I inlandet ska det visst falla snö. Det är en segdragen vår som ännu inte vill släppa in värmen. I dag ska jag besöka NUS för en röntgen av min onda axel. Har dock väntat så länge på undersökningen att värken klingat av och rörligheten återvänt. Men det kan vara bra med en bild av leden för att utesluta artros.

Har jobbat intensivt med två krönikor till Lokaltidningen. Det tar tid att skriva rätt, samtidigt som jag med åren blivit mer noggrann. Förr om åren var jag mer impulsiv och släppte ifrån mig texterna på tok för tidigt. Snabb i tanken i kombination med en släng av dyslexi kunde ofta skymma innehållet. Detta är nog en av förklaringarna till förlagens refuseringar under 80-talet. Jag släppte helt sonika ifrån mig korrekturen på tok för tidigt. Drygt tio olika manus till tre romaner fick jag i retur. Sedan fick jag vänta till 1999 innan jag debuterade med ”Svin föder svin” på Ord&visor förlag. Jag fick sedan vänta till 2003 innan jag fick förklaringen till min otålighet och impulsivitet. Det var då jag fick diagnosen ADHD.

Norum1113

Nu har jag en förläggare (Göran Lundin) som bromsar och tvingar mig till ständiga omtag och som låter ett flertal lektörer läsa mina texter. Jag kan nog stolt säga att det numera inte finns många grammatiska fel i mina romaner. Men i början var det svårt att svälja stoltheten. Jag gillade inte att någon skulle peta i mina texter. Inser numera att jag behöver hjälp. Det är klart att det finns ett och annat stavfel i en text som omfattar drygt 300 sidor. När det gäller min kommande roman, ”Män som spelar schack”, så har det lagts ner mer arbete på texten än någonsin. Men så är det också min viktigaste roman.

läsare

läsare

Vet ju inte. Kanske är det den sista roman jag skriver. Det börjar ju bli livsfarligt att ge sig in i ett romanprojekt. Veckan efter jag skickat in slutkorrekturet till ”Spring Kent, spring!” (2015) drabbades jag av en stroke och höll på att dö på golvet i vardagsrummet. I slutskedet av ”Män som spelar schack” började jag förra hösten att falla och slå mig och fick samtidigt fruktansvärda muskel- och ledsmärtor. Förlorade balansen och fick svårt att ta mig nerför trapporna. I februari fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom. Vad händer om jag påbörjar en ny roman? Drabbas jag av sotdöden, lepra, blindhet, eller faller jag helt sonika stendöd över tangentbordet?

För övrigt är det aldrig fel att då och då ta ett steg tillbaka för att se klarare. Redan Gud fader tog ju ledigt på den sjunde dagen.

Lider av sömnbrist

Av , , Bli först att kommentera 3

Sovit tungt och länge. Märkligt. Men vid frukosten gjorde jag upptäckten: Jag hade av misstag tagit dubbel dos av sömnmedicinen, vilket gav mig hela sju timmars sömn, vilket är cirka tre timmar fler än vad jag sover i vanliga fall. Satan så pigg i skallen jag är. Egentligen borde jag få sova sju-åtta timmar varje natt, då skulle jag orka med mer under dagtid och slippa bli stående och tyst när stress/stroke hjärnan slår till och drar ur proppen.

ADHD in Children CDC Report

Jag har tidigare berättat om min förstörda sömn och hur detta började när jag ännu var en valp. Som det ADHD-barn jag var, så var jag rysligt hyperaktiv och låg där under täcket och ryckte med armar och ben, samtidigt som ”motorn” inne i skallen gick på högvarv. Bristen på dopamin fick min kropp att bli spänd som en fjäder och skaka som vid ett epilepsianfall. Jag lärde mig redan som fem-sexåring att det är ”farligt” att sova. Sömnlösheten som barn följde med mig in i vuxenlivet, och kunde ge konsekvenser för mina andra sjukdomar. Att sova för lite är farligt om man som jag dessutom lider av bipolär sjukdom typ 1. Sömnlösheten kan skicka en rätt upp i det blå, rakt in i ett maniskt skov.

2014-2015 märkte jag att min ADHD-medicin (Ritalin) börjat göra mig lugnare. Centralstimulerande mediciner, som det handlar om, påverkar hjärnans förmåga att öka koncentrationen och minska impulsiviteten. Medicineringen påverkar signalsubstanserna i hjärnan, i första hand dopamin och noradrenalin. Man blir helt enkelt lugnare och mer avslappnad, vilket gör att man sover bättre. Men så kan annat ske med en människa; sådant hon inte rår över.

brain-3168269_960_720

I augusti 2015 small det till i mitt bakhuvud och jag stöp till golvet som en klubbad oxe. Jag förstod direkt att jag drabbats av en stroke. Det var en propp som farit genom bakskallen och borrat sig in i lillhjärnan. Om du får en propp eller blödning i lillhjärnan kan du få symtom som yrsel, svårigheter med att samordna rörelser, balansproblem eller ofrivilliga ögonrörelser. Dessutom sämre närminne. Och försämrad sömn. För att inte tala om den hjärntrötthet som kan slå till när jag går på fest, äter middag med vänner. Två tankar: Har jag inte drabbats av nog? Jag är tacksam för att jag trots allt lever.

För övrigt grunnar jag över två nya romanprojekt. Men det tar emot. Har jag kraften att än en gång borra mig ner i jorden och plocka upp sedan länge döda, för att ge dem kött och blod?

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

En flanerande diabetiker

Av , , Bli först att kommentera 2

Fredag. Vackert väder verkar det bli. Torde bli en promenad i det bleka solskenet. Måste ju röra mycket på min lekamen för att hålla min diabetes i schack. Lovande utveckling av mina blodsockerkurvor sedan jag fick den nya medicinen, som gör att maten stannar längre i magsäcken och skapar på sätt en längre mättnadskänsla. Dessutom är jag inte lika hungrig längre, vilket varit ett bekymmer för mig. Har ju jämt gått omkring och tuggat på något. Minus fem kilo på en månad är heller inte fy skam. Den nya medicinen lär även minska risken för hjärtinfarkt och stroke, vilket är högrisksjukdomar för oss diabetiker.

På måndag är det dags att äntra scenen i Väven (Umeå) och prata om och kring psykisk ohälsa; en föreläsning som kretsar kring min självbiografi ”Spring Kent, spring!”

KentPsy

 

Köp boken för 119 kr  >>> BOKUS

Intensivt korrekturläsande av min kommande roman. Röda, rinnande ögon – men en rolig fas i skrivandet. Jagar fakta- och stavfel, stryker en hel del.

Nog gjordes det väl bättre musik förr? Jag vill då påstå det – som under tidigt 70-tal när Genesis gjorde denna låt som räcker i drygt 23 minuter. Nu finns denna mastodontlåt vackert illustrerad vilket med tydlighet lyfter fram den lysande, geniala texten. Älskar dessutom Peter Gabriels hesa, skrapande röst.

För övrigt vill jag denna dag citera den nu avlidne och saknade författaren Peter Nilson: ”Vi är närsynta i tidens landskap. Livet rinner ifrån oss, men det är oändligt gott om tid i universum.”

Tid för läkning

Av , , Bli först att kommentera 3

I morgon är tiden häruppe i Saxnäs över. Vädret har skiftat mellan sol och brinnande lövträd och snöblandat regn med kraftiga vindar. Men vi har varit ute varje dag och rört på fläsket.

saxnäsvyfatkent

I onsdags valde vi simhallen på Saxnäsgården där vi simmade lugnt och sen värmde oss i bastun. Jag har sett resan hit, stipendiet, som en rekreationsresa för att förbättra min hälsa som med åren blivit riktigt usel – inte minst vad gäller min galopperande diabetes med ständigt höga blodsockervärden. Det verkar som om insulinet inte vill bita längre. Ska till en diabetesspecialist nästa vecka för att få veta om det finns andra tillägg eller nyare sorter av insulin. Jo, jag är orolig att jag tillhör gruppen män med kroniska former av psykiatriska sjukdomar som får sina liv förkortade med 20 år.

skammen

Det finns alltså en grupp bland psykiskt sjuka som dör i förtid av somatiska sjukdomar som stroke, hjärtinfarkt. Orsaken är att man i den gruppen fått mindre somatiskt vård än andra grupper, vilket lett till högt blodtryck, höga blodfetter och i förlängningen diabetes. Många mediciner som ges till psykiskt sjuka leder ovillkorligen till snabb viktuppgång och då ökar blodtrycket. När jag 2004 fick diagnosen bipolär sjukdom, gjorde medicinerna att jag gick upp dryga 20 kg på sex månader – och ökningen bara fortsatte. Då fick jag min diabetes. Stroken slog till hösten 2015.

På grund av min försämrade hälsa har jag blivit tvungen att tacka nej till ett jobb vid Socialpsykriatriskt kunskapscentrum – trots att jag behöver varenda krona jag kan tjäna in. Att verka som Kulturman är sannerligen inte lukrativt, men nu måste hälsan gå före allt. Jag har ju ett par-tre berättarföreställningar att ro i land och slutförandet av romanen. Måste frigöra tid till motion och viktnedgång – sen måste jag kanske inse att jag inte orkar dra in 6000-7000 kr i månaden för att kompensera bortfallet från sjukersättningen. I så fall blir jag pensionär och drar mig undan från den världsliga scenen.

sunset-1207326_960_720

Har märkt en förändrad attityd mot mig som person sedan jag öppet berättade om min psykiska ohälsa i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Medan jag bland ”vanligt folk”, de jag möter under mina föreläsningar, känner värme och förståelse och att flertalet känner sympati för den kamp jag utkämpat och i nutid utkämpar – märker jag hur dörrarna stängts till de rum där den ”politiska och kulturella eliten” håller till. Märkligt. Men jag hade det på känn redan innan utgivningen av boken. Det finns så många fördomar kring psykisk ohälsa som lever och frodas medan de gror i rädsla och okunskap.

För övrigt så består visdom mer av nyfikna frågor än av de svar man får.

 

 

 

Orättvis överdödlighet

Av , , Bli först att kommentera 3

Varit en vecka i Umeå och jobbat intensivt med romanen, texterna till berättarföreställningen ”Mitt ibland oss” och de texter som ”Här Litt” beställt om poeten Anna Halling och en kortis om Elisabeth Rynells vistelse i Betsele. Jag har varit produktiv och känner att jag har koll på de högar av papper som växer på skrivbordet. Har blivit kontaktad av P4 som ville göra en intervju angående Socialstyrelsens larmrapport som kom för ett par år sedan. Jag skrev själv ett uppslag i Vasaplan om det.

psyket2

Rapporten handlade om överdödligheten hos kroniskt psyksjuka – i somatiska sjukdomar som hjärtinfarkt, stroke och cancer. Vi dör 20-30 år i förtid på grund av att psykiskt sjuka fått mindre/sämre somatisk vård. Många av de psykmediciner som används leder till ökad hunger och kraftig viktuppgång – och med tiden ökar blodtrycket, blodfetterna, som ingen håller koll på, vilket leder till diabetes. Så det är inte på det viset att psykiskt sjuka dör av självmord, de dör av hjärt- och kärlsjukdomar. 20-30 år i förtid.

Det ska visst bli fint väder idag, men ännu är det grått upp i skyarna.

För övrigt måste livet förstås bakåt, men måste levas framåt.

Solen och nyttiga D-vitaminer

Av , , Bli först att kommentera 3

Jaha, var tog sommarvärmen vägen? Ständigt grått, småruggigt och regn – och snart är juli, sommarmånaden, slut. Jag som köpte ett par nya, dyra shorts, ljusblåa, med ett mjukt tyg. Dem har jag haft på mig två dagar. Har full förståelse för att de med pengar köper en resa söderut, mot Grekland, Kroatien, Spanien.

mar-90737_960_720

Häruppe i norr behöver vi en viss mängd sol för att bygga upp förrådet av D-vitamin. Detta vitamin gör oss gladare eftersom det finns en koppling mellan D-vitamin och depression. Synen blir bättre, blodtrycket sjunker, skelettet blir starkare, dessutom ökar produktionen av det manliga könshormonet testosteron med 70 procent, vilket ska vara bra för sexlivet. Fast samtidigt finns det ju risker med att sola allt för flitigt. Personligen klarar jag inte av att ”pressa” mer än nån halvtimme åt gången. Jag blir yr, mår illa och jag förmodar att detta har med min stroke att göra.

yada-yada-1432922_960_720

Har försökt jobba med mig själv för att inte bli så förbannad när en spännande film, intressant serie, eller en idrottstävling bryt av irriterande, fördummande TV-reklam, men det är stört omöjligt att inte blir tvärilsk när vackra människor börjar bråka om en yoghurt eller när en man på ett synnerligt irriterande och överpedagogiskt berättar hur vi andra, dumskallar, ska beställa ett hotellrum. Men reklamen är ju inte allt, för efter den kommer flod av trailers, somliga så långa att man inte behöver se filmen/serien i sin helhet. Ibland visas även en trailer för det program man sitter och väntar på, som blivit avbrutet av reklam. Men nu råkar jag veta var min ilska beror på – det har att göra med mina ADHD. Om man har den bokstavskombinationen i sin hjärna, lider man ofta av koncentrations- och uppmärksamhetsproblem. Det tar en stund att finna fokus och att kunna koncentrera sig på filmen eller serien man tittar på. Dessutom jobbar man stenhårt för att vara uppmärksam, att stanna i Nuet och inte råka ut för tankeflykt och hamna ”uppe på månen”.. Okej, till slut lyckas man, man är med i handlingen – då kommer reklamavbrotten och man tvingas börja om från början när filmen tar ny fart efter drygt tio minuters avbrott. Klart man blir förbannad. Värst är TV 4 och dess systerkanal Sjuan, vilket gör att  jag väljer bort en hel del ur deras tablåer. Allt oftare tittar jag på någon intressant dokumentär på SVT kunskapskanalen för att slippa dessa irriterande reklamavbrott.

För övrigt  ökar våldet i samma takt som orättvisorna och ojämlikheten. Människor som känner sig underlägsna får ofta ett behov av revansch.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,