Etikett: superfokus

När känslorna styr

Av , , Bli först att kommentera 4

Tack Ester!

Ett år och fem månader av dagligt skrivande, i snitt 8-10 timmar per dag, ofta med start vid 03-04-tiden, då jag ändå inte kunnat kunnat somna om. Även om jag skrivit så intensivt, har det inte varit under något maniskt tillstånd. Däremot har det under hela skrivandet funnits en hotfull känsla av att inte hinna skriva klart i tid. Sjukdomarna (Parkinson, stroke, diabetes och högt blodtryck) har under skrivandet när som helt kunnat göra mig liggande, rent av skickat mig raka vägen in i döden. Nu ligger makten över det jag skrivit samman hos min förläggare. Jag är inte orolig att han refuserar mig, men jag kan inte längre påverka romanens fortsatta liv. Jo, jag har svårt att släppa ifrån mig saker och ting. Det ligger i min natur.

Att lämna ifrån ett manus, en bok, skapar en sorg. Jag är nu fråntagen den flykt i tillvaron som skrivandet varit. Det är väl ungefär som en yrkesaktiv person känner sig första tiden efter pensioneringen. Skillnaden är att jag kan skriva ända in i döden. Jag bär min arbetsplats inne i mitt huvud och följer mig vart än jag går.

Funkar illa i verkligheten
Jag har ofta fungerat illa på de verkliga arbetsplatser jag besökt. Funkar dåligt i grupp, har svårt att bli hängiven av de uppgifter jag blivit påtvingad – mycket beroende att jag redan haft ett ”jobb”, så när arbetskamraterna engagerat sig i arbetsplatsmöten och dylikt, har jag varit frånvarande i mitt inne i skrivandet inne i mitt huvud.

Jag har inte varit lätt att umgås med, just på grund av min oförmåga att vara närvarande i Nuet, att jag alltid varit nån annanstans. Sitter man som jag 1.5 år och dagligen lever i en Estervärld är det klart att jag blir en trist person att umgås med.

Min annorlunda hjärna
Det ska tilläggas att min hjärna inte är lik många andras hjärnor. Jag uppfattar världen annorlunda än vad alla andra gör och det har att göra med att min hjärnas funktioner blivit en aning bakvända. Jag har som sagt svårt för att vara i Nuet då jag ofta blir uttråkad av verkligheten. I mitt yrkesverksamma liv har jag ofta tröttnat på arbetsplatsen, jobbarkompisar, rutinerna och då impulsivt och illa genomtänkt sagt upp mig och bytt arbete, bostadsort, ibland vänner i tron att få uppleva nåt nytt, nåt mer spännande men efter ett tag så har jag åter drabbats av långtråkigheten och bytt, och bytt jobb.

Är en känslomänniska
ADHD är som om att ha en ständigt brummande och gående motor inne i skallen. Att jag dessutom drabbades av Bipolär sjukdom kom ju att bidra till min märkliga personlighet. Att vara nära mig har nog varit som att tassa fram över ett minfält. Jag har varit och är en känslomänniska och då menar jag att känslor i mångt och mycket har styrt mina handlingar, mitt liv. Fram till de två åren av KBT-terapi (2013-14) var det rädslan så dominerande i mitt liv. Blev rädd för allt, blev till och med rädd för att bli rädd. Men det tog den skickliga terapeuten ur mig. Tack och lov, annars hade jag varit död vid det här laget. Jag hade aldrig med denna rädsla i huvudet klarat av att hålla mig nykter som jag nu varit i drygt tio år.

Stark impulsivitet
Mina känslor visar sig direkt. Det sjuder inte först, inte heller puttrar det i gryta. Grytan kokar över direkt. Det beror på min avsaknad av det filter som de flesta har: Oförmågan att kunna dölja vad jag känner. Hör eller ser jag nåt som retar upp mig eller tråkar ut mig, kan jag inte förställa mig och hålla med. Känslorna styr. Mina impulser går direkt in i känslocentrat, utan att ta en omväg (som alla andra gör) förbi förnuftet i pannloberna. Jag ”vaknar till” när jag sitter och stånkar och stönar, himlar med ögonen, suckar djupt och ruskar på huvudet. Jag är chanslös. Känslor har redan tagit över.  Jag kan bara säga förlåt – men förklaringen är att jag saknar förmåga att förhindra det som sker med min kropp och med mina miner. Klart är att detta ställt till besvär för mig under livets gång.

Är empatisk
Men lika blixtsnabbt som min hjärna försätter mig i mina känslors makt, lika blixtsnabbt kan jag läsa av en annan människas känslostatus och se förbi ett tillgjort och falskt leende, med en snabb blick kombinera det som sägs med dennes minspel, kroppsspråk och tonläge. Det har även gjort mig till en empatisk person med god förmåga att känna medlidande. Även det en bit av mig som som skapats ur mina neuropsykiatriska funktionshinder. Sen ska det tilläggas att min Parkinson och det stenansikte som sjukdomen (brist på miner) inte gör saken bättre. Vad arg du ser ut, kan nu få höra. Då jag i själva verket är glad.

Jag kan även älska intensivt, kan stundom vara rolig (inte bara vara uttråkad och sur) och det händer ofta spännande saker kring mig – om jag nu även ska våga säga nåt positivt om mig själv. Min ADHD har ju även hjälpt mig att få saker och ting gjorda – tack vare min impulsivitet. När jag skriver om mina tillkortakommande är det lätt att framställa mina sämsta sidor, men glömmer bort mina goda egenskaper. Jo minsann, jag har sådana. Skulle tro att det är skammen som får mig att alltid tjata om mina tillkortakommande. Skammen som vuxit fram ur det faktum att jag är och känner mig annorlunda. Då är det lätt att inbilla sig att det är mitt fel att jag föddes till den jag blev. Det är så som skammen arbetar inne i en människa som är eljest.

Superfokus på skrivandet
För att återknyta till mitt intensiva skrivande och sorgen att lämna ifrån sig ett manus – och att leva intensivt i olika projekt, så kan vän av ordning säga: Men när du skriver verkar du inte bli uttråkad. Du säger inte upp dig mitt i ett romanbygge, du kan sitta still och vara fokuserad. Jo, det finns en förklaring till detta. Det har med min knasiga hjärna att göra.

Det är ganska vanligt vi med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (som inte är sjukdomar) har en förmåga att skaffa oss specialintressen som slukar mängder med tid. Om vi är usla att överblicka livet i stort, så kan vi bäst på rabbla kungalängder, styrketräna, springa fort, lyssna på märklig musik eller som jag ständigt skriva, först genom dagböcker, sen blev det noveller och romaner. Skrivandet blev mitt specialintresse. Kanske är det ett sätt att dölja sina övriga brister, mina vita fläckar som jag har kunskapsmässigt.

Skulle nån högfärdig typ tycka att det är underligt att jag inte vet vad transitiva verb är, inte heller kan skillnaden på komparativa och superlativa adverb, så kan jag leende kasta fram sju romaner och säga: Men lik förbannat kan jag skriva böcker! (Är ju dessutom dyslektiker …)

Superfokus och diabetes

Av , , Bli först att kommentera 3

Är uppslukad av min text. Brukar bli det när korrekturläsningen nått nivån för att jobba med kommatering, bindeord, ändelser. Då har det hänt att jag ramlat in i texten och blivit ett med den. Det kan vara farligt. När jag varit inne i slutfasen på mina tidigare romaner, har det hänt att jag ”förlorat” mig själv. Har kanske att göra med den superfokusering som kopplas på, som får oss med ADHD att hamna i en tunnel utan tid och ljud.

adult-2242164_960_720

Jag kan bli sittande till dess arslet domnat bort och ögonen blöder. Men det var nog värre förr. Jag har slutat att skriva om nätterna och håller mig mest till tidiga morgnar och ett pass på eftermiddagen. Det krävs struktur – för det blir ju inte bättre om man skriver tio timmar på raken. Snarare tvärtom. Det blir mer effektivt med pass på två timmar. Men jag känner av mitt superfokus, det finns där och vill få mig att skriva dygnet runt. Jag svarar nej.

Den nya diabetesmedicinen har verkligen haft god effekt. Minus sju kilo på sex veckor och blodsockernivåer som halverats. Varför har ingen läkare ordinerat Victoza tidigare? Särskilt efter jag fick min stroke. En dåligt inställd diabetes i kombination med övervikt är en av de vanligaste orsakerna för att få ytterligare en stroke. Hade jag nu inte varit sjuksköterska i grunden och tjatat mig till en akutremiss till Diabetesenheten på NUS, hade jag väl fått fortsätta med höga blodsockernivåer till dess det exploderat i min skalle.

injecting insulin new

Victoza hjälper kroppen att sänka blodsockret. Det gör även att maten passerar magsäcken långsammare (mättnadskänslan håller i sig längre) och kan hjälpa till att förebygga hjärtsjukdom. Man tappar helt sonika aptiten, vilket är bra om man är en tjockis – som lider av diabetes. Men så var det biverkningarna. Det tycks vara så att ju bättre effekt en medicin har, dess då fler är biverkningarna. Men det är bara att bita ihop.

Det lär ska vara Black Friday i dag. Superrea. Borde kanske åka ut en sväng och köpa några julklappar till reapris, men jag blir så vansinnigt störd av att vistas på platser där folk trängs och pratar i mun på varandra. Så jag skiter i det. Tror mer på mellandagsrean – som fenomen.

4646232e-3e15-4855-bd4e-a5a4ab3281c0

William Robertson Davies, (1913-1995) en kanadensisk författare. Han har bland annat skrivit den geniala Deptfordtrilogin.

För övrigt håller jag med författaren Robertson Davies analys: ”Förnuftsmänniskor uppfattar sin lilla avkroksvärld som hela universum och sätet för all kunskap.”

 

ADHD kraft eller boja

Av , , 1 kommentar 2

Gomorron på er alla. Klockan är sju och det är ännu inte ljust. Mer grått. Det ska väl till att regna vad det lider. Hoppas på uppehåll på eftermiddagen och under kvällen då jag och min dotter ska köra till och från Bjurholm, där jag ska framträda tillsammans med Linda Marklund. Under årens lopp har jag besökt alla kommuner, utom Storuman och Dorotea. Ibland kan det bli många mil och timmar i bilen för att framträda en dryg timme.

Det har uppstått en diskussion om ADHD är en boja om foten eller en märklig superkraft. Sedan finns det en tredje ståndpunkt: ADHD finns inte. Men den sista gruppen tror väl istället på tomtar och troll. Vad gäller ADHD kan det finnas en spännvidd mellan ”superkrafter” och ständiga misslyckanden. ADHD är ingen sjukdom utan ett neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det är något man föds med och för många sitter symtomen i resten av livet. För att få diagnosen krävs en omfattande utredning och då finner man en gemensam symtombild: Svårt med uppmärksamheten. Impulsivitet. Överaktivitet.

ADHD-775x390

Jag växte upp på 60-talet och på den tiden var det ingen som visste vad ADHD var för något, vilket gjorde att jag fick stämpeln som odåga och ögontjänare. I min barndom fanns inget ”superfokus” som idag blivit populärt att beskriva ADHD – utan jag kunde omöjligt fokusera på något, var glömsk, hade svårt att sitta stilla, hade svårt att tyda de sociala reglerna, hade svårt att sova och var motoriskt klumpig. Kunde inte knyta mina skosnören, fattade inte hur jag skulle hålla i besticken, kunde omöjligt jonglera med en boll, var usel på att åka skidor och skridskor – och lillsyrran lärde sig cykla före mig. Jag misslyckades med allt. Inte underligt att jag redan som barn kände mig annorlunda och människor som känner så börjar till slut att skämmas. Skam är en känsla av inte duga, att vara sämre. Det är fel på mig! Det är mitt fel!

epost mm

Sedan var det detta med superfokus. Jo, mitt i smeten av alla de funktionsnedsättningar som omger oss med ADHD, så händer det att en del av oss kan bli riktigt intresserade av ett ämne. Det breda ljuset från pannlampan pressas samman till en smal ljusstråle som fokuserar på ett ämne. På högstadiet fick jag ett sådant superfokus på historia, vilket snart resulterade i högsta betyg. Däremot var jag knappt godkänd i matte och engelska. Senare i livet fick jag fokus på att skriva litterärt, vilket ofta har fått mig att glömma tid och rum – samtidigt som jag inte kunde städa min lägenhet och gick vilse i ett rum med fler än fem personer. Det jag vill ha sagt kring detta med debatten om ”superfokus” är att det stämmer till viss del – men att en mer korrekt beskrivning av folk med ADHD är att vi är rysligt ojämna människor. Jag kan skriva en roman, men inte borra ett hål i väggen eller sätta samman en IKEA-hylla.

För övrigt kan förakt mot svaghet, vara en flykt från sin egen svaghet.

Läs mer i min självbiografi. >>> KÖP

20160315_163208

1 kommentar
Etiketter: ,