Etikett: surmyrar. får

Son till en torpare

Av , , 1 kommentar 10

Jag är son till en kronotorpare som i sin tur var son till en kronotorpare. Far Nisse och farfar Erik blev kronotorpare i byn som i folkmun heter Bäckmyran, medan Domänverket menade att platsen där torpet låg, absolut borde heta Nymyrliden (32:1 tror jag). Kronotorpen och kolonaten i Bäckmyran var utplacerade på platser som knappast var tänkta att odla på.


Torpet i Bäckmyran. Nymyrliden 32:1 enligt Domänverket.

Jag har tidigare bloggat om detta men försöker mig på ett lite annat grepp. Inte minst sedan jag läst in mig på de stolligheter som Domänverket sysslade med för att förpesta livet för de fattiga arma människor som blev torpare – i tron att de nu skulle bli ”rika” och kunna leva gott på marken de ”fått”.

Staten hade under 1800-1900-talen en hel del idéer för att få det ödsliga Norrland befolkat. Flera hundra år tidigare försökte flera kungar att befolka denna landsända, inte minst ur försvarssynpunkt för det ryska hotet i öster. Redan Gustav Vasa hade sagt: Icke odlad mark tillhör staten. Sedan blev skogen det gröna guldet. Det handlade också om utnyttja odlingsmarkerna, att lättare kunna rekrytera skogshuggare till avverkningarna, att få gratis skogsvakter som höll tjuvskyttar borta och höll koll på olagliga nybyggare.

Det goda i tanken var att skaffa de jordlösa och fattiga en bit land att leva på. Men där fanns en nedlåtande, herremanssyn på de som bosatte sig där och de som redan bodde i ödemarken – inte minst samerna. Där fanns herremän som red på lagar och paragrafer och en hel del godtycke.

Skogstorpen som blev ett faktum 1904 var platser som folk fick arrendera ute i ödemarken. De som arrenderade fick möjlighet att välja platsen de skulle arrendera. De fick ett bidrag på 500 kronor till byggnaderna och skulle sedan skulle de se till att där gick att odla. 1909 omvandlades dessa torp till s.k odlingslägenheter som var tänkta att arrenderas av jordlösa (fattigt folk), ett arrende som ofta löpte på 50 år. Odlingshjälpen var på 750 kronor som också skulle räcka till byggnaderna.

1916 tänkte statsmakterna om och införde kolonat som i detalj planerades i förväg av Kronan. Även här handlade om att tilldela mark till medellösa och jordlösa. De som själva byggde boningshus och ladugård med mera kunde få ett bidrag på hela 4500 kronor och efter tio år kunde de friköpa jordbruksfastigheten.

Men statsmakterna hade sett till att placera många av kolonaten på platser som var omöjliga att odla på. Antingen var där mest sten eller så omgärdades bostäderna av blöta myrar (tjärnar?) som tog år att dika ut, torka för att sedan ge uselt med hö. Folk svalt, korna dog, hästarna gick ner sig på de blöta myrarna och drunknade och till slut tog folk sitt pick och pack och stack. De flyttade till storstäderna och industrijobben, en del åkte till Amerika. Kring 1940 skrotades tanken med kolonat.

 

Äre en myr? Möjligen en tjärn!

1929 tillkom kronotorpen, nu med en viktig reglering. Antalet och placeringen av torpen utgick ifrån behovet av arbetskraft. De som bodde i kronotorpen band sig vid en arbetsplikt vid revirets avverkningar. Kronotorparna hade optionsrätt på torpen för att kunna friköpa dessa. 1943 till kom ”Kronotorp 43” vilket innebar torparen förband sig att arbeta åt Domänverket 75 dagar per år plus att ha brandjour vid större skogsbränder. Då var man i princip fast anställd vid Domänverket.

Urusla ackord, dyr proviant kunde leda att man i stort 
inte tjänade ett öre på en avverkning.

För ett trettiotal år sedan visade pappa mig alla de husgrunder som låg lite här och var i och kring Bäckmyran. Rester efter de arbetslösa industriarbetare söderifrån som erbjöds kolonat. Det hade kommit sommarklädda män till järnvägsstationen i Arvån, mitt i vintern i lågskor, somliga hade återvänt med nästa tåg, några hade försökt överleva vintern i hastigt byggda kojor för att upptäcka när snön tinade bort att där bara fanns surmyrar och storskog, inte en plätt med grönt gräs.

En del härdade ut till dess de fick odlingshjälpen på 750 kronor. Då åkte de hem. Men sex torp restes upp, odlingsmark ordnades genom utdikning, stubbar bändes upp. Men bara av de som var uppvuxna och vana västerbottningar.

Det är märkligt hur korkat herrarna vid Domänverket resonerade när de valde ut marken till kolonaten och kronotorpen. Var där inte stenhälla, eller stenfyllda jord, så var surmyrarna vidsträckta och omöjliga att dika ur. tanken var ju att få folk att befolka det ödsliga Norrland, men istället lämnades torp efter torp åt sitt öda – tomma och igenbommade.

Under tidigt 1900-tal skulle varenda liten förändring  av torpen godkännas av jägmästaren och var ett stängels trasigt eller taket läckte in kunde det bli böter. I arrendekontrakten fanns märkliga förbjud. Man fick inte släppa in nasare, luffare eller andra vägfarande skojare.

Getter och får fick inte beta i kronoparken, medan böndernas får fick göra det. Det gjorde att torparna var tvungna att hyra ut sina får till bönderna – då kunde de beta fritt i kronoparkerna. Läste om hur Domänverkets uniformsklädda tjänstemän vid ett tillfälle inhägnat ett helt berg för att några torparfår mumsat i sig lite gräs och mossa i en kronopark. Det fanns även en regel om avdrag på lönen, ifall stubbarna var för höga.

Nymyrliden som pappas torp hette på kontraktet med Domänverket låg vid några stråk av surmyrar som trots utdikning var så lösa och blöta att de knappt bar en traktor. Istället fick pappa köpa in lätta Willys jeepar som vi drog dragräfsan och höskrindan efter.

Om domänverket från start och delat ut bra mark med lite skog till, så hade där drällt av småtorp och skogarna hade blivit fyllda med skrattande, sjungande torpare.

Nu svalt de halvt ihjäl. Istället blev där tomt och ödsligt.