Etikett: svamp

En underbar höstdag

Av , , Bli först att kommentera 2

Strax före elva åkte vi förbi Myckle och Medle och strax efter cementfabriken, svängde vi höger, in på ett hygge och sen in i skogen, ner mot järnvägen. Vi gick uppe på åsen ovanför den gömda, märkliga badplatsen, ett mörkblått, snudd på svart öga i den gröna, gula skogen. Vi sökte svamp, men fann inte ens ett lingon.

Så det blev fika nere vid tjärnen med sina bryggor och trampoliner. Det har varit en helt underbar höstdag med en värmande sol, men med kylande höstvindar. En macka och kaffe från en termos. Jag hade återfått kraften i benen och kunde kliva fram på mossa, över stenar och stubbar. Hade mer kraft i kroppen på år och dag. Måste bero på att jag fick sova sju timmar tack vare doktorn på Parkinsonenheten skrev ut en medicin gav mig drygt 7 timmars skön sömn och befriad från mardrömmar. Jag har i ett par års tid (!) sovit illa, i snitt på 2-4 timmar per natt.

 Sen åkte vi vidare, över hygget, nerför en backe, längs allt smalare vägar, till dess vi kom ner mot en lerig vattenpöl och en ravin mellan två grustag. Vi knatade upp på åsen i jakten på Karl Johan. Inte en svamp. Däremot två björnspillningar. Efter nån kilometer hörds gevärsskott. Visst tusan – älgjakten är ju i full gång. Så fick vackert lomma tillbaka. Ingen svamp, bara en vacker lila sten som Lena bar i sin svampkorg.

Ett med naturen

Höstens sista blomma

Jag är höstens sista blomma.
Jag blev vaggad uti sommarens vagga,
jag blev ställd på vakt mot nordens vind,
röda flammor slogo ut
på min vita kind.
Jag är höstens sista blomma.
Jag är den döda vårens yngsta frö,
det är så lätt att som den sista dö;
jag har sett sjön så sagolik och blå,
jag hört den döda sommarens hjärta slå,
min kalk bär intet annat frö än dödens.
Jag är höstens sista blomma.
Jag har sett höstens djupa stjärnevärldar,
jag skådat ljus från fjärran varma härdar,
det är så lätt att följa samma väg,
jag skall stänga dödens portar.
Jag är höstens sista blomma.

Edit Södergran

Osynliga bär

Av , , Bli först att kommentera 7

Förr i tin, då jag va en liten pajk, då skull vi om sensommaren till långt in på höst’n plock bära. I slutet av sommarn var det snattren som mogna ute på surmyren, sen var hä i rask följd te å plock brannbära, blåbära å slutligen lingonen.

Det fanns en tid då man i Västerbottens inland kunde tjäna en bra slant på bärplockningen. För mor och far som bodde i det lilla, röda kronotorpet i Bäckmyran, rörde det sig om en årlig extrainkomst på tiotusentals kronor. Inte illa för en av Kronan anställd skogshuggare och en extraknäckande hemsamarit och städerska.

trabant_07

Sen sen kom polacka i tusental, i sina små fullastade Trabanter, och som plockade dygnet runt, och fick ihop otroliga mängder. Tillgång och efterfrågan. Priserna rasade. Efter några år var det inte lönt för ortsbefolkningen att plocka annat än till husbehov, och det var gjort lika fort som en grisblink.

Jag var sannerligen en usel bärplockare, särskilt vad gällde röda bär. Jag kunde omöjligt se lingon som låg inbäddade i sitt gröna ris. Inte heller såg hallonen. Jag är nämligen färgblind, eller som det heter defekt röd-grönt färgseende. Det röda smälter in i det gröna, eller tvärtom, och blir till ett. Om farsgubben tog mig med till en knallröd lingonbacke, satte mig ner i riset och böjde mig fram, så kunde jag till slut se lingonen. ”Hänna kunn sitt å plock rest av dan. Om du inte fyll en hink, så bli jag rassan.” Men det blev inte mycket plockat. Att krypa omkring på alla fyra i ett motlut, kräver sin man och den mannen var inte jag. När mamma ropade att vi skulle åka hem, så kom jag skuttande, överlycklig över att den här långtråkiga dagen var över. Medan far och mor kom kånkande med varsin proppfull tiolitershink, lillsyrran  med drygt åtta liter så skämdes jag en aning. Så hade jag inte ens fått få ihop en halv liter – där merparten bestod av ris, tallbarr och mossa. Min far sa inget.

getimage

Jag var ganska nöjd med min färgblindhet, i varje fall när det gällde bärplockningen. Jag var ju en grabb saknade såväl ro och fokusering, för att stå ut en hel dag uppe på ett hygge för att fylla en hink med lingon eller blåbär. Jag blev så fort uttråkad. Har inte plockat många liter bär under mitt liv. Jo, jag plockade hallon för några år sedan. Det var i utkanten av ett bostadsområde. När jag stoppade in skallen i en hallonbuske såg jag till slut klasar av mogna, röda bär. Jag följde slaviskt busken motsols och märkte inte att den svängde av in på en villatomt och fortsatte in i en trädgård och fram mot en veranda, där det satt ett äldre par och blängde ilsket. ”Jaha”, sa gubben allvarsamt. ”Så skogen räck int till åt ett sån som dej? Du är kanske på väg in i köket för å kok dej en kopp kaffe?” Tappade orden. Skamset bockade jag och sprang till skogs.
download

Då är det roligare att plocka svamp. Dessa matnyttiga och goda svampar kan jag då åtminstone se. Det var väl 2014 som det var ett riktigt svampår. Man kunde fylla en sopsäck med Karl Johan svamp på en timme. Eller finna mängder med kantareller stå och trängas under en gran eller i en solbacke. De växte precis överallt. Och under våren som passerat, hade vi plockat kilovis med murklor. I frysen har jag fortfarande kvar ett tiotal påsar med noga förvällda murklor.

Nu har jag nog plockat färdigt med både bär och svamp. Saknar balans för det. Skulle väl slå ihjäl mig. Visste ni att det finns 5 miljoner svamparter på vår jord. Apropå … ingenting.

Personligen rankar jag lingonsylten som den godaste och mest användbara bärprodukten. Fast blåbärssylt på gröten är heller inte odumt.

Förr i tin, för gammalt, plockade man på sina ställen inte brannbära, hallonen. Eftersom det brukar finns larver i de söta hallonen, ansågs de vara otjänliga och rent av farliga för människan. Det fanns även gammalt skrock som skrämde slag på folk. En skröna handlade om hur den Onde, nattetid, skickade ut sina ormar för att kräkas upp larver och mask i hallonen. De som sedan åt av hallonen, drabbades förmodligen av den Evigt Ondes förbannelse och kanske av hemska magplågor. Vad vet jag? Men jag inser hur oerhört viktig kunskap kan vara.

För övrigt köper jag numera min hallon- och lingonsylt på Coop Grisbacka.

© Kent Lundholm

Upp till bevis

Av , , Bli först att kommentera 1

En skön dag. I varje i det hörn av världen där jag lever mitt liv. Promenerat ner mot älven där jag parkerade en stund på en av parkbänkarna vid båthamnen. Glest med folk, trots en lördag. Flertalet har kanske dragit ut i svamp- och bärskogen, så som man skall göra under denna tid på året. Pyntat i min lägenhet, så som ordningsamma äldre gentlemen skall göra för att det utåt sett ska ge ett gott intryck. Man vill ju inte framstå som om man vore dyngsam på nåt sätt. Under eftermiddagen har jag kikat med ena ögat på hockey, sannerligen ett tecken på att sommaren definitivt är över. Det är Skellefteå som lirar mot ett tjeckiskt lag som jag inte ens kan uttala namnet på. 5-2 till AIK. Låg och försökte komma ihåg olika uttryck som användes när jag som barn skulle försöka mig på att spela ishockey. ”Centra för fan!” ”Skjut en dragare!” Eller i fotboll när bollen lades upp för en frispark och nån ropade: ”Skjut en skruvare för helskotta!” Men det var då … Får barnen på flykt spela fotboll? Orkar de leka överhuvud taget?

händer

På nyhetskanalerna visas bilder från flyktingkrisen, och det som är positivt är att Ungern ”tvingats” transportera flyktingarna genom landet och att Tyskarna öppnat famnen för dem som är på väg dit. Men EU måste finna fram till ett ”tvingande” fördelningssystem så att alla länderna tar emot flyktingarna. Bara från Syrien rör sig 250 000 mot EU-länderna – vilket är lite mot vad exv. grannländerna Libanon och Jordanien tagit emot – drygt 3,5 miljoner flyktingar. Folk flyr från ett fullständigt vidrigt krig där de kläms mellan regeringstrupper och slaktarna i IS. Det gäller för oss i väst att välja den utsträckta handens taktik. Nu prövas vår empati. Upp till bevis.

För övrigt säger jag som gubben hemma i byn: ”Hä finns egentligen bara två sorters fögla. Tjälatjompen å Köttpet´n.”

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , , ,

Precis i rätt tid

Av , , Bli först att kommentera 1

Hade en tung dag i går. Mådde illa ända fram till femsnåret då jag påhejad av åskan kom mig ut på en rask promenad. Det känns bättre idag. Mer ork. Har hunnit på att läsa en mycket välskriven text till nästa nummer av Vasaplan, kollat vad som hänt på Facebook och bokat en resa till … Norrlands universitetssjukhus. Får resa i det lilla, från Pig hill till Nus och träffa farbror doktorn. Det kunde ha varit värre, jag kunde ha varit Lajka.

Inte lär det bli någon svamp- eller bärplockning den här hösten. Hade verkligen sett fram emot det, men det är nog inte läge att snubbla ut i skogen och sedan bli liggande intill en myrstack. Får ta skeden i vacker hand och gilla läget. Det är sådant här som händer i en människas liv, stundom blir vi sjuka och vi drabbas ofta när vi minst anar det. Har en känsla av att detta kan vara ett meddelande om att jag ska ta det lite lugnare, att inte bolla med fyre-fem projekt samtidigt, utan beta av dem var och en för sig. Den ivrighet och otålighet som präglar min person har sitt pris. Det är bara att inse det.

tyrannosaurus

Allt blev till i precis rätt ögonblick – som när liv uppstod på jorden. Om solen varit tio procent längre bort eller närmare hade jorden varit obeboelig. Mer kittlande är denna tanke: hade inte mina förfäder ”förenat” sig i exakt det ögonblicket de fick för sig att göra det, hade jag inte funnits. Allt tycks hänga på ett enda ögonblick. En sekund framåt eller bakåt och historien hade varit en annan. Det börjar med en enda cell som delar sig och delar sig och efter 47 delningar finns 10 000 biljoner celler. Och varenda jäkla cell vet sin givna uppgift – allt för att hålla oss vid liv. Det är välordnat, genomtänkt. Och hade inte den där jättelika meteoren slagit ner på jorden och utplånat dinosaurierna för 65 miljoner år sedan så hade nog inte människan kunnat kliva.fram.

Oj så djupsinnig jag blev. Men det är intressant att emellanåt försöka förstå (ana) sin egen roll i ett större sammanhang. Det ger liksom perspektiv på tillvaron. Vad nu det ska vara bra för?

Hörde talas om en tjej som på åttiotalet åkte över till staterna för att jobba som volontär en kyrka. Första dagen skulle hon skaka hand med pastorn: ”My name is Gunvor.” Pastorn tittade länge på henne och sa: ”Gun … war?” Eller mannen här i Umeå vars efternamn var Luther och bodde vägg i vägg med katolska kyrkan. Eller den tunnhårige som hette Karl Fjell.

För övrigt är det påfrestande att leva i en tid där stolligheten får allt mer utrymme. Stollarna som vi under sjutti- och åttiotalet verbalt plattade till i fikarummen och på festerna, har fått fritt spelrum (och vår tillåtelse) att sprida vilken dynga som helst. Nä, vi får hjälpas åt att sätta stopp för detta. Återerövra fikarummen!

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Kantarellerna är här

Av , , Bli först att kommentera 0

Peppe ringde i eftermiddags. Han lät en aning upphetsad. ”Kommer du och käkar, jag och Karlsson har hittat lite svamp.” Årets första gula kantareller har kommit till utkanterna av Umeå – en hel hög visade det sig. De hade i brist på annat fyllt en stor skjorta med kantareller – och eftersom jag tidigare gett sken av att vara någon form av svampexpert (efter förra höstens svampäventyr i skogarna kring Skellefteå) så blev det min uppgift att rensa och sedan se till att de blev ordentligt smörstekta. Underbart gott. Kantarellerna på rostat bröd slog med hästlängder det grillade köttet och potatisgratängen, för att inte tala om efterrätten som Karlsson ansvarade för.

Åter en underbar stund med grabbarna. De har räddat livet på mig denna sommar, sanna mina ord.

20150805_170853

PhotoGrid_1438801288534

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,