Gårdagens artistmanifestation i Globen i kombination med de tusentals ideellt arbetande runt om i landet, ger verkligen hopp om livet och om en framtid där det goda tar kommandot. Det är en knäpp på näsan åt de som ogillar det annorlunda och då i synnerhet de främlingar som flyr från krig och fattigdom för att söka efter ett bättre liv här i Sverige. Nog är väl visionen om den utsträckta handens taktik så mycket vackrare än den som SD har om att efterlikna det främlingsfientliga staketbyggarlandet Ungern. Nu återstår bara resten. Nu får vi inte släppa taget och slå oss till ro. Kampen mot rasismen måste ständigt fortgå i det stora och i det lilla – i fikarummet, vid middagsbordet, i klassrummet och på festen. Det är nu det börjar.

Brukar inte gilla att bli fotograferad, att le på kommando, sa allvarlig ut utan att vara det, men gårdagens bildsättning av min person var riktigt rolig. Mattias Hjalmarsson höll i kameran, vilket underlättade eftersom vi känner varandra ganska bra sedan tidigare. Kände tillit. Sedan resonerade vi oss fram till vilka typer av bilder som skulle passa till omslaget av min kommande bok. Såg resultatet på kamerans display och sedan har han skickat ett par per e-post – och de blev skitbra! Dessutom: jag känner igen mig i bilderna. Ibland när arrangemangen blir för ”skruvade” så kan ens identitet försvinna i det tillgjorda; det som är runt omkring döljer ens personlighet.

Ser ut att bli en fin höstdag. Sådana dagar ska man vara rädd om och vårda ömt. Ska tassa fram på en bädd av fallna löv, knäpptyst och en aning allvarsam, för att inte störa en natur i omvandling.

För övrigt funderar jag på att köpa en resa till Mars och ta ett dopp i det vatten man har hittat där. Snacka om semestertripp!