Det vilar en fridfullhet i att titta in i ett koöga. Minns det så väl från min barndom – och särskilt fridfulla var kornas ögon när de fick ströva fritt om sommaren och beta av det gröna gräset. Enligt mytologin står kon för jordens moderlighet med sina närande krafter. Det senare ska väl syfta på mjölken.

Varför skriver jag detta? Förmodligen för att jag diffust minns att det i nattens drömmar förekom en eller flera kor. Men fråga mig inte vad drömmen handlade om – bara att där fanns med en ko, kanske två. Kanske vill drömmen om kon berätta för mig att världen består av mer än människor med sina bekymmer och glädjeämnen. Drömmar är mörkrets frukter. Nästa sommar ska jag söka upp en ko på grönbete och titta in i hennes ögon – och känna frid.

Numera är det mest ting som omger mig, som jag skaffat i en enfaldig tro att de ska ersätta mina brister, kanske även för att de ska föda en längtan. Men ting är ju bara förbrukningsvaror som vi skaffar i tron att fylla igen det svara hålet inom oss. Fåfänga? Ja, kanske. Kant skev ju om tingen som de är, tinget i sig, och tingen som vi uppfattar dem. Har aldrig riktigt förstått vad han menade med det.

I fyra romaner och en självbiografi har jag vandrat runt i barndomens landskap. Jag har skrivit om barndomen i hopp om att kunna omfamna den och bära den med mig genom livet men alla dess motstridigheter och gåtor för att inte tala om dess ambivalens, men jag har misslyckats med detta ”omfamnande”. Kanske var det därför jag sökte något annat att omfamna i dess ställe? Denna ”ersättning” har under en lång rad år hindrat mig från att växa som människa och tvingat mig att trampat vatten för att inte drunkna i minnen. Det är som om jag levt ett annat liv, ett liv som pågått inom mig utan att jag visste om det. Det som räddade mig var att jag en dag nådde min botten och bröts i bitar. Trots att jag var ensam i den världen, fick jag chansen att bygga upp mig igen. Kan säga att det är svårare än man tror i sin vildaste fantasi. Jag blev livrädd när alla känslorna kom upp till ytan –  på en och samma gång. (Allt detta skriver jag om i min självbiografi: Spring Kent, spring!)

För övrigt mår vi bra av att reservera ett inre rum som bara är vårt, som då och då får bli vår tillflyktsort när vi vill vara helt fria.