Förr i tin, då jag va en liten pajk, då skull vi om sensommaren till långt in på höst’n plock bära. I slutet av sommarn var det snattren som mogna ute på surmyren, sen var hä i rask följd te å plock brannbära, blåbära å slutligen lingonen.

Det fanns en tid då man i Västerbottens inland kunde tjäna en bra slant på bärplockningen. För mor och far som bodde i det lilla, röda kronotorpet i Bäckmyran, rörde det sig om en årlig extrainkomst på tiotusentals kronor. Inte illa för en av Kronan anställd skogshuggare och en extraknäckande hemsamarit och städerska.

Sen sen kom polacka i tusental, i sina små fullastade Trabanter, och som plockade dygnet runt, och fick ihop otroliga mängder. Tillgång och efterfrågan. Priserna rasade. Efter några år var det inte lönt för ortsbefolkningen att plocka annat än till husbehov, och det var gjort lika fort som en grisblink.

Jag var sannerligen en usel bärplockare, särskilt vad gällde röda bär. Jag kunde omöjligt se lingon som låg inbäddade i sitt gröna ris. Inte heller såg hallonen. Jag är nämligen färgblind, eller som det heter defekt röd-grönt färgseende. Det röda smälter in i det gröna, eller tvärtom, och blir till ett. Om farsgubben tog mig med till en knallröd lingonbacke, satte mig ner i riset och böjde mig fram, så kunde jag till slut se lingonen. ”Hänna kunn sitt å plock rest av dan. Om du inte fyll en hink, så bli jag rassan.” Men det blev inte mycket plockat. Att krypa omkring på alla fyra i ett motlut, kräver sin man och den mannen var inte jag. När mamma ropade att vi skulle åka hem, så kom jag skuttande, överlycklig över att den här långtråkiga dagen var över. Medan far och mor kom kånkande med varsin proppfull tiolitershink, lillsyrran  med drygt åtta liter så skämdes jag en aning. Så hade jag inte ens fått få ihop en halv liter – där merparten bestod av ris, tallbarr och mossa. Min far sa inget.

Jag var ganska nöjd med min färgblindhet, i varje fall när det gällde bärplockningen. Jag var ju en grabb saknade såväl ro och fokusering, för att stå ut en hel dag uppe på ett hygge för att fylla en hink med lingon eller blåbär. Jag blev så fort uttråkad. Har inte plockat många liter bär under mitt liv. Jo, jag plockade hallon för några år sedan. Det var i utkanten av ett bostadsområde. När jag stoppade in skallen i en hallonbuske såg jag till slut klasar av mogna, röda bär. Jag följde slaviskt busken motsols och märkte inte att den svängde av in på en villatomt och fortsatte in i en trädgård och fram mot en veranda, där det satt ett äldre par och blängde ilsket. ”Jaha”, sa gubben allvarsamt. ”Så skogen räck int till åt ett sån som dej? Du är kanske på väg in i köket för å kok dej en kopp kaffe?” Tappade orden. Skamset bockade jag och sprang till skogs.

Då är det roligare att plocka svamp. Dessa matnyttiga och goda svampar kan jag då åtminstone se. Det var väl 2014 som det var ett riktigt svampår. Man kunde fylla en sopsäck med Karl Johan svamp på en timme. Eller finna mängder med kantareller stå och trängas under en gran eller i en solbacke. De växte precis överallt. Och under våren som passerat, hade vi plockat kilovis med murklor. I frysen har jag fortfarande kvar ett tiotal påsar med noga förvällda murklor.

Nu har jag nog plockat färdigt med både bär och svamp. Saknar balans för det. Skulle väl slå ihjäl mig. Visste ni att det finns 5 miljoner svamparter på vår jord. Apropå … ingenting.

Personligen rankar jag lingonsylten som den godaste och mest användbara bärprodukten. Fast blåbärssylt på gröten är heller inte odumt.

Förr i tin, för gammalt, plockade man på sina ställen inte brannbära, hallonen. Eftersom det brukar finns larver i de söta hallonen, ansågs de vara otjänliga och rent av farliga för människan. Det fanns även gammalt skrock som skrämde slag på folk. En skröna handlade om hur den Onde, nattetid, skickade ut sina ormar för att kräkas upp larver och mask i hallonen. De som sedan åt av hallonen, drabbades förmodligen av den Evigt Ondes förbannelse och kanske av hemska magplågor. Vad vet jag? Men jag inser hur oerhört viktig kunskap kan vara.

För övrigt köper jag numera min hallon- och lingonsylt på Coop Grisbacka.

© Kent Lundholm