Undvik olyckskorpar

Det finns människor som släcker varenda lampa, suger åt sig allt ljus, när de kliver in i ett rum. Andra tänder ljusen. De som slukar energi, ska vi akta oss för. Deras enda uppgift på jorden är att få andra att må minst lika dåligt som dem själva. Helst ännu sämre. Deras blickar döljs av svarta moln. Jag kom att minnas några av dessa Mörkermänniskor, när jag satte mig vid datorn vid femsnåret och började bearbeta en av mina noveller. Nu har jag med ålderns rätt blivit en aning visare och vänder dessa energitjuvar ryggen. Jag har inga behov av att bli vän, polare med resten av världen, allra minst de som vill få mig att må sämre.

Poeten Tomas Tranströmer avled 2015.

Några få ord
Kryper allt oftare in poesins koncentrerade språk, där en mening, en vacker metafor eller träffsäker liknelse, kan sammanfatta livets mening. Bra poesi kan hjälpa oss att kliva ut ur våra kroppar, och se världen med helt andra, nya perspektiv. Några få rader kan gestalta en känsla, en människa. Livet i koncentrerad form.

Utdrag ur två av Tomas Tranströmers dikter. Några få rader och han har han fångat livets mening. Det som tar en författare 600 sidor att försöka sammanfatta. Läs dem ett par gånger så förstår ni vad jag menar.

Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

*

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Under pandemin, under uppehållen i romanskrivandet, gav jag mig hän med att bearbeta ett hundratal dikter jag skrev från 1980-1990 talen. Till slut lät jag dem vila (i all evighet) och påbörjade en ny diktsamling. Poesi är inget man leker med, ord som man rabblar fram och sedan försöker sätta samman till en helhet. Då håller du på med ”plocke pinn.” Några dikter, ett tiotal blev ganska bra som jag under ett års tid försökt bringa reda i.

Jag måste erkänna att jag underskattat poesin och trott att de blivit skrivna i flykten – när det i själva fallet ligger ett enormt arbete bakom att skriva bra poesi. Lite högfärdigt och styvnackat har jag ansett att den litterära prosan är den högsta  konstformen. Jag har haft fel. Prosan kräver tålamod, både hos författaren och läsaren, medan poesin träffar en mer direkt då tre fyra rader ur en dikt kan kliva direkt in de stora känslorna.

En dikt kan påverka våra kroppar, öka pulsens och hjärnans hastighet. Dessutom påverkas våra känslor. Särskilt vid sorg. De sörjande, som i vanliga fall aldrig läser poesi, sitter i väntrummet hos Fonus och bläddrar i pärmar med dikter som ska passa i mors eller fars nekrolog. Bland populäraste begravningsdikterna är:

Det är något bortom bergen – Dan Andersson
Det är vackrast när det skymmer – Pär Lagerkvist
Det gick en gammal odalman – Bo Setterlind

Eftersom vi i sorg reagerar så starkt på poesi, har det dykt upp terapier som ska läka såren.

Biblioterapi är en sådan terapeutisk behandlingsform. Genom att läsa och skriva, ofta i grupp, så utforskar man de upplevelser, känslor som uppstår av litteratur, skrivande, konst. Meningen är att få folk att växa och kliva ur sin sorg, genom reflektioner och samtal. Tja, det verkar ju vettigare än många andra småknäppa terapiformer. På 1980-talet lärde jag känna en kvinna som lade ut tusentals kronor på ”matterapi”: Hon rullades helt sonika in i en stor, tung matta, sedan satte sig en lönnfet terapeut ovanpå. Meningen var att hon skulle minnas traumat av att bli född till världen.

Poeten med rösten

Under åren har Tranströmer och Bruno K. Öijer varit mina huspoeter.

”Vid banvallen
låg ett omkullvält lok
tungt och kallnat
svart
svartare än svart
låg det på sidan
och under kom
blåsippor upp
ömtåliga och små
måste dom växt till sej
på sina stjälkar
och slagit ut till
en blå rymd
som långsamt pressade
sej högre och högre
och välte tillbaka loket
lyfte upp det till rälsen
igen”

– Bruno K. Öijer