I går hände inte särskilt mycket, men även sådana dagar har sitt värde. Vi behöver då och då befinna oss i den del av tillvaron som tappar fart, då vi tvingas tänka efter och reflektera en stund över vad vi gjort och vad som ska göras i framtiden. Men nu satt jag inte rullade tummarna hela dagen, utan bitvis var jag djupt upptagen av mitt skrivande, och som vanligt skrev jag lika mycket inne i huvudet. Där emellan samlade jag fakta kring ämnet Högmod, som jag fritt ska kåsera kring i Granö i slutet av juli. Satt även en stund och grunnade en stund över vilka ämnen och övningar jag ta med i kursen ”Kreativt skrivande” som jag ska leda i Lycksele under tre lördagar i oktober. Dagen avslutades med en promenad i skogen i närheten av Anderstorp. Vi kunde konstatera att sommarkvällen var vacker och att det kommit rejält med mygg. Mygg är bra för fågellivet.

Ibland kan det vara nyttigt att placera sig i ett större sammanhang, att försöka förstå att det finns något som är större än oss, både astronomiskt och andligt. Det är lätt att tanken svindlar. Så ohyggligt stort allt därute är,  och så små vi jordbor är. I jämförelse med det oändliga blir våra liv till en nysning – några steg på jorden som plötsligt suddas bort och glöms. Vi vet så lite, även om livet här på jorden. Av alla jordens arter är endast 15 procent kända av människan, och riktar vi blicken mot stjärnhimlen vet vi ännu mindre. Vi ser ljuspunkter från stjärnor som kan ha slocknat för miljarder år sedan – det vi ser är ljuset från en stjärna som inte längre finns. Även i det ohyggligt stora universum finns en utmätt tid.

När det gäller universum, är det så mycket som finns därute men som vi inte kan se. Som svarta hål. Själva hålet är på goda grunder osynligt, då inget inte ens ljus släpps ut ur det. Ett jättelikt slukhål som sväljer allt i sin närhet.  Men det finns oändligt större tomrum – tomma rum mellan galaxerna. I 95 procent av universum härskar en tung, mörk materia av okända partiklar. Det är detta mörka, okända som håller ihop universum – en mörk energi som fungerar som ett slags kitt.

För övrigt tycks det vara på det viset att vi med dyslexi använder fler av hjärnans resurser för att kunna läsa och skriva. Vi får med andra ord anstränga oss mer än alla andra. Hjärnan går på högvarv för sätta ihop orden i rätt ordning. Det är tröttsamt, energikrävande – vilket ger mindre ork kvar att förstå budskapet i texten. Om man inte läser texten om och om igen. Det krävs strategier för att klara sig trots ett funktionshinder. Men var beredd på att lägga ner minst dubbelt så mycket tid på läsandet och skrivandet.