Etikett: vaccin

I väntan på det mesta

Av , , Bli först att kommentera 4

I väntan på Älskade Ester, min roman som trycks i Litauen. Den verkar bli en-två veckor försenad. Förseningen har inte uppstått vid tryckeriet i Baltikum, utan de lär uppstå inom landet. Ja, så att ni vet, alla ni som förhandsbeställt boken. Rekordmånga.

Ester försenad 1-2 veckor

Det är en svårplanerad tid. Vaccin, de kommande rekommendationerna: Blir det fler än 8 i publiken eller ökar de till 50? Smittspridningen tycks ju fortgå. Har en känsla att att folk börjat slarva. Klungbildningar, inget munskydd – sedan lär väl påskfirarna som trängts i liftköerna och inne på hotellen ha bidragit till den ökningen. FHM prognos om att efter en pik upp i april ska liksom under fjolåret peka neråt, verkar inte hålla. Jag kan inte spika varken boksignering, boksläpp eller ett framträdande på Gammplatsens utomhusscen eller storloge kring midsommartid. En bokning har jag tackat ja till: v.29 torsdagen den 22 juli: Ett framträdande i Tärnaby i samband med gränsmarknaden. Sen borde det väl bibliotekens bokningar för hösten snart börja trilla in. Men alla inväntar nog den 2 maj då FHM rekommendationer kommer.

Förlaget och jag väntar med spänning och en viss oro på recensionen från Bibliotekstjänst (BTJ). Det är ofta kortfattade recensioner som i stort inte säger så himla mycket, men är avgörande för hur många exemplar som beställs av landets bibliotek. Fast det verkar ju inte allt vara avgörande alls, för trots strålande recensioner har beställningarna varit måttliga. Mer avgörande är om det uppstår en efterfrågan från läsarna: Ifall ni går till ert bibliotek och vill låna mina böcker: I detta fallet ”Älskade Ester”. Jag har ofta fått bra recensioner av BTJ och borde även få det för romanen av Ester, som utan att förhäva mig är det bästa jag skrivit.

Så här skrev BTJ om min förra roman ”Män som spelar schack” (2019, Ord & visor förlag”

”Schackspel, vänskap, alkohol och skrönor gör att dödens intentioner kommer på skam. Absurditeter, vulgariteter, finurligheter och vanligheter kombineras i en prosa som i sina bästa stunder påminner om Stig Slas Claesson. Ömsinthet i vänskap, miljöskildringar, schackspelandets metaforiska funktion och insikterna om en variant av manligt döende tillhör textens styrkor. Språket är lättillgängligt med flyt och dramatik. / Jan Hansson BTJ

En roman som inte recenserades av vare sig VK eller Norran. Vilket i mina ögon (många andras) är lite märkligt.

BTJ:s recension: 5 av 5 möjliga.

BTJ om självbiografin ”Spring Kent, spring!” (2016, Ord & Visor förlag)

”Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt. […] Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. / Katharina Jacobsson BTJ

”Vedtjuven” (2012, Ord & Visor förlag)

”Boken håller läsaren fängslad från första till sista sidan. Språket är spänstigt och har inslag av dialektala uttryck. Med denna roman har Kent Lundholm definitivt övertygat om att han är en mycket läsvärd författare.”
/ Lars Rask, BTJ

I övrigt händer inte mycket vad gäller min vaccination – förutom att jag får höra att fler och fler av mina friska och krya släktingar och bekanta fått sin första spruta, medan multisjuke Lundholm vackert får vänta – eller? Händer inget nästa vecka så styr jag bilen 13 mil söder ut och vaccinerar mig i en annan region. Har fått tid och fått ett vänligt mejl där jag hälsas välkommen! Vid minst lilla förfrågan här i Umeå har jag blivit surt bemött och till och med anklagad för att för att försöka tränga mig förbi – trots att jag vet att det finns listor på andra multisjuka som de ringer upp ifall det blir något återbud som de med kort varsel vill ersätta.

Multisjuk i väntan.

I efterhand måste det väl ändå bli någon diskussion om detta tokstirrande enbart det år som folk är födda. Det finns 75 åringar som åker Vasaloppet och springer maraton och har kroppar som 50 åringar, samtidigt som det finns sådana som jag: en 63-åring med en kropp som en 75-åring och med fem-sex dödliga diagnoser.

Bo i en tunna eller på en pelare

Av , , Bli först att kommentera 4

Å dessa fanatiska män, som vet hur man handskas med isolering. Genom tiderna har de dykt upp ur tristessen och visat på en imponerande kreativitet och handlingskraft. När en annan blivit handlingsförlamad, så har en sådan Simeon Syliten, som redan på 400-talet kombinerade ensamhet och isolering med att en strålande utsikt över den syrianska öknen.

Pelarhelgon

Han tog helt enkelt och byggde en 18 meter hög pelare, på vilken han skulle sitta 30-40 år och knipa käft. Denne kristne asket var inte bara tyst, han var dessutom 18 meter närmare Gud, än de nere på marken. Eftersom jag inte har tillgång till nån pelare, men har jag funderat på att sitta några år på balkongräcket, i min väntan på vaccinet, och med tiden bli helgonförklarad av någon ortodox kyrka i mellanöstern. Då skulle jag göra något vettigt av min ensamma tillvaro.

Konsten att skapa mening

Inbillar mig att då skulle livet få en större mening, än att sitta i en tvårummare på Östra Ersboda och skriva obegripliga krönikor. Balkonghelgonet Lundholm. Det vore väl nåt. Att offentligt bli en sann eremit och botgörare. Men klarar jag verkligen av att knipa käft i dryga 40 år? (Då skulle jag vara 103 år …) Fast jag har läst att han ibland, typ vart femte år reste sig upp på sin pelare, som i det ögonblick blev en predikstol. Han lär ha samlat tusental följare som under tystnad hörde hans predikningar, då han spred den kristna läran 18 meter upp i luften. Om han suttit där och filat på sin predikan, övat på vartenda ord i 5–6 år, så lär det nog hans gudsord ha övertygat att följa hans exempel. Syriens och Palestinas öknar blev med tiden tillhåll för tusentals botgörare som satt i åratal på sina pelare. Alla inspirerade Simsons ensliga liv på jorden som garanterade ett evigt liv i himlen. Efter sin död blev Simeon helgonförklarad.

 

Han ger upp 30 år efter krigsslutet.   

I min isolering så upplever jag stark frustration och drabbas ofta av känslan att ha blivit kvarglömd och övergiven. Kanske var det något liknande som den japanske löjtnanten upplevde. Under andra världskrigets slutskede, julen 1945, skickades löjtnant Onoda tillsammans med hundratals andra soldater till djungel en ön i Filippinerna. Där blev han kvar och fortsatte oförtröttligt sitt krig i över 30 år. Hiroo Onda blev kvarglömd i över trettio år, och under de åren fortsatte hans krig mot fienden som mest bestod av filippinska fiskargubbar. Först 1975 marscherade en trött och luggsliten Onodas ut ur djungel och överlämnade sitt svärd till president Markos. Under stor uppmärksamhet fördes den envise, tjurskallige soldaten till Japan. Där passade han inte in. Mentalt vara han ett antikt föremål från förr i tiden, så han gifte sig och flyttade till Brasiliens inland, i utkanterna av Amazonas djungel, där han slog sig på boskapsskötsel. Hur kunde han så katastrofalt missa krigsslutet 1945? Varför litade han inte på de som sa att kriget var slut? Fortsatte han i rena ilskan eller blev han paranoid och såg konspirationer och lögner i allt och hos alla. Han dog 91 år gammal anno 2014.

Soldat Onodas krig påminner om Sture Dahlströms roman ”Tango för enbenta” (1981)  om den tjurige Karl Andersson, som kommer på kant med myndigheterna och världen. Till slut förklarar han krig mot byråkraterna. Han laddar sitt gevär och ockuperar sin gård som kommunen vill ta ifrån honom.

Nej, detta är inget för mig. Det fattas tid. Pelarhelgonets 18 meter höga pelare eller Onodas 30 år långa, inbillade krig, faller utanför min vilja och ork. Det är inga handlingar jag vill utföra under den tid jag har kvar.

Knipa käft i grupp

Det har blivit populärt med retreat i kristna sammanhang. Folk åker till avlägset belägna gårdar kniper käft över ett veckoslut, för att komma i kontakt med sitt inre, sin själ. Detta är precis vad jag sysslar i min tysta isolering på Ersboda. Det finns dagar då jag inte sagt ord på hela dagen. När jag försöker säga nåt på kvällssnåret, hörs bara ett väsande. Jag har besökt en logoped som lärt mig att upprepade gånger säga Aaaaa. Vi Parkinson sjuka måste träna rösten, då även de små musklerna kring stämbanden med tiden förtvinar och kommer med tiden göra mig evigt tyst.

Hunden Diogenes

En av de största kufarna vad gäller att göra något stort (eller slösa bort?) under sin stund på jorden, var en grekisk filosof vid namn Diogenes. Han bodde i en tunna och gav fan i att tvätta sig, vilket gjorde att han stank ”som en hund”. Han kom därför att kallas för Kynos, Hunden. Det skulle kunna vara något för mig. Om jag får tag i en tunna. Diogenes hade en synnerlig desillusionerad syn på världen – en riktig cyniker med andra ord. Genom att avsäga sig allt beroende av världen och genom att vara nöjd med enbart livets nödtorft, uppstod en lycka och en inre frid.  

Alexander den store besökte den berömde och illaluktande filosofen och frågade ifall Diogenes saknade något, om han kunde hjälpa ”Hunden” på nåt sätt. ”Flytta på dig! Du skymmer solens ljus!” Diogenes lär ha dött i sin tunna, 96 år gammal, samma dag som Alexander den Store avled. Han hade noga eftertanke önskat att hans döda kropp skulle kastas utanför stadsmuren, i ett dike, så vilda djur kunde kalasa på hans kropp. Ironiskt sett så ordnades till Diogenes minne en storartad begravning. Han som ville bli glömd av världen fick efter sin död en pelare rest till sitt minne – och ovan på den vilade en hund i finaste marmor.

En författare i ständig väntan.

Under skrivandet av denna reflekterande text, har jag tappat lusten att ”göra något vettigt och stort” av min isolerade tillvaro. Jag får nöja mig med att jag finns. Min extraordinära tid i väntan på vaccinet torde nog vara att jag ska verka som skriftställare och skriva meningslösa texter, som denna. Jag har blivit varnad för att stirra mig blind på isoleringen och min väntan på vaccin, då människan är mer än sina tankar och fantasier. Jag har en kropp som tar stryk av den Ensamhetens inre stress – som ökar hormonutsöndringen och som i sin tur höjer puls och blodtryck.

Nog skulle det vara plågsamt ironiskt att jag en dag slog upp mina blå ögon, drabbad av en halvsidesförlamad kropp efter att ha drabbats av en ny stroke – samma dag som det ligger ett brev från Region Västerbotten på golvet i hallen. En inbjudan till vaccination. Men jag skulle nog inte bli förvånad, utan i rena ilskan krypa ner i en pappkartong och se till att den blir skickad till Spetsbergen.

Inga föreläsningar, trots att Ester är på väg.

Men det är nog så den största, värsta frustationen är att inte kunna träffa läsarna när romanen ”Älskade Ester” släpps i maj. Är frustrerad över att inte få följa Ester ut i världen efter att ha lagt ner en sådan energi och hårt arbete på skriva de 600 sidorna. Det är därför jag funderar på att bosätta mig i en tunna och rensa bland känslorna, slippa paniken och sorgen (ilskan) att likt soldat Onoda bli kvarglömd på en ö där kriget sedan länge sedan tagit slut.

Bitterhet och Nuets diktatur

Av , , Bli först att kommentera 6

Nej ,Folkhälsomyndigheten nya prioriteringsordning gällde inte Herr Lundholm. Så här skrev de i fredags: ”Den som har störst behov av ett skydd mot covid-19 ska erbjudas vaccinet före den som löper lägre risk för allvarlig sjukdom och död.” Det skulle ha kunnat gälla mig, men efter många samtal, ända upp i Region Västerbottens vaccinationsledning, stod det klart att jag även fortsättningsvis stannar i grupp tre och det torde dröja ett par månader till i isolering innan jag får den första sprutan. Håller på att bli galen efter sju månader i min tvåa – då jag  varit utomhus och gjort korta promenader när jag haft sällskap. Under tio gånger sen i september.

Glada, fattiga författare

Glad blev jag när Författarförbundets krisfond, meddelade att en anonym författare hade skänkt en miljon kronor. Jag har skickat in en ansökan för ett schablonbidrag på 25 000 kronor. Då räcker miljonen till 40 fattiga författare. Inställda föreställningar sedan mars 2020 har tömt mina konton och lett till ett underskott och ovan på det 5500 kr i skatt för år 2019 då det rullade på ganska bra med 15 framträdande och ny roman ”Män som spelar schack”. Nu när nästa roman släpps i maj, så kan jag inte ens planera för ett boksläpp. Men det får väl bli nåt i sommar och under tidig höst – sen kommer väl en fjärde och femte våg …

Inget boksläpp planerat 

Satt igår och gjorde en lista över tidningar och övrig media till vilka vi ska skicka ett recensionsexemplar. Tidigare har det ofta varit en lång lista, men eftersom så många inte recenserar böckerna har det varit att kasta dem i sjön. Jag har valt att först fråga om intresse finns att läsa ”Älskade Ester” och recensera den. De som svarat ja, får ett ex. Till storstadstidningarna är det inte ens lönt att skicka några exemplar, då deras attityd är att författare som ge ut sina böcker på mindre förlag är ett likhetstecken på att de tillhör skaran av dåliga författare. Sedan 1999 har jag endast en gång blivit kapad vid fotknölarna av en recensent – resten av recensionerna har varit bra, många har varit strålande och jag har jämförts med så väl Torgny Lindgren och Stig Slas Claesson, fått högsta betyg och fem av fem stjärnor. Eller som en recensent skrev efter ”Spring Kent, spring!”: Nu hade jag skrivit en bok som MÅSTE bli upptäckt på riksplanet”. Icke. Inte ens när en av länstidningarna utsåg ”Konungarnas konung” till årets bästa svenska roman, så skrev den fina storstadspressen ett enda ord.

Bitter? Javisst!

Bitter? Tacka fan för det. Men bitterheten går armkrok med sorgen över att Parkinson som sakta men säkert tar ifrån mig mitt språk och förvandlar mig till en stel staty och berövar mig min röst. Då går man inte omkring och trallar.

NUETS diktatur

Det finns en sjuk föreställningen om att vi ska vara glada varje sekund. Det är mänskligt att må dåligt ibland. Ibland finns det fog för att vara bitter.  Det är ett sätt att ta sig själv på allvar och inte ständigt fly in i NUET, där så många tror att man kan lösa allt elände genom positivt tänkande. ”Jag kan flyga, jag kan flyga …”

Även ni kan stötta en fattig författare. Förhandsbeställ ”Älskade Ester” Länk >>>  Till förlagets förhandsbeställning