Etikett: vara lika

Om att tänka positivt

Av , , Bli först att kommentera 2

Läste någonstans, någon gångskrivit av någon jag glömt, att ibland får man helt sonika bestämma sig för att vara lycklig. Men är livet så enkelt? Kanske? Vi vet i dag att hjärnan har lättare att uppfatta och ta till sig tankar som är jobbiga, farliga, deppiga och dessa lägger sig som en skyddande plym framför lyckotankarna. Detta centrum som suger åt sig eländestankar finns i hjärnans högra sida. Samtidigt har jag fått lära mig att man blir det man tänker och att det är möjligt att pränta in positiva aforismer, men att det kan ta sin lilla tid att ersätta mörker med ljus. Men nog ligger det en hel del i att man ska njuta mer och lida mindre. Men att det skulle vara så tvärenkelt att gå från att ha varit en svårmodig människa, till en som ständigt väljer att tänka positivt, gör mig en aning skeptisk. ”Oj, jag fick en takplatta i huvudet! Det var en himla tur att inte plattan gick sönder.” Jag växte upp i ett hem där det skrattades en hel del, ibland skrattade vi så att tårarna rann och vi fick sätta oss på golvet då skratten sög musten ur ben och armar. Men i grunden var alla pessimistiska personligheter och de absolut vanligast meningarna som sades i Baklandet var: ”Hä löns int!” ”Å va ska hä va bra för?” Ett tankesätt som satte sig i min skalle. Men jag har haft en hel del lyckoperioder i mitt liv, överdriven lycka, som fått mig att tappa omdömet, vilket lärde mig att vara på vakt mot alltför höga flygturer i lyckans himmel. Fallet kunde bli farligt högt. Men jag visste ju inte förrän i dryga femtioårsåldern att jag led av bipolär sjukdom och hade Adhd.

musik i träden

Alltså – tänk positivt. Upprepa en positiv tanke, gång på gång, vecka ut, vecka in i månader. Till slut ska den sitta där, sägs det. Då blir det fart på hjärnans lyckocentrum och du får en dopamindusch, en kick. När det går åt helvete – förstora det inte. Se det som ett litet nederlag och gå vidare – och tänk en positiv tanke. För att bygga upp självkänslan ska man berömma sig själv och inte hela tiden döma sig själv för hårt. Det ligger en hel del i det. Man måste tycka om sig själv, för att sedan kunna tycka om andra. Om man inte älskar sig själv, så blir det svårt att älska andra – och att låta sig bli älskad (för det är man ju inte värd …) Ja, sen ska man motionera, sova ordentligt, äta rätt. Och tänka positivt. ”Hä löns int …” Eller är det precis vad det gör? Nog har jag i stort blivit en mer positivt människa sedan jag kom upp ur ”min grop” 2010, inte minst återfick jag viljan att leva, att älska och bli älskad. Men något har hänt – igen. Efter den stroke jag drabbades av för ett år sedan, så har jag blivit mer reserverad, mer negativ och mer benägen att tro på självuppfyllande profetior. Tror att det handlar om att jag åter låter mig styras av mina rädslor. Men så såg jag också döden i vitögat. Efter den händelsen har jag svårt att fylla min skalle med positiva tankar, även om jag sannerligen försöker. Möjligen har ”pessimistcentrum” i min högra hjärnhalva vuxit till sig på senare tid.

dansar

Jo, jag tror att lika par funkar bäst ihop. De dansar samma dans i ungefär samma tempo och trampar inte på varandras fötter. Ju mer igenkännande, desto mer inkännande, vilket skapar mer trygghet. Det borde öka förutsättningen för ett långt förhållande. Man uppmuntrar varandra, man stimulerar och stöttar sin partners tankar och önskningar. Detta betyder inte att man blir ETT med varandra, att man växer samman till EN gemensam person som fyller i orden när den ene ska berätta något. Vi kan aldrig bli perfekta för varandra, aldrig ta varandra för givna – vi måste bråka med varandra, ha olika åsikter och ständigt lära av varandra. Äventyret får aldrig ta slut. Ja, så skriver jag en tidig onsdagsmorgon och jag gör det för att … jag kan.

Skriva_IS

Har suttit drygt 20 timmar med att skriva ihop en manual till ABF:s skrivarkurs, som jag ska hålla i och försöka uppmuntra människor att komma igång med sitt skrivande. Finns ju inga givna recept på detta, lika lite som man kan ”utbilda” sig till författare. Men en kurs tillsammans med likasinnade kan vara den spark i baken som behövs. Så var det för mig då jag på 80-talet då jag gick en veckolång skrivarkurs på Medlefors folkhögskola där Karl-Rune Nordkvist och Gunnar Balgård var lärare. Glömmer aldrig när Gunnar Balgård tog mig åt sidan och sa: ”Kent, du ska inte springa runt och vara sjuksköterska, du ska skriva böcker!” Jag tog honom på orden, även om debuten skulle komma att dröja.

För övrigt är det kanske på det viset att det är bättre med många små belöningar, än några få stora.