1 Maj. En dag när man ska vara röd och sjunga Internationalen. Fast numera brukar jag mest släntra in på stan, ställa mig i utkanten och lite förstrött lyssna på talarna. Det är klart att jag ännu är ”vänstervriden”, men glöden har liksom falnat. Detta i en tid då vi alla borde bli lite mer politiskt aktiva, inte minst för att vi inte får överlämna spelfältet åt mörkerkrafterna som med sina alternativa fakta och sanna sanningar ritar om kartor. ändrar på historien och vill skapa ett samhälle byggt på hat och rädsla. Men mina krafter, min energi har de senaste åren gått till ideellt arbete, först som chefredaktör åt gatutidningen Vasaplan och nu som ambassadör i föreningen Hjärnkoll – så jag är aktiv i samhällsdebatten. Och så tycker jag ju till på den här bloggen. Men det politiska livet har liksom dött ut.

Min far gick ofta längst fram i 1 Maj-tåget i Lycksele. Tillsammans med en partibroder brukade han bära en av de breda, tunga banderollerna, ofta någon av de fackliga och i synnerhet LO:s eller Skogsarbetarförbundets. Resten av familjen följde tåget från trottoaren, ända fram till Medborgarhuset där det hölls tal. Detta utspelade sig på den tid då även sossarna reste sina knutna nävar mot himlen när Internationalen spelades – inte som nu när man fått för sig att hålla varandra i hand, ungefär som när det ska dansas kring midsommarstången eller julgranen. För pappa var 1 Maj en av årets allra viktigaste dagar och han missade inte några tåg fram till mitten av 90-talet då Parkinson satt klorna i honom.

Blå himmel idag. Solen lyser – men bara en plusgrad. Seg vår i år – men när det smäller till så blir det väl sommar på en gång. Med värmen kommer allergierna. Nysningar, rinnande näsa och ögon, trötthet, värk i kroppen. Det är nog dags att påbörja allergimedicineringen redan nu, så att kroppen är förberedd när knopparna brister.

För övrigt har jag snart vårstädat hela lägenheten. Har putsat alla fönster. Doft av grönsåpa.