Etikett: Vasaplan

Förakt för svaghet

Av , , Bli först att kommentera 3

Sovit ovanligt länge med mina mått mätt, men så var jag också utmattad efter gårdagen, inte minst känslomässigt. Vaknade med en tung känsla i min kropp, med en gnagande oro i bröstet. Det var obehagligt det som kom fram; att en av Vasaplans säljare och tillika skådespelare i teatergruppen ”Tro. hopp och mod” blivit överfallen, i fullt dagsljus, på busshållplatsen Vasaplan, av några män vars jackor bar märken med nazisymboler och hakkors. Ni  vet den här typen av människor som lagt monopol på sanningen. I själva verket bär de omkring på en mycket förenklat världsbild som består av svart eller vitt – och när de blandar de ”färgerna” så blir allt grått, precis allt blir grått. De valde att ge sig på en utsatt människa, en av de annorlunda, en helt underbar man som i många års tid kämpat sig upp ur sitt mörker och numera vågar stå stolt på en scen och spela olika roller, som dessutom fattat modet att med stolthet stå på gator och torg och sälja tidningen Vasaplan. Mörkermännen slog och sparkade, samtidigt som de hånade honom och kallade honom för att vara ett ”äckligt svin!” Där fanns åskådare. Ingen ingrep, ingen ringde polisen. Utan åskådare är ondskans mörkermän ingenting, de blir upplösta, försvinner. Men så länge vi tysta tittar på så blir vi publiken på den arena ondskan kan agera. Vad hade Hitler varit utan åskådare? En kortväxt stolle som stått i nån liten, mörk lokal och skrikit för döva öron.

näve

Den vanligaste brottsplatsen för hatbrott 2014 var utomhus på allmän plats, till exempel gator, torg eller parker (21 procent).

Förakt för svaghet. Ett synsätt som tycks sprida sig i vårt samhälle och inte minst hos de grupper som är ute för att slåss och hota. Jag tror att även att det inom dessa grupper finns många (medlöpare) som själva är rädd för att betraktas som svaga ifall de inte vågar hänga på i ”upptågen”. För i alla grupper finns en rädsla för att bli uteslutna, att bli socialt utstötta, ensamma. I varje fall är detta en gruppdynamik som är viktig för många män som tar till våld istället för att lösa konflikter verbalt. ”Där hjärnan tar slut tar nävarna vid” – och för somliga tar hjärnan slut mycket snabbt.

svag
I 58 procent av de identifierade hatbrottsanmälningarna 2014 var gärningspersonen obekant för den utsatta. (BRÅ)

I trettiotalets nazityskland var det ju inte enbart judarna som ansågs svaga och skulle utrotas. Det gällde även romerna, människor med felaktiga politiska åsikter – och psykiskt sjuka, folk med funktionsnedsättningar, socialt utsatta. Allt som störde skulle bort. De här idéerna har levt kvar. De finns i vårt samhälle idag, idéer som bubblar upp lite då och då, och märkligt nog har denna ”sanning” börjat tilltala allt fler. Bort med de som kostar, de som stör och är i vägen. Mörkermännen, som knappast är de vassaste knivarna, får diktera dagordningen. Medan många väljer att agerar åskådare. Är det så vi ska ha det? Vad händer då? Hur ser det samhället ut om 10-20 år? Var är lägren placerade? Vilka sitter inlåsta där?

Idag lördag uppträder teatergruppen ”Tro, hopp och mod” på Ersboda Folketshus 14.00-16.00, då i samband med att Leif Stenbergs film ”I väntan på ett liv”, som handlar just om den teatergruppen. En mycket bra film som gått på SVT. Gå dit och visa er solidaritet med dem alla. De behöver det.

Förakt för svaghet förkommer ju även mellan människor i rätt så normala relationer. Det räcker med att någon av parterna reser sig på tå och tittar ner på den andre och upprepar ord, meningar som man vet kommer att såra och på så sätt kan man förminska motparten  – för att själv känna sig en aning större, för mer och på så sätt anpassa sanningen till sin. Varför gör man så mot någon man säger sig ”älska?” Av feghet? Eller för att på så sätt kunna gå fri och slippa ta itu med sina egna problem. Jo, det är också ett sätt att praktisera förakt för svaghet.

Humle och Dumle vem av er minns dem? Dessa skafferitroll finns ännu, jag lovar. Fast numera är de inlåsta i kaptenens skafferi, dömda att sitta där och munhuggas i all evighet. Detta är deras förbannelse vare sig de vill eller inte … Nej, de blir aldrig fria från varandra. Som tur är råder ingen brist på mat i skafferiet.

Misshandel av säljare

Av , , 2 kommentarer 2

Tog bussen ner på stan och Bakfickan för att hämta några exemplar av det rykande färska numret av tidningen Vasaplan. Som vanligt i en vacker, tilltalande layout, vilket är Erik Olofssons förtjänst som redigerar våra tidningar. Innehållet har en stor spännvidd och det finns en rad intressanta reportage att ta del av. Nu har vi i redaktionen gjort vårt. Vi har producerat en bra tidning som vi nu skänker till de organisationer som samarbetar med oss och från dessa kommer sedan de säljare ni möter ute på stadens gator och torg. Redaktionen börjar sedan om på noll – eftersom vi inte går med vinst.

20150925_105144

Men det har kommit smolk i bägaren. I måndags överfölls och misshandlades en av skådespelarna i teatergruppen ”Tro, hopp och mod”. Det skedde på Vasaplan där han lugnt satt och väntade på bussen hem. Den misshandlade är även av våra säljare. Först kom en främmande man fram till honom och skrek okvädinsord om att han inte hade samma värde som andra människor. ”Du har inte här att göra. Ge dig av ditt äckliga svin!” På hans bombarjacka satt fyra märken med hakkors. Sedan påbörjades den fysiska misshandeln. Detta inför ett antal åskådare som inte ingrep. Knytnävsslag, sparkar samtidigt som det skreks: ”Djävla svin!”. Återigen – ingen som ingrep. Ingen som larmade polisen. Efter misshandeln blev det besök på akuten. Glasögonen var krossade. En polisanmälan gjordes.

2602580-jpg
Några ur teatergruppen ”Tro, hopp och mod.”

Vi är alla skärrade av det som skett. Tidigare har vi från en avhoppad sverigedemokrat blivit offentligt anklagade för att stödja kriminell verksamhet och så nu detta. Vi vet att i fascismens och nazismens ideologi finns ett djupt förakt för de svaga, för det annorlunda och att de som förespråkar dessa ideologier allt som ofta sparkar neråt. Detta med människors lika värde måste vi vårda ömt och försvara  – inte minst mot de mörkerkrafter som dansar runt i den bruna sörjan. Vad får vi annars för samhälle? Ska stollarna få styra och diktera hur vårt framtida samhälle ska se ut? Vill vi det? Med då krävs det ta mej tusan mer civilkurage – som vi borde fått se vid händelsen när skådespelaren och säljaren misshandlades inför en ”publik”.

Gänget i ”Tro, hopp och mod” låter sig inte skrämmas utan uppträder i morgon på Ersboda Folkets hus, då i samband med att Leif Stenbergs film ”I väntan på ett liv” visas (kl. 14.00 – 16.00). Visa er solidaritet med skådespelarna genom att gå dit – och applådera deras mod!

För övrigt plågas jag av en plågsam huvudvärk.

Vasaplan räddades

Av , , 1 kommentar 3

En riktigt bra dag. Har skrivit sida upp och sidan ner på romanen, följt mina schackspelande män ut på misslyckade fisketurer, sett dem bada nakna i en vik och nu sitter några av dem och dricker grogg på verandan och försöker prata om precis allt – utom döden. Trots att en av dem är döende. Men det är väl så vi gör när vi stöter på det vi fruktar allra mest. Är det därför som så många av oss får ett förvånat uttryck i ansiktet den dagen då det ”smäller till”.

Har hamnat i en fas i mitt liv då jag återigen kommer att vara ensam en hel del. Hur länge vet jag inte. Det blir ju så lite då och då under livet att man tvingas kliva åt sidan och hämta andan. Ibland frivilligt, ibland så tvingas man. Men det är inget som skrämmer mig, har varit ensam en hel del under livets gång, så jag ser det mer som en uppbyggnadsperiod då jag får chansen att träna på mina brister och svagheter. I ensamheten får jag dessutom tid att se mig omkring och studera vilka alternativ som är bäst. Det är lätt att man i ren desperation kastar sig huvudstupa in i olika äventyr, som i slutänden bara blir ett misslyckande som i sin tur sänker ens värde. Nu får jag tid att sätta mina gränser, tydliga gränser – hit men inte längre! Det är så man måste göra för att kunna sätta värde på sig själv; när man med tiden får så pass med självkänsla kan man kupa händerna kring munnen och tokskrika: ”Jo du, detta är jag värd! Å jag prutar inte ett uns!”

Vasaplan 2015 nr 24
Nästa nummer av Vasaplan kommer 25/9 2015

Det är så skönt att vi i redaktionen med styrelsens hjälp kunde hjälpas åt att rädda detta nummer av tidningen Vasaplan – för det blev onekligen panik i leden när jag, chefredaktören, lite vimmelkantigt meddelade att jag fått en stroke. Minns kassörens likbleka min (Owe) när han besökte mig på strokecentrum på dag två och jag spydde varje gång jag skulle höja en aning på huvudet. Minns hans tvivel i blicken när jag sa: ”Nog ska du se att det här ordnar sig. Bara jag kommer mig upp på benen.” Och det gjorde jag inte just då. Men jag kom mig upp på benen till slut. Yes! Sen slöt vi leden och hjälptes åt. Tidningen skulle ut! Och vi lyckades. På fredag kommer nästa nummer. Nu är det ett nummer kvar under detta år, det i december, och jag ska även denna gång finnas med som en ”spindel i nätet” för att ro projektet i land. Sedan har vi kallat in förstärkning i form av en biträdande chefredaktör som hjälper mig en del praktiska göromål. Sedan har vi förstås klipporna att luta oss mot: Lars, bildredaktören och Erik som redigerar och fixar all layout.Visst ja – får ju inte glömma Umeås alla journalister och fotografer som fyller tidningen med innehåll.

NyBakgrundFB
Linda Marklund och jag ska ut och ”ljuga”. En turné som börjar i oktober.

Slutkorrekturet till min kommande bok ”Spring Kent, spring!” hann jag lämna in till förlaget bara ett par veckor innan jag blev sjuk. Annars hade väl den utgivningen suttit löst. Men förlaget meddelar att den ska ges ut först i början av 2016. Det var i början tänkt att den skulle komma i höst – men det hade jag inte orkat. För i oktober ska ju jag och Linda Marklund ut med vår berättarföreställning: fyra föreställningar i Lycksele och Åmsele. Än så länge. Det är en hel del på G – och detta för en man på 57 år som fick en stroke för en månad sedan. Ta det lugnt din idiot! har somliga sagt. Det kan vara bra att ha en del mål, något som får en att sträva framåt! har andra sagt.

För övrigt är jag på väg. Återigen är jag på väg.  Framåt, alltid framåt! Jag får stanna upp ibland och hämta andan och invänta modet – men aldrig backa! Alltid framåt!

1 kommentar
Etiketter: , , , , ,

Förlåta och gå vidare

Av , , Bli först att kommentera 2

Nu börjar jag jag så sakta att läka. Ett första viktigt tecken på det är när jag återigen börjar vakna i ottan, utvilad efter sex timmars sömn. De senaste tre veckorna har jag ”sovit ut” till åttatiden efter ibland tio timmars sömn. Även om det varit nödvändigt för hjärnan sova länge, så har det känts ovant, underligt för mig. I går var det full fart på mig. Åkte buss till Nus, tränade intensivt i att gå trappor. Fick godkänt. Kroppen tycks fungera bra. Kvar är yrseln och den plötsligt hjärntröttheten som då och då slår till. Då är det bara att lägga sig ner och blunda en halvtimme. Jag börjar allt mer förstå att det är ödmjuk tacksamhet jag ska känna. Vad hade inte kunnat hända?

kaffe
Vad vore en morgon utan en eller flera koppar starkt, svart kaffe?

Kände en person som ansåg sig vara djupt förorättad. Därför blev denne totalt fixerad av att omvärlden skulle be om förlåtelse. ”Visst”, instämde jag. ”Förlåtelse är vackert, bara det inte blir läpparnas bekännelse, att det slängs ut ett förlåt utan djupare innebörd. Då är det värdelöst”. ”Huvudsaken är de ber mig om förlåtelse”, fortsatte den förorättade att mala på på.

När man går vidare i livet, så finns det ofta händelser man har svårt att släppa – och om man inte gjort upp med dem kan de bli till riktiga surdegar. Om man inte kan släppa taget om gamla oförrätter så är risken att bitterheten tar över; så till den milda grad att det blir svårt att etablera nya relationer eftersom man har svårt att lita på andra. Har en person gjort dig illa, så är väl risken stor att alla andra kan göra likadant … Det blir svårt att leva livet fullt ut och värst av allt så kan det leda till och negativa effekter på hälsan. Sveket får tankarna att gå i cirklar, stressen får blodtryck och puls att öka, vilket ökar risken för sjukdomar.

”Du har väl själv något som du måste be om förlåtelse för. Det finns ju alltid två sidor i en konflikt”, fortsatte jag. ”Inte i det här fallet”, fräste den förorättade. Det var ingen meningen att försöka tala denna person tillrätta. Det var en sådan person som visste hur världen var beskaffad, med säkerhet, och därmed var personen snudd på ofelbar. Kunde jag inte begripa det? ”Men om inte du säger förlåt, hur ska du då kunna begära att motparten ska förlåt dig?” Undrade jag, lite försynt, men fick inget svar.Men i personens svarta blick såg jag orden formas till: Dumjävel!

Förlåtelse, acceptans, försoning. Det är stort när två människor möts för att söka försoning och tillsammans ger och tar för att få frid i sina hjärtan. Men förlåtelsen innebär ju inte att vi ska tycka att det är okej med destruktiva beteenden eller att vi accepterar till att vi blivit djupt sårade. Förlåtelsen betyder heller inte att vi ska glömma det vi blivit utsatta för och plötsligt godta det. Nej, men däremot det betyder att vi äntligen kan släppa taget och gå vidare. Vi måste försonas med det som hänt för att bli hela människor igen, så att vi kan vara fria. Att sätta punkt. Att gå mot kärleken som väntar – utan bojor. När detta är gjort så har vi även förlåtit oss själva.

”Förstår du det”, sa jag till personen. ”Över min döda kropp”, fick jag som svar och jag såg hur denne fick rynkor i ansiktet, hur håret började gråna och att glimten i ögat slocknade. Det är precis vad som händer när folk blir bittra och börjar titta mer i bakspegeln än på vägen framför dem. De tittar så in i bomben ofta i backspegeln att de enda de till slut ser är sin egen skugga.

Ska testa och cykla idag. Ikväll är det styrelsemöte i föreningen Vasaplan. Ska delta via telefon. Vi kämpar på med tidningen för att få den utgiven i slutet av månaden. Det blev onekligen lite strul när undertecknad, chefredaktören, gick och blev sjuk. Men vi fixar det! Är omgiven av många duktiga människor.

För övrigt har varje så kallade sanning sin motsats.

 

Är du lönsam

Av , , Bli först att kommentera 2

Fy tusan så segt det gått idag. I dag har det sannerligen varit en zick-zacklinje mellan öronen – men nu på eftermiddagen håller det på att släppa. Har kunnat sitta nån halvtimme och skriva på ledaren till nästa nummer av Vasaplan. Temat är ”Är du lönsam” och ur det perspektivet skriver jag om vad en människa är värd och om det överhuvudtaget finns någon matematisk formel för ett sådant vidlyftigt matteproblem. Ändå är det de som vigt sitt liv åt att räkna fram en siffra. Ungefär som att man dristar sig att säga att meningen med livet är 42.

Ska försöka ta en promenad – efter att ha vilat. Det har börjat brusa i min skalle. Har varit på läkarbesök (hos doktorn som sköter mina andra krämpor) och vi tog i hand och sa farväl eller på återseende.Efter fem års kämpande är det dags att byta inriktning. Han berömde mig och sa att jag var ett föredöme, att det jag gjort är det ytterst få som skulle ha klarat av.Jag sa att kampen i sig inte varit mitt stora problem, utan svårigheterna har legat i att förklara för dem som stått mig nära hur det är att ha befunnit sig på månens baksida och sedan återvänt till jorden. Jag blev tvungen att skriva en hel bok om min resa, men det är inte säkert att det räcker. Somliga vill helt enkelt inte förstå, sa han. Det är sant, svarade jag, men dem tänker jag undvika. De stjäl ljus från mitt liv – och det är ändligt. Har inte tid med energitjuvar.

För övrigt skulle jag behöva en bärbar dator – men det har inte herr chefredaktör råd med.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Livets krumsprång

Av , , Bli först att kommentera 3

En känsla av att åter vara på ruta 1 – men ändå så mycket längre. Men en inbromsning är det onekligen. Oförberedd (som vid en stor lottovinst), men så kan man heller inte förbereda sig för de tillfällen då livet tar ett krumsprång. En dag står man där med näsan tryckt mot en jättelik stoppskylt.

Går obehindrat inomhus, har varit nere i tvättstugan, korrekturläst en del texter till Vasaplan. Men orken …. den tar slut efter en kvart, sen blir det till att vila. Sen upp igen. När jag går en längre sträcka och tappar fokus så vinglar jag ibland till. Det hände i eftermiddags häruppe på Pig hill. Jag började vingla och med utspärrade armar upptog jag snart hela trottoaren. Samtidigt passerade ett ungt par, som såg nyförälskade ut. Och där stod jag, strokegubben, och svajade i vinden. ”Men herregud”, sa kvinnan och rynkade näsan. ”Klockan är ju bara fyra.” Jag kände mig billig, rysligt missförstådd, samtidigt som jag var tvungen att dra på munnen. Så ter sig mitt liv idag, men det ska väl bli bättre. Dessutom finns ju inga genvägar till mina framtida segrar.

För övrigt hoppas jag innerligt att jag senare i höst får komma mig ut på nåt hygge, muta in en stubbe, dricka kaffe och äta limpmackor – och om det blir nån tid över kanske plocka ett par liter lingon eller hitta nån god svamp.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Förlorat något

Av , , Bli först att kommentera 0

Vaknar med en tung känsla i kroppen. Sov med min mått rätt så länge och vaknade med en vag aning om att ha drömt intensivt, men utan minne om vad. Bara en vag känsla över att ha förlorat något.

Ser ut att bli en fin dag. Inte ett moln på en blekblå himmel och en vind som rör sig i björken mitt emot. Ska mitt på dagen promenera bort till kafé Pilgatan för att träffa Micke Berglund som varit hygglig att fixa webben till tidningen Vasaplan. I övrigt är mina medrbetare ute på fältet för att skriva sina reportage och att bildsätta dessa texter. Två veckor till deadline. Sedan börjar jobbet med läsa texterna och rensa dem från fel.

Omslag VAS23
Förra numret av Vasaplan. Författaren Micke Berglund prydde omslaget.

Känslan av att inte räcka till kan bli plågsam och med tiden fylla en med skam. En känsla av att vara oduglig, otillräcklig. Det finns människor som aldrig blir nöjda, för än hur mycket man går dem till mötes så flyttar de hela tiden fram riktmärket för dugligheten, om och om igen, och för varje kliv man tvingas ta, desto mer måste man blotta sin sårbarhet .För det är ju så att i dessa människors ögon kommer man aldrig någonsin att räcka till. De tycks vilja ha dig som en odugling, det passar dem bäst. De får dig att krypa in i ditt skal, att sluta dig. Det är då man ska resa sig upp och gå.

För övrigt har jag redan druckit två koppar kaffe. Jag är på väg och känner mig värdefull. Säljer mig dyrt. Förlorat något? Jo, kanske det. Men vunnit något annat.

Träff med överlevare

Av , , Bli först att kommentera 1

Besökte Bakfickans anläggning i Tavelsjö. Gjorde en intervju för Vasplans räkning med Lars-Eric Åhlén, eller Larsan som alla kallar honom för. Det är ett imponerande jobb som de gjort därute vid den vackra sjön. Sedan blir jag lika fascinerad var gång när Larsan berättar om sin livsresa – överlevare som han är; en av de som varit på månens baksida och helskinnad lyckats ta sig hem igen. Ja, ni får läsa mer i nästa nummer av Vasaplan.

20150809_113929
Lars-Eric ”Larsan” Åhlén.

Då är man billös igen. Lämnade tillbaka hyrbilen på Ersboda och cyklade, mycket symboliskt, i regnet hem till Pig Hill. Samtidigt så tänker jag på den dryga tusenlapp jag sparar i månaden på att inte äga någon bil. Men får jag en slant för nästa bok så har jag lovat mig att köpa en gammbil så att jag lättare kan förflytta mig mellan punkt A till punkt B. Har ju ständigt haft bil sedan jag tog körkortet vid 18 års ålder. Nu har jag varit billös i ett och ett halvt år och klarat av det galant. Men ibland, särskilt nu på sommaren, så har jag stundom saknat bil – bara för att kunna kvista ner till havet, till Baklandet eller var nu min impulsiva sida vill föra mig.

För övrigt lyssnar jag just nu på Kent. Detta i väntan på att laga en god middag: torskrygg med räkor och till det nypären. Lyft blicken Kent, lyft blicken!

 

Vasaplan på G

Av , , Bli först att kommentera 1

Trappar så sakta upp jobbet med tidningen Vasaplan efter att ha haft ”semester”. Nästa nummer kommer ut den 25 september och vårt tema är denna gång ”Är du lönsam?” Jag verkar som en ideellt arbetande chefredaktör. Det är ganska precis ett år sedan jag tackade ja till det uppdraget. Blev uppsökt av dåvarande chefredaktören Ingela Johannesson och styrelsens ordförande Irina Enbuska von Schantz, som var ute efter en efterträdare till Ingela. Jag behövde inte tänka länge innan jag svarade ja. Jag kände instinktivt att jag ville göra gott, att jag på det här sättet ville dra mitt strå till stacken och genom att producera en tidning få loss pengar till de socialt utsatta och hemlösa i Umeå.

Omslag VAS23

Vi är en liten redaktion som saknar gemensamma lokaler. Vid min sida har jag bildredaktören och fotografen Lars Öberg. Sedan jobbar vi tätt ihop med Erik Olofsson som står för layout och design. Kring oss har vi sedan knutit Umeås bästa journalister och fotografer, som utför de uppdrag vi beställer. Det gör att att vi kan producera en fantastiskt bra tidning som säljs på gator och torg för 40 kronor. Hälften går direkt till de som säljer, hälften till de organisationer de representerar.

Tidningen Vasaplan  är fackligt, partipolitiskt och religiöst obunden, och ges ut 4 gånger per år av den ideella kulturföreningen Vasaplan. Tidningen omsätter cirka 500 000 kronor per år; pengar som går direkt till behövande och till hjälparbetet med utsatta och hemlösa i Umeå. Tidningsproduktionen (tryckning, redaktionellt arbete) bekostas av annonser och bidrag från sponsorer. Vi har för närvarande två personer som jobbar med att få in annonser – som är förutsättningen för att kunna bekosta tryckningen av varje nummer. Inför varje ny utgivning står vi på plus-minus-noll – vi vet alltså inte om vi fixar nästa nummer. Men det har ordnat sig nu under fem år; under den tid tidningen funnits.

För övrigt verkar det bli rätt så okej väder. Inget solande vid havet, men ännu faller inget regn. Det får duga gott den här sommaren.

Mitt i steget

Av , , Bli först att kommentera 0

Har gått en sväng nere vid älven. 8000 steg blev det. Är svettig och varm, mår riktigt gott. Jag är ju i grunden en löpare som tävlade på rätt hygglig nivå fram till jag var tjugofem. Kunde springa snabbt – och länge. Kroppen var lätt, löpsteget långt och hjärtat starkt. Då – trodde jag nog mig kunna springa i all evighet och jag kunde omöjligt tänka mig ett liv utan löpning. Men något hände. Jag slutade att springa, mitt i steget, strax före jag fyllde trettio. Efter det avgörande ögonblicket har jag inte sprungit många steg. Med åren gick jag upp i vikt – och det är dessa kilon jag nu får försöka att promenera bort. Jag tycks vara på rätt väg och har faktiskt börjat drömma om att en dag kunna springa igen. Att kunna springa så där fort att vinden kupar sig kring kinderna, samtidigt som endorfinerna kittlar i musklerna och får tankarna att lyfta. Jag siktar på det!

Har så smått börjat öka tempot vad gäller arbetet med tidningen Vasaplan, som jag är chefredaktör för. En månad kvar innan deadline. Måste få fart på mina medarbetare, så att reportagen blir skrivna och de intervjuade blir fotograferade. Krönikor och debattartiklar ska bli författade, serien bli tecknad, bok- och filmtips nertecknade. Men det brukar ordna sig. Jag har mest proffs omkring mig. Jag behöver sällan oroa mig.

Vas22_Omslag

I övrigt känns det som om jag vaknat ur en dröm. I många stycken en mardröm. Återigen har jag överlevt.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,