Etikett: Vasaplan

Bitterhet ger oss rynkor

Av , , 1 kommentar 0

Hakar på Karlsson till Bastuträsk, en  bit utanför Bjurholm, för att närvara vid årets byafest. Var på plats även ifjol då jag inför publik, i egenskap av författare, ljög så att det stod härliga till. Och fick betalt för det. Jag brukar få det ibland – betalt för att ljuga. Vädret är fint, blå himmel och arton grader, redan så här i morgonstund. Lovande. I morgon lär det stora ovädret ska drabba södra och mellersta Norrland, och det är ju här.

På söndag ska jag och Linda visa vår föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” inför en liten provpublik. Genast blir det lite mer nervöst. Fast det ska det ju vara de gånger det blir skarpt läge. Då skärper man sig. Har även plockat fram den musik vi ska använda oss i mellanakterna, när vi byter av varandra. Det blir något folkligt, det blir BAO. Så nu ska herr Lundholm, inför publik, dansa in på scenen.

Bitterhet kan verkligen bli till ett gift. Ja, om man inte klarar av att försonas med det som hänt. Det är i bitterheten som vissa begrepp snurrar runt i skallen, och om det vill sig riktigt illa så gör de det i all evighet. ”Tänk om”, ”jag skulle ha sagt”, ”vad menade hon med det” o.s.v. Man kanske inte kan förlåta, i varje fall inte det grövsta, men det går kanske att försonas. I varje fall för ens egen skull. Bittra människor blir fort gamla. De får rynkor i ansiktet och håret blir askgrått. De är heller inte roliga att ha att göra med, då de ständigt ältar det som skett – om det som inte går att förändra. Gjort är gjort.

För övrigt ska jag så smått börja jobba med tidningen Vasaplan. Det är snart bara en månad kvar till deadline, då texter, bilder och annonser ska vara oss tillhanda. Temat för nästa nummer är: ”Är du lönsam?” Ja, vad betingar en människa egentligen för ett pris? Går det att räkna ut i kronor och ören, när det i den andra vågskålen ligger sådant som kärlek, glädje, sorg och en oändlig längtan efter att få finnas till?

Om att vara lyhörd

Av , , Bli först att kommentera 2

Igår åt jag middag tillsammans med Josephine Freje, programledare för konsumentprogrammet Plus. Men det var i hennes roll som grävande journalist på gatutidningen Faktum i Göteborg som vi strålade samman. Jag är chefredaktör för tidningen Vasaplan, en mycket mindre tidning, men som precis som Faktum görs för att hjälpa socialt utsatta och hemlösa människor att bli synliga. Grundidén är densamma: människor som kommit på glid ska genom tidningsförsäljningen få en chans att komma tillbaka. Men, och detta är viktigt, de ska inte stå där och byta en tidning mot en allmosa; det handlar inte om välgörenhet – varken för säljarna eller för oss som gör tidningen. Det var mycket inspirerande att lyssna på hennes erfarenheter, vilket i grunden ger mig råg i ryggen som chefredaktör. Vi är på rätt väg, men för att kunna ta steget vidare måste vi få en bättre ekonomi.

När jag cyklade hem regnade det. Var dyngsur när jag till slut nådde fram till Pig hill och kunde kliva in i värmen. Kokade kaffe och tänkte på livet i Singing valley. Kände mig glad.

Det är verkligen så. I varje möte kan jag lära mig något om mig själv. Men då gäller det att vara lyhörd, för sitter man där och blundar med våld och trycker händerna mot öronen, så missar man ett viktigt ögonblick i livets skola. Det handlar om att våga öppna sig, att våga känna tillit till den man möter – till den man vill möta. Annars tar rädslan över. I korthet handlar det om valen vi gör. I stort väljer vi vår lycka – för det är ju ingen annan, någon utifrån, som kan säga åt oss att vara lyckliga. Lyckan växer inom oss. På samma sätt väljer vi ilskan, en känsla som så ofta bygger på feltolkningar. Tyvärr.

Regn. Hoppas på uppehåll när jag ska gå eller cykla in till stan. Ska träffa en poet på Kärnhuset. Ska lyssna på honom. Vi människor måste få berätta om våra liv, först då blir vi till, får konturer och blir synliga.

Längtar sill sommaren, till värmen, det lustfyllda. Vill bygga upp, inte rasera. Men det är lättare sagt än gjort.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Spännande mellodrama

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknar i ottan efter ett par-tre timmars sömn. Jag tycks lida av ständig sömnbrist, men eftersom jag aldrig kan komma ifatt så får väl sömnen ligga och vänta på skuldkontot.

Följde det spännande mellodramat som pågick en bra bit in i natten. Emellanåt var det som att följa en VM-match i fotboll genom sudden, ända fram till straffsparksläggningen. Fast egentligen – i slutänden blev det ju inte riktigt så jämnt när Sveriges Måns Zelmerlöw med sin ”Heroes” mosade ryssarna. Vi får nog utgå ifrån att många markerade sitt missnöje mot Ryssland, genom att ge överdrivet låga röstsiffror till en annars mycket bra låt. Även om det är en glittrig och bitvis fånig tillställning, är det bra att en del artister tar chansen att slå ett slag för rätten att vara annorlunda och att påtala allas rätt till kärlek. Det är en spark rakt i häcken på ryssarna.

Kikar ut genom mitt fönster och ser att himlen lyser blå. Fast i horisonten ställer sig cirrusmolnen i rad och skvallrar om regn. Får väl ge mig av på en promenad längs älven innan vätan faller till marken.

Måste lägga mig i hårdträning vad gäller muntligt berättande, vilket innebär att jag måste gå mellan rummen och prata högt för mig själv. Inte minst måste jag minnas vad jag ska säga under trettio minuter och finna receptet på hur jag under den tiden håller spänningen så pass hög att inte lyssnarna tröttnar och slår dövörat till. Jag ska koka ner min roman ”Vedtjuven” till en trettio minuter lång berättelse, vilket gör att jag måste skala bort alla sidospår och all inre monolog och ändå göra Rubert och Adrian levande. Nästa helg ska vi dra upp riktlinjerna för den berättarföreställning som jag, Linda Marklund och Ewa Burström ska genomföra till hösten. Ett spännande projekt.

I övrigt ska jag ta det lugnt den kommande veckan. Om jag kan. Men jag borde ta det lugnt efter ett par intensiva veckor i arbetet med tidningen Vasaplan. Det är viktigt att då och då ladda batterierna. Tid för reflektion, tid för bukandning och långa promenader. När tempot dras upp, är det lätt att börja leva livet på ett ytligt plan. Det är i djupet av oss själva som erfarenheten och förståelsen finns.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Om att missbruka kärlek

Av , , 1 kommentar 1

Inför kommande nummer av tidningen Vasaplan, har jag kommit att läsa en hel del texter och rapporter i ämnet kärlek. Men så är också temat för numret ”Allt för kärleken”.  Synnerligen intressant läsning, då det rör ett ämne vi alla blir drabbade, uppfyllda av, på gott och ont, under livet.

ALLT DETTA LÄSANDE har fått mig att fundera och reflektera kring en del företeelser och begrepp som rör relationerna oss människor emellan. Det klickar naturligtvis till extra, när jag själv haft erfarenheter om och kring en del av dem. En grupp människor som intresserat mig under årens lopp är de som blir beroende av kärlek; ”kärleksnarkomanerna”. Det finns en hel del skrivet om dem på ett vetenskapligt och psykologiskt plan, men minst lika intressant är det att ta del av det som är skrivet av ”vanligt folk” i olika forum på nätet; där det beskrivs hur de blivit drabbade av dessa kärleksberoende människor. Det handlar om en partner som en dag plötsligt blivit uttråkad och utan större förklaring gett sig av på nya äventyr – och som ofta under förhållandet bedragit sin partner både känslomässigt och sexuellt. För det är ju så, att ger man sig i lag med dessa karaktärer så får man räkna med att på ett annat sätt bli utbytt.

DESSA KÄRLEKSKRAKA män och kvinnor är fångade i ett konstant sökande efter en ny partner, och direkt de blir de minsta uttråkade, när förälskelsen håller på att lägga sig, skjuter de ifrån sig den partner de för tillfället råkar ha och ger sig ut på jakt efter en ny berusande och kortvarig förälskelse, en ny tillfällig partner (som naturligtvis byts ut en kort tid senare). De använder sexualiteten för att stå ut med livet, nåt krampaktigt, ständigt kliande, istället för något att dela med sig av, att växa i. Ofta har de i tid bara haft korta förhållande, sällan längre än något knappt år.

I BOTTEN FINNS naturligtvis en usel självkänsla hos dem, en känsla av att vara värdelös – och märkligt nog en rädsla för att själva bli övergivna. Deras liv består av kontrollbehov och manipulation – och naturligtvis en hel del lögner. Det påminner onekligen om andra typer av beroende. Den kärleksberoende (precis som en aktiv alkoholist) lever i förnekelse och erkänner aldrig sina brister, vilket gör att de aldrig lär sig något av de negativa konsekvenser de får i sitt beroende. De kan därför inte utvecklas känslomässigt, utan förblir lite av förvuxna tonåringar. Spiralen bär därför neråt.

RÅKAR DU UT för en som missbrukar kärleken på det här viset, så lägg benen och spring. Risken är stor att du kommer att bli vingklippt. Du har att göra med en person som ljuger och bedrar, som av bara farten kränker dig och andra, och som dessutom har svårt med inlevelseförmåga, empati och som framför allt saknar insikt om sina egna begränsningar. De har rysligt svårt att erkänna sina misstag, utan skyller sina egna fel och misstag på andra. Förmodligen på dig. Med tiden får de dig att börja tänka och känna smått om dig själv, du vågar inte ta för dig, du blir hämmad och törs inte säga vad du egentligen tycker. Du tvingas spela med hens spelregler – och därför kommer du att förlora än hur du gör. Du är den som ska knuffas ur boet och bli utbytt.

För det är ju så – trofasthet kräver en inre moralisk kamp och den måste vi alltid ta för att gå vidare i våra förhållanden, för att utvecklas som ett par. Kärlek ska inte göra ont.

Så vad gäller dessa figurer som ständigt injicerar sig med kortvariga kärleksupplevelser finns tyvärr bara ett råd att ge – bryt kontakten innan du blir ”skadad”. Spring innan du finner dig bedragen och utbytt.

Ja, detta om detta. Får be att återkomma fler gånger i ämnet kärlek vad det lider. I vårnumret av Vasaplan (kommer den 22 maj) så kan jag utlova en hel del upplyftande texter under temat ”Allt för kärleken”. För i stort, så finns det ju inget vackrare och finare än kärleken. Så låt oss gå ut i världen och älska.Och göra gott.

Sök i det lilla

Av , , 1 kommentar 0

Någon har sagt att meningen med livet är 42 – men det är nog att ta i. Tror istället att vi ska söka i det lilla; som att upptäcka storheten i att få sitta och dricka sotsvart, starkt kaffe en morgon när precis allt är möjligt. Jo, det gäller att hitta rätt position, inte ha någon fot kvar i det som varit eller sticka in huvudet i framtiden. Det räcker att stå kvar och se sig omkring – för det är precis där som livet pågår. Märkligt nog. Fast det ska erkännas, på sistone har jag nog haft båda fötterna ute i hallen, i det förgångna. Men jag jobbar på saken.

Under gårdagen läste jag en himla masa texter som ska in i tidningen Vasaplan.Några små stavfel här och där, inget farligt, men så är det också fullblodsproffs som utfört jobbet; som skrivit och fotat, debatterat, ritat serier – allt för den goda saken.Så det blir ytterligare ett bra nummer – som kommer ut på gator och torg här i Umeå den 22 maj.

Ska väl ut och vandra snart. En vandring i solen, får vi hoppas.

 

1 kommentar
Etiketter: ,

Förhandling eller krig

Av , , Bli först att kommentera 0

En cykeltur ner på stan för att på NK spela ett parti schack mot Karlsson. Ett märkligt parti som inte ville ta slut, så när det efter nån timmes spelande dök en del andra kompisar så lät vi partiet bero. Vi tröttnade helt sonika på att försöka hitta öppningar i den andres försvar. Positionerna var allt för låsta. Det inföll sig en känsla av att vi skulle kunna spela partiet i all evighet, utan att någon av oss skulle ge sig. Köpte mig en stor kanelbulle och satt sedan och blickade ut genom fönstret mot gågatan, medan jag lyssnade på hur de andra delade minnen och skratt.

Suttit och skrivit hela eftermiddagen. Petat och ändrat en del i min kommande boks sista kapitel. Verkligheten kom ifatt mig och ändrade historien en aning. Vet inte om jag är nöjd, men ska skicka över ändringarna till förlaget. Om alla pusselbitar faller på plats så kan jag på kort tid ge ut två böcker, samtidigt som tre andra projekt ligger i startgroparna. Det är lite märkligt, eftersom allt baseras på texter som legat i ”växthuset” under en lång rad av år. Det är det här med ketchupeffekten. Allt eller inget. Det gäller att hålla i hatten och stå stadigt på fötterna.

Ibland kör det ihop sig mellan oss människor, i smått och stort. Ser vi oss omkring i världen tycks det finnas konflikter i varje hörn. Enda chansen att förhindra att en konflikt övergår ett fullskaligt ”krig”, är att parterna sätter sig vid förhandlingsbordet. Men då måste båda parterna vara beredda på att ge och ta. Det är liksom hela grejen med en förhandling.Det går inte slå sig ner med en lista med hundra punkter och inte vara beredd att stryka en enda av dem – och sedan inte lyssna på motpartens krav och argument. Men då är man kanske inte ute efter en förlikning. Då finns kanske helt andra motiv?

Vad vet jag?

Till veckan blir det full fart på jobbet med Vasaplan. Har delat ut jobb till drygt 20 journalister och fotografer, plus att jag måste få kläm på hur det går för våra annonssäljare. Det blir en hel del kärlek med det jobbet, men så är också nästa nummers tema. ”Allt för kärleken”.

I övrigt blev jag härom dagen inbjuden till en stor vårfest. Drygt hundra gäster. Livemusik, dans, käk. Ska bli kul att få träffa gamla kompisar – men även en del helt nya människor. Behöver få spegla mig i lite glädje och vänlighet. Det är jag värd.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Jag överlevde

Av , , Bli först att kommentera 0

Förra helgen var jag riktigt illa ute. Döden grinade mig i ansiktet. Så jag tog emot sista smörjelsen, bekände mina synder och passade på att få demonerna utdrivna. Jag skrev dessutom om mitt testamente. Fast vad gäller det senare så finns ju inte särskilt stora tillgångar att omfördela till de efterlevande, men jag poängterade i varje fall att skinnfåtöljen skulle lilljäntan ha. Men mirakulöst nog så överlevde jag och idag känns det lite bättre, tror jag. Jo, det ska erkännas att det blir lätt lite överdrivet allvarligt när vi män drabbas av en livshotande förkylning.

Allt detta är nu glömt. Kanske är det allt arbete med produktionen av tidningen Vasaplan som fått mig på andra tankar. Nu har alla beställda artiklar och bilder strömmat in. Allt ska korrekturläsas, stavfel och grammatiska kullerbyttor ska suddas ut, rubriker ska sättas, sedan ska allt passas in i en noga uträknad mall. Det ständiga orosmomentet kvarstår: får vi ihop tillräckligt med annonser för att kunna bekosta tryckningen. Men det ser vi ut att fixa. Skapandet av tidningen, som vi sedan skänker till en rad hjälporganisationen, är helt och hållet beroende av den goda viljan. Från de som skriver, fotar, de som köper annonsplatser, och inte minst från våra sponsorer. Alla är viktiga aktörer för att de som säljer tidningen ska få in en extraslant för att fixa hyran och för att hjälporganisationerna ska kunna bistå bland annat de hemlösa. Nästa nummer som kommer i slutet av februari handlar just om detta: om eldsjälarna.

Nu något helt annat. Något som under hela livet retat gallfeber på mig: flum-flummet. Folk som på fullt allvar tittar in i kameran och får säga: ”Spöken är andar som fastnat mellan två världar! Det är din farfar som gömt sig inne i garderoben” Vilka världar? Sedan finns där nån filur som fungerar som programledare och som står där med handen över mun och himlar med ögonen: ”Men o, menar du det”. Nu har siare och spökjägare fått egna TV-program och de får oemotsagda fritt parasitera på människors sorg och rädsla. Nä, tacka vet jag en vanlig, hederlig trollkarl, det är en person som inte uppger sig för annat än att öppet försöka lura dig. Mediernas trollerikonster bygger däremot på rena bedrägerier.

Själv siar jag om framtiden på detta sätt: ”Nu ser jag vita vidder, men bortom denna vinter väntar en vår! Jo, sanna mina ord jag ser det tydligt och klart!”

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Umeå – en stad av blåis

Av , , Bli först att kommentera 2

Trots minusgraderna så tycks hela Umeå bestå av blåis. Det har kastats ut grus och sand lite varstans, men däremellan finns den förrädiska isen, den som gör att folk slinter till och dunkar ner i marken.I första hand är det underarmarna som ryker då man av reflex tar emot sig, sedan är det en och annan lårbenshals som kilas in och tarvar ett kirurgiskt ingrepp. Det kostar samhället en hel del, plus att det leder till onödigt lidande. Det måste vara så att man här i Umeå snålar in på sandningen, att någon nitisk tjänsteman, eller naiv politiker vill spara på sandningen. Kanske ska den sparas till någon kommunal badstrand. Vem vet?

Jag är i övrigt fullt upptagen med att dels planera klart det kommande numret av tidningen Vasaplan (som ges ut i slutet av februari), dels av mitt egna skrivande vilket ska resultera i min femte bok. Förhoppningsvis ska den kunna ges ut hösten 2015. Hoppas jag. För att hinna med detta så försöker jag att vara strukturerad, vilket ska sägas inte är min starka sida. Jag är mer lagd åt det impulsiva, det som kommer för mig i stunden. För övrigt blev jag i fredags uppringd av biblioteket i Lycksele där folk börjat komma in och efterfråga min kommande bok. Jo, sa bibliotekarien, det går rykten att den ska ha kommit. Det är roligt att ha sådana ivriga läsare. Det bådar gott.

Blev i förra veckan intervjuad i Folkbladet om vad jag tycker om den nya gatutidningen ”Dik manusch- se människan”; frågan spetsades till med att jag kanske såg ett hot i den, att den skulle konkurrera med Vasaplan. Jag svarade att alla goda krafter behövs och att jag inte ser tidningen som ett hot. Varför skulle jag det? Sedan sa jag vi som gör tidningarna måste se till att de inte kommer ut samtidigt, att fördela utgivningen över året. Men det kom inte med i Folkbladet.

I dag kom jag på att det är en dag som aldrig mer kommer igen. Jag kom även på att jag tycks ha blivit placerad i just denna dag, av någon anledning. Precis här och ingen annanstans. Alltså borde jag befinna mig precis där livet utspelar sig: alltså måndagen den 19 januari anno 2015. Pip. Kan det vara så enkelt?

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Vardagsrasismen in i riksdagen

Av , , Bli först att kommentera 2

Det ligger en sordin över tillvaron. Lyssnar till och från på budgetdebatten i riksdagen och hör en uppgivenhet från många av ledamöterna, såväl från vänster till höger. Ja, inte hos de som representerar SD. Det verkar som de är mitt uppe i en lek, i ett lättjefullt äventyr. Men kanske är det en pojkdröm som går i uppfyllelse. Att få störa makten. Att få söndra och härska. Jo, allt har sin tid och onekligen så har vi kommit till brunskjortornas tid (som visserligen för dagen klätt sig i illasittande kostymer och med allt för korta slipsar kring nackarna.)

De har lyckats att etablera vardagsrasismen i vårt land; gjort det legitimt att tala nedlåtande om människor med annan hudfärg, om fattigt folk, om de som flyr från krig och elände. Det här tugget har de nu baxat in i vår riksdag, demokratins allra heligaste. De har malt på i år, gjort folk vana  att tänka som dem. När vi sedan vant oss vid ”vardagsrasismen” så kommer med all säkerhet underströmmarna upp till ytan, lita på det. Det kommer att bli värre, fulare, äckligare.

Nu ska dessa 13 procent skapa kaos i riksdagen. De tänker sig att styra de övriga partierna in i den främlingsfientliga fållan. Och kanske lyckas de till slut. För precis som folk i allmänhet vänjer sig vid de nya argumenten, så lär väl även politikerna göra det och till slut anpassa politiken. Det var ju så det fungerade förra gången det dök upp stollar i riksdagen: Ny Demokrati, Ian och Bert. En hel del av deras knasiga förslag plockades ju senare upp av de etablerade partierna.Det är så det funkar. Tyvärr.

Förutom detta elände borde jag var nöjd. Jag borde exempelvis känna glädje för att jag varit med och skapat ett mycket bra julnummer av tidningen Vasaplan; att jag fått vara med och jobba med ett 20-tal ideellt arbetande journalister och fotografer som fyllt de 44 sidorna.

Nu är tidningen på tryckeriet och är klar att säljas på gator och torg den 12 december. Det är det datum då vi skänker 4000 exemplar till de organisationer som jobbar med att stötta socialt utstötta och hemlösa.

Men allt detta störs av det som händer i vår riksdag.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Katastrof inom psykiatrin

Av , , Bli först att kommentera 2

Läser i dagens Aftonblad om hur psykiatrin halkar efter. Eller sjunker – som en gråsten. Det finns inga platser, det fattas psykiatriker – som om samhället gett kampen att hjälpa alla de som lider av psykiska sjukdomar. De senaste 20 åren har 70 procent av vårdplatserna försvunnit. Vad ska man säga när överdödligheten (läs: självmord) för schizofreni och bipolär sjukdom har ökat med 11 respektive 21 procent mellan åren 2000 och 2011. Hade detta gällt för vilken annan somatiska sjukdom, så hade rikslarmet hörts tjuta och undantagstillstånd införts. Men inte nu. Detta sker trots att den psykiska ohälsan på senare år har ökat drastiskt.

En grå och tung dag, men ska ändå ut en sväng. Ska förbi Bakfickan och hämta lite tidningar; gamla exemplar av Vasaplan. Sedan ska jag göra ett studiebesök på Kärnhuset för att se vad de sysslar med där. Alltid lär jag mig nåt nytt.

Min dotter speglade sig härom helgen i vuxenvärlden, när hon konstaterade att Svampbob Fyrkant blivit riktigt mossig. Hon håller på att bli vuxen. Jag sa inget, utan ruvade på hemligheten om hur rysligt länge sedan jag såg på mina barndomsfavoriter: Humle och Dumle, Pellepenna och Suddagumman, för att inte tala om Televinken. När blir man en fossil?

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,