Etikett: väven

Låna en författare

Av , , Bli först att kommentera 4

Trodde jag skulle få semester från skrivandet, då Lena korrekturläser Ester-romanen, men så kom det in mer uppgifter som måste vävas in i texten. Bland annat när jag nyligen, fick ett långt brev från en gammal som skrev om sina minnen då han som pojke ofta träffade Ester Nilsson (Duva).

Dessutom hade mannen stora kunskaper om vilken apparat det var att driva gamla tiders ålderdomshem. En kader av pigga gamla gubbar och gummor som bodde i närheten, arbetade några timmar per dag med att vika tvätt, gräva pären, klyva ved. För lite snuspengar.


1976. Efter 44 år … en borgerlig regering.

Sedan blev jag fast i texten igen och kom fram till 70-talet och de valrörelser då sossarna började gå kräftgång. Från att 1968 fått 50,1 procent  av rösterna, kom vi till lotteririksdagen 1973 och 1976 fick vi den första borgerliga regeringen sedan 1936. Välfärdsbygget gjorde halt.

Tänker på allt jag får lära mig som författare. Är det inte hur sekelskiftets fattigvård fungerade, så får jag lära mig hur man bygger ett vattenhjul. Borde ha blivit relativt allmänbildad under åren av skrivande. Fast jag har nog förblivit som den där glömska gubben som fröken i årskurs ett kallade mig för. Glömsk och disträ; alltid med tankarna nån annanstans, så sällan i Nuet.

I onsdags mötte jag medlemmarna i en studiecirkel som läst och studerat min senaste roman ”Män som spelar schack”; detta i ABF:s och stadsbibliotekets satsning att låna både böcker och en författare. Kul idé. Nåväl, frågorna haglade: Vem var egentligen Rulle Stenlund? Finns Baklandet? Varför valde jag schack som sysselsättning åt dessa inlandsmän? Vad är det för skillnad på kvinnlig och manlig vänskap? Och så vidare. De två timmarnas utfrågning gick snabbt.

Cirkeldeltagarna (och jag som inbjuden författare) tyckte att detta var ett inspirerande sätt att läsa böcker på – då författaren dyker upp i slutet av cirkeln och ger svar på de frågor som uppstått.

Läs mer om projektet: Länk till bokkassarna.

För övrigt är det lätt att förlora hoppet när livet blir ordlöst. Utan ord finner vi inte vägen ut ur det meningslösa. Det är då vi måste hitta på ett nytt språk för att kunna hjälpa oss själva och återfå modet.

 

Bilder från premiären

Av , , Bli först att kommentera 3

Så var då de två första föreställningarna avklarade: Premiären i Lycksele onsdagen den 6 september och dagen efter på den något större scenen i Väven, Umeå. Både jag och Linda Marklund är nöjda vad vid vi åstadkommit och de positiva reaktionerna lät inte vänta på sig, särskilt de i Lycksele där våra fyra människoöden en gång verkat och levt sina liv. Nästa anhalt med ”Mitt ibland oss” är i Bjurholm – sen lär det droppa in fler bokningar vad det lider.

PremiärLse
Premiären i Lycksele.

Det kom drygt 80 personer och lyssnade på oss i Lycksele. Både i pausen och efteråt var det många som ville dryfta sina minnen kring de livsöden jag berättat om – Valfrid ”Konungen” Johansson och Ester ”Duva” Nilsson. Med de uppgifterna kan jag nog göra en dubbelt så lång föreställning, men så får det inte bli.

I Väven dök det – i hård konkurrens med andra framträdanden – upp drygt 40 personer. Jag kände mig lite ovan vid den stora scenen och fick påminna mig gång på gång att röra mig över hela ytan och söka ögonkontakt med publiken.

Vävenspet17
Stolen – eller tronen – fyllde en viktig uppgift under föreställningen.

Efter båda föreställningarna var jag upplyft av den fina respons vi fick.Så här skev bland annat VK:s recensent: ”Det finns en charm och humor i de fyra berättelserna Kent och Linda delar med sig av. [ …] Det är som att stiga in i ett Sverige där det går långsammare och folk får bete sig på udda sätt.” Väl hemma slog gummiklubban till i min strokeskalle och jag blev tyst och yr. Somnade tidigt.

KentVävenKentstol

För övrigt undrar jag varför jag gång på gång ställer mig på olika scener och håller låda. Det är ju egentligen inte min grej – jag ska ju sitta vid min dator och skriva romaner …

Om att tillfriskna

Av , , Bli först att kommentera 3

Gårdagens framträdanden i Väven här i Umeå, gick riktigt bra. Eftersom det är psykeveckan har jag lagt till en ny inledning och blivit lite mer pedagogisk och informativ. Det funkade bra. Efteråt satt jag i en dryg halvtimme och svarade på frågor. På plats var en del anhöriga eller vänner till någon som led av psykisk ohälsa. Där fanns några som liksom jag drabbats av någon psykisk sjukdom. Två av dem, två unga tjejer, satt och nickade instämmande åt det jag sa, ibland skrattade de åt hur absurt livet kan bli när man styrs av snabba impulser och ibland ”uppfinner” nya saker.

Idag blir det full fart. 08.30 ska jag var på plats i Kärnhuset för att intervjuas live i P4 Västerbotten. Sedan tar jag hyrbilen och åker mot Skellefteå för att 13.00 framträda i Moröbacke bibliotek och 18.00 i stadsbiblioteket. Det kommer att susa i skallen i kväll.

solen

Om att tillfriskna … Är det möjligt? Jo. En viktig förutsättning för att börja må bättre om man lider av psykisk ohälsa, är att lära sig mer om sig själv och sin sjukdom. Men några snabba lösningar finns tyvärr inte. Därför krävs tålamod. Ju mer man vet, desto mer delaktig kan man vara i behandlingen och man blir dessutom bättre rustad för att få kontroll på sjukdomen. Det är minst lika viktigt att människorna omkring en, familj, vänner, skol- och vårdpersonal, skaffar sig mer kunskaper, för att kunna förstå och hjälpa till på bästa sätt. En annan ”nyckel” i tillfrisknandet är modet att be om hjälp. Med självkänslan i botten är det lätt att inbilla sig att ingen i hela världen vill räcka ut en hand, men då har man fel. Helt fel. Hjälpen finns runt hörnet. Men först måste DU öppna munnen och säga orden: ”Jag vill ha hjälp!” Sedan är det inte alltid så lätt att påverka och förändra de tankar och känslor man bär på – lika lite som en hjärtsjuk kan tänka bort extraslagen och kärlkrampen, eller att en diabetiker kan sänka blodsockret genom positivt tänkande. Det är lätt att hamna utanför sitt sammanhang, flocken, och bli rotlös, marginaliserad och till slut glömd och parkerad på månens baksida. Först när vi är sedda, finns vi.

För övrigt kom vintern tidigt i år. Inget att göra åt, utanför mitt kontrollområde.

Centrum för författare

Av , , Bli först att kommentera 1

Hemma efter en dag i Väven, kulturens vagga i Umeå, efter att ha varit en av tjugo utvalda författare och kulturarbetare som spånat över hur ett litteraturresurscentrum ska se ut och fungera i Umeå. Det var en slags workshop där några drivna, unga projektledare på ett ”lekfullt” sätt lockade fram våra idéer och tankar  Vår samlade klokskap ska väl leda till något konkret. Dels en fysisk lokal, dels någon form av ekonomiska resurser och förhoppningsvis någon/några anställda. En tom lokal vore värdelöst. Vi författare är som bekant ena riktiga ensamvargar och till skillnad från konstnärer och musiker är vi urusla på att söka stöd av varandra. I och för sig så kräver ett författarskap ett visst mått av isolering och ensamhet, i varje fall under delar av processen när en roman ska bli till. Sedan är det ju så att som författare skriver man ju lika mycket ”inne i skallen” som på papper och tangentbord.

författare

Ett litteraturresurscentrum skulle i varje fall kunna leda till att fler scener skapas, idag finns ju snart bara bygdegårdarna kvar som drivs av eldsjälar utan bidrag – vilket i sin tur gör att det är hart när omöjligt att ta ut fullt arvode enligt författarförbundets tariffer. Det fattas pengar – och kanske av den anledningen så är ett centrum för oss författare på sin plats så att vi kan prata ihop oss, inspirera varandra, skapa opinion, påverka. Det är dags för oss författare att gå samman.Det är ju inte alla som vill skriva deckare (där pengarna finns) utan valt att berätta andra historier; berättelser som utspelar sig utanför allfarvägarna, inne i de djupa skogarna.

Avstånden i det stora Västerbotten gör att vissa framträdanden kan bli en ren förlustaffär. Ett sent framträdande i låt oss säga Sorsele, Tärnaby innebär att man måste hyra ett rum, vilket gör att man förlorar ytterligare en arbetsdag. Så romantiskt kan det vara för en författare på turné – och samtidigt kan man ju inte tacka nej till att möta sina läsare.Det är sådana gånger som man undrar om stat, kommuner tror att vi skriver böcker för att det är ”så himla kul” och att det i sig borde vara en tillräcklig belöning.

Jag orkade med fem av de totalt sex timmarna i Väven – sedan började min strokehjärna att ta in sändningar från NASA:s satelliter samtidigt som ett kosmiskt brus fyllde skallen. Men det tar sig. Det är ett framsteg att jag orkade delta så pass länge. Många av deltagarna som kände till min story kom fram och tyckte att jag såg normal ut, som om de förväntat sig att jag skulle komma körande med en permobil och en högersidig förlamning i ansiktet. Men det är klart, när man hör att någon fått stroke så är det väl sådana bilder som dyker upp.

20151005_173741

Vi var en hel hop från mitt förlag Ord&visor och jag fick ett samtal med min förläggare Göran Lundin och min eviga korrekturläsare Biggan. Jag blev rörd när jag fick höra hur mycket de tyckte om min kommande bok och jag fick rysningar när Biggan sa att det var något av det starkaste hon läst, att hon både skrattat och gråtit under läsningen. Fyra års skrivande har burit frukt. I februari-mars nästa år ges min självbiografi ut – då bryter stormen ut.

För övrigt är jag så glad över mina fina vänner. Som Kirsi, hon som glatt skjutsar mig till Åmsele nu på lördag, till premiären av min och Linda Marklunds premiär av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Nu kan jag känna mig lugn och slipper åka buss. Nu ska jag dansa schottis och berätta för publiken om Vedtjuven i Baklandet och det krig som bröt ut.