Sovit tungt. Blev ganska slut på efter turen till Vindeln och framträdandet i biblioteket. Men det var roligt att komma till Vindeln och jag blev hjärtligt mottagen av personalen. Ett trettiotal kom och lyssnade på min livberättelse. Nu efter ett antal framträdanden med min självbiografi ”Spring Kent, spring!” har jag börjat få till dramaturgin så att det skapas spänning och intresse. Istället för en föreläsning om mina sjukdomar, har det nu blivit en berättelse om ett liv som gick snett, men med ett någorlunda ”lyckligt” slut. Sedan blev det frågestund och boksignering och det tog sin lilla tid. På vägen hem, med Lena vid ratten, somnade jag efter nån kvart. Hjärnan kokade.

Idag väntar en föreläsning på ett seminarium. Ämnet är: Förebyggande av självmord. Tungt ämne som jag ska tala om inför ett par hundra forskare och vårdpersonal i landstingshuset i Umeå. Det blir en utmaning. Då blir det betydligt mer lättsamt att under morgondagen spankulera omkring på Pilgatans kulturmarknad.  Funderar på ett köpa mig några riktigt bra metaforer och ett bra slut på min kommande roman. Och lite godis.

Inte lika tung i skallen i dag. Visserligen vaknade jag i oro, men kanske håller min kropp och min hjärna så sakta att börja vänja sig med den nya medicinen. Det handlar mångt och mycket om kemi, att den nya medicinen ska få fart på nervcellernas kopplingar så att dopaminet åter börjar flöda i min hjärna. Det är bristen på dopamin som gett mig ADHD – detta funktionshinder som ställer till det i mitt liv och hindrar mig från att vara som alla andra.

För övrigt smakade kaffet bra. Nu väntar tandborstning.