Etikett: VK

Jul med Ester

Av , , Bli först att kommentera 10

Ester i VK

Har i helgen arbetat åtskilliga timmar med ett utdrag ur Ester-boken och kortat ner avsnittet där familjen äntligen ska få lämna Nygård och flytta till ålderdomshemmet i Lycksele, Hela den dokumentationen återfanns 2019 i Lycksele fattigvårdsarkiv. I dessa dokument återfinns ett märkligt skeende där fadern Gustav Nilsson fick ett ”spel” och rörde till det hela å det gruvligaste.

Roligt är att VK:s Roland Edlund vill publicera ett avsnitt ur romanen som ”Julläsning”. 7000 tecken var budet, jag svarade 9000. Då blir det ett uppslag om de drar upp bilderna och lägger till några faktarutor. Men det krävs en hel del extraarbete där texten måste förkortas, förtätas, redigeras.

För att göra texten begriplig har varit tvungen att skriva en kort förklarande förhistoria och en avslutande epilog, Får se ifall VK betalar ut nån ersättning, kultur brukar ju anses vara gratis och nåt som vi författare sysslar med för att det är så himla roligt. (Gnäller en aning …) Men förutom detta är det en bra reklam för min Ester-roman. Den väcker uppseende var än den dyker upp, vart hän jag råkar säga nåt om den.

Romanen, den tegelstenen, ligger hos förlaget för korrekturläsning vilket lär ta tid. Om Coronan tar ny fart, så lär den inte bli utgiven förrän hösten 2021.

Prat på buss med Metallare

Av , , Bli först att kommentera 2

Ett märkligt, lite udda framträdande. Blev hämtad i morse av en ung, skäggig fackkämpe som skjutsade mig till Tväråbäck, till en busskur, där vi inväntade en chartrad buss från Storuman. Fackföreningen Metall hade bjudit personalen på ett företag i Storuman på en resa ner till Umeå. Under resan drillades de i facklig historia och vikten av en stark fackförening på en fungerande arbetsmarknad. Belöningen var att de skulle få träffa en författare som skulle kliva på någonstans längs vägen och berätta de mest halsbrytande skrönor och när han (alltså jag) var klar så väntade några timmar på Ikea.

ifmetall

25 minuter hade jag på mig att prata och sedan avrunda och försöka sälja några av mina böcker. Men det gick. Inledde om vikten av ett starkt fack. Jag berättade om dokumentär jag sett och som handlade om hur man börjat rusta upp förslummade områden i Rumänien genom att bygga nya hus och vägar, resa skolor och att där på sikt finnas många företag. Men inte ord om att dessa människor, uteslutande romer, behöver starka fackföreningar för att inte tvingas ta svartjobb utan försäkringar och annan trygghet. En stark fackförening är en förutsättning för en väl fungerande demokrati och välfärdsstat.

Ja, sen drog jag några historier ur pappas fackliga resa och kom in på en av de boende som sket fullkomligt i fackföreningar och för den delen allt världsligt: ”Konungarnas konung från Baklandet”. Berättelserna om Konungen är så absurda, trots att det mest är helt sant, att jag nästan alltid för höra efter att ha avslutat: ”Men det där var väl ändå ljug?” ”Nej”, brukar jag svara. ”Allt var sant!”

Om ”Spring Kent, spring!” hann jag inte sälja mycket, bara lite kort hur snett man kan komma i livet om man bär på sjukdomar man inte känner till och faran med att självmedicinera. Men det verkade som om många i bussen hört talas eller läst om boken, och en hop ville köpa ett exemplar. Det blev nästan rörande då en liten, tanig kille längs bak i bussen räckte upp handen och ville köpa en bok. ”Jag har gjort nästan samma resa som du”, sa han när jag kom fram. ”Jag är bipolär, har ADHD och hållit på att dräpa mig på grund av självmedicinering med alkohol.” Han sa det rätt så högt utan att verka vara rädd att fler skulle höra det – och kanske ville han bli hörd, bli sedd för att klara av ”resan tillbaka”. Vi log svagt åt varandra. Det var som om vi kände varandra. ”Den här boken ska jag lusläsa”, sa han. ”Kämpa på å lycka till”, var allt jag hann få ur mig innan nu skulle av bussen.

Omslag_Spring_Kent

Märklig recension av ”Spring Kent, spring!” i gårdagens VK. Det var länge sedan jag läst något liknande – och då har jag ju själv varit kulturredaktör och läst massor av recensioner. Ibland har jag stoppat eller skickat tillbaka uselt skrivna recensioner. Inte för att det var min roll att lägga sig i recensentens frihet att tycka till om en bok, utan att för att det brustit i analysen, för att det inte fanns någon analys och vid de tillfällen då recensenten försöker göra sig viktigare både boken och författaren. Jag har ju fått lysande recensioner hittills, bland annat 5 poäng av 5 möjliga av BTJ – men i denna recension i VK får jag gång på gång veta att jag ”skrivit för fort” (kan det vara recensenten som läst för fort?) Men okej, det var en medveten strategi och ett litterärt grepp att hålla ett högt tempo för att bl.a. beskriva den höga fart som jag upplevde världen genom min ADHD och i de hypomana faserna – sedan naturligtvis för att hålla nere antalet sidor – hade en version med lägre tempo som spände över 500 sidor, men den blev på tok för detaljerad och seg. Gång på gång skriver recensenten att jag skrivit lika fort som jag sprang – som han vill tjata ihjäl mig med detta påstående.

Sedan får han för sig att beskriva vi som bor här uppe i norr som ”Det gåtfulla folk” med våra alldeles speciella sedvänjor något som de där nere i söder inte begriper sig på – recensenten undrar till och med om dess sedvänjor går till på det viset ute i de djupa skogarna. Men utan att ge något exempel. Men hans pekfinger rör sig i sidled: ”Ajabaja, ljug inte.” Sedan tror han att ”nordliga läsare” inte kommer att förstå pojken som inte kunde sitta stilla (men det ska de som bor söderut göra???) Men själv vill han berätta att han förstår pojkens rastlöshet – och vill i några meningar till och med påstå att han haft det värre: Då jag blev inlåst i ett rum efter mina utbrott, så blev han inlåst i kolsvart garderob. Han höjer några kapitel i boken till skyarna – men som helhet är romanen (han skriver det när det handlar om en självbiografi) och avslutar med att skriva att jag i mitt skrivande av boken fortfarande är den pajas jag valde att vara i skolan. Jo, jo  men jag skrev också hellre pajas än idiot! Nåväl nu lämnar denna så uselt skriva recension till glömskan – men var bara tvungen att få skriva några rader om den.

För övrigt känner jag mig trött efter bussresan.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Recensioner och vårstädning

Av , , Bli först att kommentera 2

Tänk, idag sov jag ända fram till 06.30. Måste ha berott på allt fönsterputsande och den intensiva jakten på allt förbannat damm – som till slut blev så målinriktat att jag fastnade under sängen … bland enorma mängder med damm. Där jag låg och nös, återfann jag en del ting som försvunnit under den gångna vintern. Bland annat Lenas glasögonfodral som innehöll en del fina smycken. Hon får vara glad att hon har en man som offrar livet under sängen för att återfinna hennes ägodelar.

Jag och min självbiografi ”Spring Kent, spring!” har fått en del massmedial uppmärksamhet – och det är roligt. Och viktigt för saken, för jag vill ju nå ut till alla dom där ute som  behöver hjälp, som är döende i sina sjukdomar.

NorranUppslag
Norran 2016-04-13

Det har även kommit två recensioner.

Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt. […] Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet.” / Katharina Jacobsson BTJ

”Spring Kent, spring!” heter boken. En aktningsvärd prestation, som bör bli till stöd för andra som känner igen sig i det han beskrivit. Framför allt visar den hur viktigt det är att finna personer som ser vad problemen egentligen består i.”
/Stefan Holmberg, Norran

VKartikel KENT
VK (2016-03-30)

Ska dricka mitt kaffe, sedan packa min väska med de ting en man i min ålder och som utövar vattengympa kan behöva, typ badbrallor. Innan det ska jag för förbi kemlab uppe på NUS och lämna några prover, bland annat så viktiga provet som mäter koncentrationen  i blodet av litium, den livslånga medicineringen jag måste ta för att undvika skov i min bipolära sjukdom. Litium är ett grundämne som finns i naturen.  Det var under 1940-50 talet, som man av en slump upptäckte att litium kunde användas för att stabilisera stämningsläget vid bipolär sjukdom. Det är numera förstahandspreparatet vid behandlingen av B.S och har visat sig förebygga både mani och depression. Studier har visat att litium även förebygger självmord.

För övrigt ska jag fortsätta vårstäda under eftermiddagen och morgondagen. Onekligen doftar det gott av grönsåpa i arbetsrummet och nog tycker jag mig se mer av världen utanför, nu när fönstren är tvättade. Om jag dessutom putsar mina glasögon så kommer omgiven att synas i än mer ljusare och klarare dager.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Tvillingsjäl på besök

Av , , 2 kommentarer 3

Uppe i ottan – som vanligt. Min hjärna, min sömn tycks ha blivit programmerade så att jag ska vakna typ 05.00 varenda morgon, att jag då ska var ”utvilad ”efter fyra-fem timmars sömn. Vaknade med lite extra oro i kroppen; som att vakna inför ett viktigt lopp, en löpartävling över milen i kuperad terräng med de allra bästa motståndarna på plats. Men det var länge sedan jag tävlade i terränglöpning, sedan jag tog det där DM-silvret och satte banrekord på I 20 – det var för drygt trettio kilo sedan. En evighet sedan. Men nu kommer ju oron mer från det mentala planet, en annan slags ”tävling”. Fast starten gick ju redan igår. Ser att Lars Böhlins reportage har landat i VK under rubriken ”Kent försöker förklara sig”. Ska knata iväg på Coop och köpa tidningen. Är nyfiken. Mitt på dagen ska jag till SR P4 för att i direktsändning intervjuas om boken och mitt liv. Jo, startskottet har gått. Nu går det inte att stoppa den process som jag själv startat. Nu kommer det verkligen att bli: ”Spring Kent, spring!” Ikväll är det boksläpp. 55 av mina vänner och bekanta kommer till Kafé Pilgatan, sedan några till som bjudits in vid sidan om.

Varuhuset

Blev så glad, så rörd, då jag i går fick veta att min tvillingsjäl, Ulf Isenborg, sätter sig på flyget från Arlanda för att förflytta sig i geografin och på så sätt kunna vara med på boksläppet. Ulf, som var pappas kusin, tillbringade några somrar på Bäckmyran då han bar baby-kent på sin höft. Sedan skiljdes våra vägar och jag stötte ihop med honom igen i slutet av 80-talet, då han turnerade med unga Riksteatern. Då hade han hunnit bli rikskändis som ”Rikard i Varuhuset”. Minns hur pappa reste sig upp i soffan, blek i ansiktet och pekade med ett darrande finger mot teven: ”Men va fan, det är ju n´Ulf som sälj körven i Varuhuset!” När Uffe efter många, många år återvände till Bäckmyran, så fann vi varandra direkt. Med tiden utvecklade vi vår märkliga samhörighet och båda visste när den andre skulle ringa, på sekunden, och sedan började vi utveckla likadana sjukdomstillstånd, samtidigt. Våra genetiska klockor tyckts vara synkade – trots att han är drygt tio äldre än vad jag är. Vi fanns där, för varandra, under de jobbiga perioderna, men även när det gick bra. Nu kommer han till Umeå för lyssna på mig. Jo, han är förresten nyopererad: gastric bypass, en operation jag redan avklarat. Det var hans tur nu.

stress

Försöker att andas med magen för bli av med stressen. Det är något jag fått lära mig av min KBT-terapeut. Att andas långsamt. Då sänks blodtrycket, pulsen går ner, muskelspänningen minskar. Det blir mer utrymme för tankar och andra känslor. Genom stressen kan vi bli mentalt anfrätta. Oro, ångest, bitterhet, elakhet gör oss sjuka. Läste en stor studie om vad den livsfarliga stressen kan ställa till med; den kan rent av förkorta ens liv.

  • Man blir lättare förkyld, får lättare influensa.
  • Stressen bryter ner immunförsvaret.
  • Stressen ger dig hälsoproblem.
  • Varje år av svår stress förkortas livet med tre år.
  • En stor majoritet av änklingar dör inom två år efter hustrun har dött, detta på grund av stressande sorg.
  • ”Energislukare” som skapar konflikter och kaos kan stjäla åtta år av ditt liv. Undvik dem!

För övrigt så innebär relationer ständiga utmaningar. Inte prövningar. Därför ska vi fundera vad vi kan tillföra dem – inte vad vi kan få ut av dem. I en relation ska vi dela vår helhet med varandra. Utan någon annan är jag ingenting.

I Marias spår

Av , , Bli först att kommentera 1

En dag som börjar med ett stilla regn. Högre luft, lättare att andas. Genom mitt fönster ser jag det spricker upp österut, så det lär nog bli sol även idag. Denna fantastiska sommar, i ett Umeå där det aldrig varit så varmt sedan i slutet av 1800-talet – när Umeå brann ner. Trots att jag med åren har fått svårt att stå ut med riktig hetta, så har det varit en lycklig sommar. På alla de sätt. Och lycka ska vi aldrig underskatta, aldrig dra på näsan åt. Istället ska vi le och tindra med ögonen.

Dags för en liten miniturné. Idag åker jag upp till Vindeln för att träffa känt folk för en bit mat nere vid forsen. Sen ska vi följa älskade Maria i spåren – min farmorsmor som levde sitt liv i och omkring trakterna i Vindeln. Vi ska börja turen i Tuskulum där hon föddes och lärde sig att drömma om det stora, vida havet. Sen åker vi till Kryckeltjärn där hon träffade Olof; han som kom från Svartberget. Smaka på ordet: Svartberget och jämför det med Tuskulum.

När aftonen infinner sig åker vi till Hjukensjön utanför Åmsele, där bröderna Brändström för andra året i rad arrangerar en festival. Musik, litteratur, mat, skoj och skämt – en kulturhändelse på en plats som är bedövande vacker. Dagen avslutas i Maltträsk, där hela min barndom ligger och andas. Byn ligger 8 kilometer från Bäckmyran där jag föddes. Sommartid cyklade jag varje dag till Maltträsk för att leka med mina tremänningar Peter och Anders – och för att bada i sjön.

Turnén slutar under lördagen i Bastuträsk utanför Bjurholm, där jag i samband med byafesten ska framträda och fritt ljuga ur hjärtat – och det ska väl gå bra.

Media har en viktig pedagogisk uppgift. DN och VK har gjort det, nu har turen kommit till Västerbottens nytt. Det handlar om att belysa situationen för de rumänska tiggarna som kommit till Sverige för att tigga ihop en slant till barnens skolgång, renoveringen av ett läckande tak, eller rent av för att kunna flytta från slummen de lever i. När det gäller tiggarna så gäller det främst att slå hål på myterna – som så många väljer att tro på. Jo, det handlar faktiskt om att välja vad man vill tro på: om man vill tro att tiggarna är en del av ”maffian”, trots att de bor i tältläger utan för stan. Och så vidare.

I rika och allt mer högervridna Norge, väljer man att lagstifta bort tiggeriet – att stifta lagar mot fattigdomen. Så att man slipper se eländet.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,