Etikett: Ylva Westerhults

Blotta sårbarheten

Av , , Bli först att kommentera 3

Var på vernissage igår, på galleri Alva uppe på NUS och kikade på Ylva Westerhults utställning ”la vie continue”. Hon har gått på konsthögskolan här i Umeå, men sedan några år stått på ”egna ben” och haft en rad utställningar. Nu har hon bosatt sig i Malmö; detta efter att ha tillbringat en tid i Paris. Men nu är hon tillfälligt här i Umeå för att berätta sin historia. Utställningen är en mycket personligt och naket berättad historia som rör sig över tid, från en period i mörker och plåga på sjukhuset. Sjukhustiden har hon frusit med stillbilder. Avskalat, enkelt men med stark närvaro. Med en liten kompakt digitalkamera som hon ställt på bord, stolar, där det passat, har hon sedan tagit plats framför objektivet. Vi ser en plågad, ledsen Ylva, en förbannad, frustrerad Ylva. Anletsdragen är skarpa, munnen sammanbiten, blicken stålgrå, vass. Lite av ett jagat djur.

Sedan står jag framför henne i galleriet, livs levande.Det är några år sedan vi träffades. Hon har förändrats. Nu har ansiktet fått mjuka konturer, ögonen badar i värme, leendet fyller ut läpparna. Jo, hon gick hel ur det där som hände på sjukhuset. Det är tydligt. Kanske dansade hon sig frisk och stark, för längre in i galleriet hänger en rad porträtt av henne där hon dansar naken, endast skyld med en tunn, nästan genomskinlig slöja. Hon ville inte berätta så mycket om de bilderna, men de raka motsatsen till de bilder som hänger på väggen mitt emot: de som skriker av sorg och smärta.

Jag blev berörd av utställning. Det krävs mod att berätta sin historia, särskilt då man måste blotta sin sårbarhet. Men som tur är så har sårbarhet ingenting med svaghet att göra. Tvärtom. Det är genom vår sårbarhet, vår vetskap om den, som vi växer och blir starkare.

Ylvas utställning

En ensam människa kan inte göra en stig. Ja, det kanske går men då blir det ett himla springande och rännande fram och tillbaka. Dessutom blir det en stig som man bara själv känner till.

Om ett par timmar kommer Linda Marklund. Vi ska träna på vår föreställning en sista gång. Om en vecka smäller det. Men det ska nog gå bra. Känner mig trygg med Linda, vi kompar bra ihop, och när jag hängt med huvudet efter min stroke och trott att vi måste ställa in, så har hon uppmuntrat mig. Vänta och se, Kent, har hon sagt. Låt tiden läka ihop dig.

För övrigt är det livsfarligt att äta. Av bacon och rött kött får man cancer, det finns arsenik i riset, se upp med alla mjölkprodukter, socker kan likställas med narkotika, kanel ger leverskador, linfrön innehåller vätecyanid. Vad blir kvar? Dessutom kan det vara direkt hälsovådligt att äta grus.Ur detta har det vuxit olika ”matsekter” som hävdar att just deras metod är den enda rätta: ät bara fett, ätt bara fem dar i veckan, ät som stenåldersfolket. Allt kring maten och kroppsfixeringen håller på att bli till ett vi och dom. Kanske är det en form av fiberfascism som vi ser växa fram.