Kyrkan i centrum

Vy från Öberget, Arjeplog, med kyrkan i centrum

De senate åren har min kära fru som födelsedagspresent gett mig en kortare resa inom Sverige. I år valde jag Arjeplog. Mitt första långa äktenskap med en kvinna därifrån, fick mig att önska en resa just dit. Jag kände ett behov av att på ett sätt avsluta den delen av mitt liv.

Vi besökte bl.a. mina svärföräldrars hus, som nu har nya ägare. Vi vandrade runt i samhället och olika minnen spelades upp i mitt inre och återberättades för min tålmodiga och mycket förstående fru. Allt kändes mycket bra för mig. Vi bestämde oss sedan för att vara med i kyrkan under högmässan på söndag.

Utan att kunna påstå mig vara ’religiös’ i den meningen att jag tror på allt i Bibeln och är en trogen kyrkobesökare, har kyrkan i Arjeplog betytt så mycket för mig i mitt liv. Mina svärförälrdar var båda starkt troende och svärfar var något ev en präst till sitt yrke och innehade s.k. venia (rätten att som icke utbildad präst få predika i kyrkor). Alla besök hos dem innebar också deltagande i kyrkans olika gudstjänster och andra aktiviteter. I ärlighetens namn kändes det inte alltid så roligt vare sig för mig eller mina söner att ’hänga med’ på allt av det slaget. Detta gällde även min fru f.ö.

I Arjeplogs kyrka gifte jag mig. Via den kyrkan lämnade sedan såväl min svärfar som svärmor sina jordeliv. Den är således starkt emotionellt förknippad med mitt liv; mycket starkare visade det sig än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

I god tid före högmässan besökte vi kyrkan. Där pågick då något som för min musiker till fru kunde betecknas som ’sound check’. Kantorn spelade på kyrkorgeln och någon av kyrkvärdarna ställde in ljudet på ett mixerbord.

Musiken och den bekanta miljön i övrigt i kyrksalen blev med ens för mycket för mig. Tårögd och helt tagen av alla minnen som tornade upp sig gjorde att jag skyndsamt måste lämna kyrkan. Väl utanför och efter några tröstande ord av medkänsla från min fru och en kram varmare än den strålande sol som lyste från en molnfri himmel, fick mig åter i balans.

Av feghet eller normal mänsklig svaghet bestämde jag mig dock samtidigt att inte närvara vid den dagens stundande högmässa.