En uteliggare i San Francisco som ligger förhållandevis skönt

Det går tydligen inte att först skriva och publicera ett inlägg och därefter via ’redigera’ komplettera med en bild. En brist i systemet, månne?

Då får den komma nu i stället, d.v.s. bilden som hör ihop med inlägget om uteliggare i San Francisco.

På senare år har jag varit i USA ett flertal gånger och då besökt många av de stora städerna där. De är varandra ganska lika.

I Juni var vi i San Francisco. Den staden skiljde sig i ett viktigt avseende från de övriga jag besökt. Nu tänker jag inte på den stadens alla branta gator utan på den stora förekomsten av uteliggare och till synes hemlösa.

Ingen brydde sig om dem trots att en del av dem låg med benen tvärs över trottoaren. Allt tydde på att de var så vanligt förekommande att de betraktades som en helt naturlig del i stadsbilden.

Alla visade tydliga tecken på en blandning av drogmissbruk, psykisk sjukdom och långt gången alkoholism. Det var minst sagt deprimerande att se dem. Några av dem hade ställt fram pappersmuggar eller liknande, där de förbipasserande kunde lägga en slant. Andra var så totalt borta i sin dimmiga värld att de inte ens förmådde tigga.

Att de överhuvudtaget skall behöva finnas i ett så rikt land som USA är skamligt. Dessutom fanns de i en stad med en riklig förekomst av blänkande limosiner och lyxbilar i miljonklassen eller därutöver.

Jodo, jag vet att även Sverige har hemlösa personer i sina större städer. Lyxbilar och limosiner har vi också…

Det här inlägget kommer litet för sent. Ansvariga för Vännäsdagarna har uppgett att det i år kommit betydligt fler besökare än vad det gjorde i fjol. Om jag inte minns fel, hävdar man att årets besökssiffra var 65 000 mot fjolårets 60 000.

Alla som var där torde nog hålla med om att det var fler besökare i år. Men hur i all sin dar kan man ange besöksantalet som man gjort. Räkna besökarna kan man ju inte göra. Det vore intressant att veta vilken metod man använder när man uppskattar besöksantalet.

Fjärde veckan som pensionär har nu börjat. Gårdagen med ihållande regn hela dagen fick mig att verkligen känna efter om jag trivs eller ej som pensionär. Dagarna hittills har varit fyllda av olika aktiviteter såväl utomhus som inomhus, men i går var jag helt hänvisad till smärre sysslor inomhus. En av dem var att försöka komma igång med den här bloggen. Problem med min browser kombinerat med svårigheter för VK att nå mig på min e-popstadress fick mig att i onödan gnälla på VK. Jag ber om ursäkt för detta!

Det sista månaderna på jobbet hos Vännäs kommun fick jag flera gånger per dag frågan om hur det kändes att vara så nära pensioneringen. Mitt standardsvar var alltid något i stil med ’både och och’. Jag kunde helt enkelt inte bestämma mig för om det kändes bra eller illa. Någonstans i mitt inre kändes det definitivt inte bra, men helt säker på den känslan var jag dock inte och behöll därför den för mig själv.

Jag vet inte om min känsla inför pensioneringen skiljer sig så mycket från många andras. Kanske känner många av dem som liksom jag trivs på jobbet med såväl arbetskamrater som arbetsuppgifter en viss sorg och saknad över att behöva lämna jobbet för gott. För min del höll jag mig kvar på jobbet de två extraår, som jag hade rätt till. Det gjorde jag helt egoistiskt men med aningen dåligt samvete, eftersom jag så väl insåg att jag därmed ockuperade ett arbete, som det fanns så många välutbildade – och arbetslösa – sökanden till.

Fortfarande frågar folk hur det känns att vara helt ledig från jobbet. Jag ger samma standardsvar nu som tidigare till dem men för mig överväger dock den negativa känslan som följer av att jag nu inte längre dagligen får träffa mina arbetskamrater. Att så betydligt färre människor frågar efter mina tjänster är också något som jag saknar.

I dag har jag ett ärende till mitt förra jobb. Av någon för mig outgrundlig anledning gruvar jag nästan för det besöket.