Amerikansk patriotism

Undertecknad i ”FotoShoplånad” uniformsjacka tillsammans med några Viet Nam veteraner

Genom att närvara några gånger, när Memorial Day firas i USA, har jag fått en bättre förståelse för den amerikanska patriotismen. Tre gånger har jag varit med och ibland förstår jag inte riktigt själv vad det är som har fått mig att vilja vara med så ofta.

Jag tillhör definitivt inte dem som gillar krig. På Memorial Day ges anhöriga och allmänhet möjlighet att fira krigsmän som överlevt krigets fasor och kunnat återvända hem till sitt land och sin familj och vänner. Allt sker under högtidliga former med tal från lokala politiker, flaggor hissas och nogot slag av allvarsam underhållning ges.

Varje gång har jag lyckats tänka bort krigets vansinne och i stället studera de närvarande veteranerna, omgivna av stolta anhöriga och landsmän. Där fanns gamla män från 2:a världskriget, Koreakriget, Viet Nam och förstås unga pojkar och flickor som tjänstgjort i Irak. Vad jag då sett har berört mig starkt och tvingat mig att så gott jag kunnat hålla tillbaks tårarna. De som dessa män har sett och varit med om är för mig högst tragiskt.

Samtidigt som jag förbannar allt vad krig heter, dras jag lätt med och vill även jag hylla dessa veteraner precis som vore även jag amerikan eller anhörig till dem.

Med dem har jag inte kunnat känna annat än djup sympati, medveten om att det varit andra krafter som legat bakom de olika krigen än vad dessa män kunnat påverka. Samtidigt är jag medveten om att många frivilligt genom sina kontrakt med militärmakten deltgagit i åtminstone kriget Irak (en av dem är min frus son, som i november skickas till Afganistan).

Jag kommer definitivt att närvara även vid nästa års firande av Memorial Day och därmed öka min egen förståelse för de amerikaner som genom politiska beslut i USA och annorstädes i världen måste riskera sina liv och många fall även förlora dem.