En farfars funderingar

Min äldste son och hans 3½-årige son har besökt oss under några dagar. Även om alla med barnbarn torde känna som jag inför mina barnbarn, kan jag inte låta bli att delge bloggläsarna några av mina funderingar. Jag inser att jag ju inte är ensam, som är farfar till ’världens’ två finaste smartaste, men även busiga barnbarn. Det finns många sådana farfäder i världen.

Känslan man får när man får tillfälle att umgås under tämligen normala förhållanden både med son och sonson är inte helt lätt att beskriva. En behaglig blandning av ödmjukhet, tacksamhet och givetvis även stolthet, som långt överstiger en viss känsla av stress över att alla ens ’normala’ rutiner, tar över de flesta av alla andra känslor under samvaron med dem. Att också kunna erfara hur otroligt fint sonsonens ’låtsasfarmor’ fyller sin roll som just ersättare för den biologiska farmorn, som inte längre finns, gör lyckan för mig fullständig.

Därmed blir det lättare lyssna till den lille, väl medveten om att hans ’riktiga’ farmor är död, när han så bestämt deklarerar att han en dag ’skall åka till himlen med en rymdraket och hälsa på sin riktiga farmor’.

Felaktigt eller helt rätt, så ser man som farfar så många likheter i sin sonsons såväl utseende som begåvade sätt att rent allmänt vara. Så lätt gör man sig då inte skyldig till att mer eller mindre glömma barnets mor, som givetvis också tillfört en mängd goda gener. Måtte jag bli förlåten för detta!

Att det är jobbigt att ta hand om barn, förstår man först när man står inför den uppgiften. I min åldern behövs en påminnelse om detta. Samtidigt tillförs man som vuxen så mycket, när man aktivt får medverka i en liten människas utveckling och då inte minst språkligt. Jag upphör aldrig att imponeras av hur ett barns språkutveckling sker.

När ett dryga tre år gammalt barn t.ex. mellan tuggorna av jordgubbar med grädde säger: ’Det här är så gott att man nästan skulle kunna äta det varje dag’, blir man givetvis imponerad och gissar att det förstås måste vara något som barnet hört vuxna säga. Och när så pappan säger: ’Äter du så där mycket jordgubbar varje dag, så får du nog ont i magen’ och barnbet svarar, ’Jag sa ju NÄSTAN varje dag’, blir man förstås ännu mera imponerad.

Att mycket rör sig en barns hjärna, är förstås ingen nyhet. Men när jag häromkvällen skulle natta den lille och han just var i färd med somna, sprätter han upp och frågar. ’Farfar, varför har man skelett ?’, fick jag en påminnelse även om detta. Då var det bara att försöka svara på frågan och sedan börja om på nytt med ’nattningsprocessen’.

Nu har de åkt och här sitter jag i min ensamhet i ett tomt hus omgiven av total tystnad – och en mängd sysslor av olika slag, som lämnats därhän under de gångna dagarna. Jag skulle inte vara helt ärlig, om jag inte medgav att även detta tillstånd är njutbart på sitt sätt! Och jag är övertygad att alla mor- och farföräldrar exakt förstår vad jag menar.

Snart blir det dags att ta hand om den andra sonsonen eller åtminstone hämta honom från dagis; en fyraåring som snart flyttar med sina föräldrar till Åkersberga.