Kölogik svårtillämpad i den här kön (St. Peterskyrkan i Rom)

Det finns en sak i kösituationer, som jag retat mig på i varierande grad helt beroende på vilket humör jag för tillfället varit på. Inte då för att det betytt något i praktiken för mig, utan bara för att jag har svårt att utan vidare acceptera den sortens tanklöshet från någon.

Alla torde ha upplevt en situation, när någon till synes superjäktad person frågat personen längst fram i en kö, om han får ta dennes plats. Det har han eller hon alltid fått. Annat kan jag inte erinra mig, men varför retar jag på situationen, undrar läsaren nu.

Med min logik kan inte en person längst fram i en kö ge ett sådant löfte, eftersom det ju förvisso rör ALLA i kön. Samtliga i kön får i och med detta löfte ytterligare EN person före sig i kön. Därför borde den jäktade fråga högt, så att alla i kön hör och kan ge sitt medgivande. Om då alla utom en skulle säga ja, måste den jäktade finna sig i att kliva in EFTER den som sagt nej.

Ett annat alternativ för att tillfredsställa den besvärlige Sjöström långt bak i kön, är givetvis att den som generöst lovar den jäktade att ta plats främst i kön, själv går och ställer sig sist. Om han gör det, kan ingen i kön klaga på hans generösa löfte till den jäktade personen.

”Cheese cutting” vid bordet

Över till avdelningen för oseriöst bloggande…

Att vara gift med en amerikanska och samtidigt vara intresserad av språk leder till många intressanta och dråpliga situationer. Här kommer EN av dessa.

För några år sedan besökte vi min gamla svärmor. En dag var hon och min fru i färd med att fixa lunch till oss. Efter en stund kom min fru in till mig och hennes dåvarande make och frågade något i stil med. "How do you do in Sweden, do you cut the cheese in the kitchen or at the table?

När jag svarade: "At the table", började både min fru och hennes ex att skratta. Det gjorde även jag, sedan de förklarat för mig att "cut the cheese" också var ett uttryck för att lätta på det intestinala lufttrycket.

Undertecknad i ”FotoShoplånad” uniformsjacka tillsammans med några Viet Nam veteraner

Genom att närvara några gånger, när Memorial Day firas i USA, har jag fått en bättre förståelse för den amerikanska patriotismen. Tre gånger har jag varit med och ibland förstår jag inte riktigt själv vad det är som har fått mig att vilja vara med så ofta.

Jag tillhör definitivt inte dem som gillar krig. På Memorial Day ges anhöriga och allmänhet möjlighet att fira krigsmän som överlevt krigets fasor och kunnat återvända hem till sitt land och sin familj och vänner. Allt sker under högtidliga former med tal från lokala politiker, flaggor hissas och nogot slag av allvarsam underhållning ges.

Varje gång har jag lyckats tänka bort krigets vansinne och i stället studera de närvarande veteranerna, omgivna av stolta anhöriga och landsmän. Där fanns gamla män från 2:a världskriget, Koreakriget, Viet Nam och förstås unga pojkar och flickor som tjänstgjort i Irak. Vad jag då sett har berört mig starkt och tvingat mig att så gott jag kunnat hålla tillbaks tårarna. De som dessa män har sett och varit med om är för mig högst tragiskt.

Samtidigt som jag förbannar allt vad krig heter, dras jag lätt med och vill även jag hylla dessa veteraner precis som vore även jag amerikan eller anhörig till dem.

Med dem har jag inte kunnat känna annat än djup sympati, medveten om att det varit andra krafter som legat bakom de olika krigen än vad dessa män kunnat påverka. Samtidigt är jag medveten om att många frivilligt genom sina kontrakt med militärmakten deltgagit i åtminstone kriget Irak (en av dem är min frus son, som i november skickas till Afganistan).

Jag kommer definitivt att närvara även vid nästa års firande av Memorial Day och därmed öka min egen förståelse för de amerikaner som genom politiska beslut i USA och annorstädes i världen måste riskera sina liv och många fall även förlora dem.

Efter att förlorat ett längre inlägg, i anledning av rektor Jan Nilssons (av rena farten kallade han mig ’herr’ Sjöström, så nu kontrar jag med hans titel) bemötande av mitt svart-vita inlägg mot moderaternas skattesänkarnit, nöjer jag mig med detta korta inlägg.

Jag känner mig smickrad över att Jan ägnade så mycket tid mitt i natten för att bemöta det. Min förhoppning är att det inte bara berodde på att han för tillfället inte fann något annat inlägg att bemöta.

Jag slutar här, fortfarande arg över att tekniken inte fungerade och att mitt längre inlägg bara försvann ut i cyberrymden.

Moderater i Sverige har åtminstone en sak gemensam med det moderatlika republikanska partiet i USA och det är att sänka skatter. Vad är orsaken till denna iver att minska det allmännas inkomster? Den frågan finns det all anledning att ställa och för många är svaret helt klart, åtminstone för alla med den begränsade förståelsen för de stora politiska sammanhangen som jag har.

Kan det verkligen vara så illa som jag i mina enkla funderingar ser som svaret på frågan? Anser alla moderater att var och en skall klara sig själv och att vi alla skall dela på samhällets kostnader för hälso- och sjukvård, skola och undervisning i allmänhet, kommunikationer, barnomsorg m.m. är en felaktig tanke?

Saknar alla moderater känslan för de svaga i samhället, som av ekonomiska skäl inte kan betala för ovannämnda samhällsinsatser och ej heller betala mer för dem än vad de gör i dag? Är alla moderater egoister, som inte vill dela med sig till de fattiga eller i vart fall mindre bemedlade i samhället (inte ens till sina lågavlönade egna medlemmar)?

Lägre skatter skall enligt vad moderaterna åtminstone tidigare brukar säga minska tendensen till skattesmiteri. Men vem tror att de som kommit på sätt att smita från skatten i dag skulle överge den möjligheten bara för att den blir lägre.

Har då aldrig jag som socialdemokrat också någon gång tyckt att skatteavdraget från lönen varit stor? Självklart har jag det, men sedan jag sett på vad som ändå blivit kvar och närmare tänkt på vart skatten går, har jag lätt kunnat acceptera avdraget. T.o.m. när jag blivit påmind om att mina skattepengar OCKSÅ gått till saker som för mig varit och är onödiga saker, har det känts OK.

Min svärfar, en ’djupt troende’ moderat, började först sedan han genomgått en större operation och en längre sjukhusvistelse hålla med om att det nog ändå är bra att alla betalar en god bit skatt, som går till sådant som gemene man aldrig annars skulle ha råd att bekosta. Utan den skatt som vi gemensamt hade betalt, inklusive han själv, skulle han inte ha haft råd med sin operation och sjukhusvistelse.

Frid över hans minne!

Furubräda till salu på fvaruhus i Michigan

För några år sedan behövde vi köpa en bit furubräda för att dels täcka och dels skydda en vägg i vårt hus i Michigan från skador orsakade av min svägerskas rullstol.

Döm av vår förvåning, när till sist hittade en lämplig bräda och fann att den var ’Made in Sweden’. Det var svårt att förstå, att man i Michigan inte kunde skaffa sitt furuvirke närmare ifrån än just Sverige. Kanada t.ex. torde väl lika god kvalitet på sitt virke som Sverige, blev vår första tanke.

Nyligen har media uppmärksammat Örebro kommuns nya policy avseende e-post, som sänds till anställda och som på grund av semester eller andra skäl inte kan öpnna den. Det hela presenteras som något alldeles extra smart och radikalt. Anställda och andra tillfrågas om vad de tycker om saken. De flesta menar att det absolut inte är OK med en sådan tingens ordning.

Ogenerat talar man om sin ’privata’ post och den jobbrelaterade. Ingen kommunanställd eller anställd i annan myndighet torde med rent samvete kunna påstå, att de aldrig använt sin arbetsgivares e-post (och tid) för ett och annat privatbrev. Alla får då och då också privatbrev via sin jobbadress. Åt det kan de ju inte göra något annat än tala om för avsändaren, att all e-post som kommer på den adressen faktiskt ÄR tjänstebrev. En helt annan sak är sedan om de e-breven registreras som inkomna eller hanteras som bl.a. de mesta av reklamen som kommer, nämligen bara läses som sedan raderas.

Skyldigheten att hantera inkommen post till myndigheten, kommunen, gäller dock generellt och givetvis även, när innehavaren av den aktuella e-postlådan har semester eller av andra skäl inte kan öppna, läsa, besvara eller på annat sätt åtgärda den inkomna handling, som ju e-brevet är.

Långt innan Örebro kommun kommit på hur man skall kunna svara mot de krav som ställs i förvaltningslagen, gjordes detta klart för Vännäs kommuns anställda i ett dokument ’Handhavande av e-post’, sammanställt av mig och senare ’välsignat’ och distribuerat av kommunchefen.

Nå, hur har då Vännäs kommun löst frågan? Jo, på enklaste tänkbara sätt, nämligen genom att ålägga alla anställda med egen e-postadress att vid frånvaro mer än två dagar, vidarebefordra sin e-post till myndighetsbtrevlådan, som tas om hand dagligen samtliga vardagar under året. En kopia av det inkomna e-brevet vidarebefordras dit och blir sedan behandlat helt enligt vad lagen kräver. Alla e-postprogram ger möjligheten att automatiskt vidarebefordra inkommen e-post. Brev som är av direkt ’privat’ karaktär lämnas givetvis utan åtgärd, när hamnar i myndighetsbrevlådan.

Detta har gällt i flera år i Vännäs kommun. Dessvärre har bevisligen inte alla tagit kommunchefens direktiv till sig fullt ut. Åtminstone vet kommunens anställda sedan länge vad som gäller och det är därför upp till dem att själva avgöra i vilken omfattning de vill ’lyda’ chefen respektive förvaltningslagen.

Mot bakgrunden av detta förstår jag alltså inte ’uppståndelsen’ i media kring Örebros policybeslut i frågan.

Nyligen har media uppmärksammat Örebro kommuns nya policy avseende e-post, som sänds till anställda och som på grund av semester eller andra skäl inte kan öpnna den. Det hela presenteras som något alldeles extra smart och radikalt. Anställda och andra tillfrågas om vad de tycker om saken. De flesta menar att det absolut inte är OK med en sådan tingens ordning.

Ogenerat talar man om sin ’privata’ post och den jobbrelaterade. Ingen kommunanställd eller anställd i annan myndighet torde med rent samvete kunna påstå, att de aldrig använt sin arbetsgivares e-post (och tid) för ett och annat privatbrev. Alla får då och då också privatbrev via sin jobbadress. Åt det kan de ju inte göra något annat än tala om för avsändaren, att all e-post som kommer på den adressen faktiskt ÄR tjänstebrev. En helt annan sak är sedan om de e-breven registreras som inkomna eller hanteras som bl.a. de mesta av reklamen som kommer, nämligen bara läses som sedan raderas.

Skyldigheten att hantera inkommen post till myndigheten, kommunen, gäller dock generellt och givetvis även, när innehavaren av den aktuella e-postlådan har semester eller av andra skäl inte kan öppna, läsa, besvara eller på annat sätt åtgärda den inkomna handling, som ju e-brevet är.

Långt innan Örebro kommun kommit på hur man skall kunna svara mot de krav som ställs i förvaltningslagen, gjordes detta klart för Vännäs kommuns anställda i ett dokument ’Handhavande av e-post’, sammanställt av mig och senare ’välsignat’ och distribuerat av kommunchefen.

Nå, hur har då Vännäs kommun löst frågan? Jo, på enklaste tänkbara sätt, nämligen genom att ålägga alla anställda med egen e-postadress att vid frånvaro mer än två dagar, vidarebefordra sin e-post till myndighetsbtrevlådan, som tas om hand dagligen samtliga vardagar under året. En kopia av det inkomna e-brevet vidarebefordras dit och blir sedan behandlat helt enligt vad lagen kräver. Alla e-postprogram ger möjligheten att automatiskt vidarebefordra inkommen e-post. Brev som är av direkt ’privat’ karaktär lämnas givetvis utan åtgärd, när hamnar i myndighetsbrevlådan.

Detta har gällt i flera år i Vännäs kommun. Dessvärre har bevisligen inte alla tagit kommunchefens direktiv till sig fullt ut. Åtminstone vet kommunens anställda sedan länge vad som gäller och det är därför upp till dem att själva avgöra i vilken omfattning de vill ’lyda’ chefen respektive förvaltningslagen.

Mot bakgrunden av detta förstår jag alltså inte ’uppståndelsen’ i media kring Örebros policybeslut i frågan.