Skatt för arbetslösa

Jag tillhör dem som inte brukar klaga på den "höga" skatten i Sverige. Om det beror på att jag på grund av en inte så hög inkomst aldrig betalt särskilt mycket skatt eller om det beror på annat, får läsaren själv bedöma. Själv menar jag att det berott på att jag alltid tyckt att kostnaden för de flesta av samhällets service och tjänster skall delas av alla och inte bara av dem som nyttjar dem.

Under mina två år i arbete efter 65-årsdagen gynnades jag av dubbelt s.k. jobbavdrag och min nettolön blev klart större – och en restskatt på bortåt 3 000! Som pensionär skall jag nu betala procentuellt mer skatt än alla de som arbetar och är under 65 år.

Jag förstår regeringens motiv med att skattemässigt gynna alla i arbete och att det bl.a. är avsett att locka alla som kan ut i arbete. Mitt problem och troligen även andra ännu inte helt förbrukade pensionärer är vi mer eller mindre tvingas vara utanför arbetslivet och för detta bestraffas med en högre skatt.

För mig har alliansregeringens begrepp "utanförskap" i och med pensioneringen fått en ny innebörd. Plötsligt förstår jag bättre alla dem som av hälsoskäl och andra skäl inte kan arbeta alls. Däremot förstår jag inte regeringen som lockar med lägre skatt och hälsar alla välkomna in i arbete.

Jag vill betona, att jag fortfarande inte tillhör den stora skara som klagar på skatten i Sverige – särskilt inte nu när jag efter årsskiftet kommer att få en skattesänkning på några tior per månad! Vad jag vill klaga på är att jag, liksom så många andra, inte frivilligt valt att stå utanför arbetslivet.

Egentligen borde jag skämmas; ett fint privatliv, bra och billigt boende, en god hälsa och en hyfsad pension. Jag borde verkligen inte jämföra mig med alla yngre arbetslösa och andra pensionärer, som ofta har helt andra ekonomiska förhållanden. Men åtminstone delar jag EN sak med dem och det är avsaknaden av den sociala delen av att arbeta med och bland andra människor.