Tristessen i ’byssan’

Sedan Tosterö hamnat i torrdockan i Kiel, började en period av stor tristess för mig. Det var inte längre lika spännande ’på sjön’. Ändå skulle jag inte heller vilja vara den erfarenheten utan.

Arbetet på dagarna var det samma. Det handlade huvudsakligen om att skrapa rost och måla över de skrapade ytorna. Lediga stunder ägnades åt att kolla hur långt reparationsarbetet hade hunnit. Snart insåg jag att reparationen nog skulle ta för lång tid för att jag skulle stå ut med den.

Varje natt skulle någon från besättningen ha ’vakten’ på båten. Jag tog ofta på mig den uppgiften, troligen därför att jag i motsats till många av mina kamrater inte kände för det festande som erbjöds i varvets närhet. Många av kvällarna och nätterna tillbringade jag därför i byssan (kabyssen), som jag tror att vi kallade även matsalen i anslutning till fartygets kök, kabyssen alltså. Min huvudsysselsättning var att lyssna på radio, skriva litet brev och äta. På båten var tillgången på mat perfekt för en alltid hungrig 18-åring.

Höjdpunkten inträdde framåt småtimmarna, när kamraterna började komma tillbaks mer eller mindre upprymda både av de drycker som intagits och de äventyr de varit med om under kvällen och som de gärna ville berätta om. Även idag förstår jag hur intressanta deras historier, helt sanna eller delvis påhittade, måste ha varit för den då tämligen oskyldige jungmannen Karl-Gustav. Särskilt minns jag en tysktalande jungman, som med en slags barnslig skrytsamhet sa: ’Ich mache alles was die Mädchen zufrieden macht’ Fortsättningen lämnar jag därhän (om tyskan inte är korrekt, så skyller jag det på den sluddrande tyskens tal).

Kabyssen ja… nu erinrar jag mig den kock som vi hade. Den mat han lagade var alldeles utmärkt, även om jag i dag inser att en hungrig 18-åring som jag förmodligen inte ställde så höga kulinariska krav. Kocken i fråga var sannolikt alkoholist, som ändå skötte sitt jobb, även om han alltid hade brännsår på händer och armar. Till sist fick han dock sparken. Riktigt varför, blev aldrig klart för mig. Möjligen hade det att göra med att ledningen upptäckte stölder från matförrådet.

Efter några veckors tristess och efter att ha blivit mer och mer övertygad om att den resa till USA som det hade talats om låg alltför lång bort i tiden, mönstrade jag av och tog tåget hem till Umeå. USA-resan fick vänta i ytterligare ca 40 år och den gången blev det med flyg och på ett sätt blev den en start på ett nytt äventyr i livet.

Vad som hände därefter med MS Tosterö, har jag ingen aning om och kommer sannolikt heller aldrig att få under resten av mitt liv. Med spänd förväntan ser nu jag fram emot ett foto av fartyget, som min kojkompis Jack lovat skicka till mig.