Så orättvist!

Av , , 1 kommentar 0

K-G SjöströmHär sitter jag i lugn och ro, efter att tillsammans med min fru ha gjort de förberedelser som krävs inför väntade julaftonsgäster. Det enda jag skulle önska nu är att även min äldste son med familj hade kunnat vara här med oss.

Så påminns jag med ens om hur liten anledning jag egentligen har att önska mer än vad jag redan har. Mina barn bor i det fridfulla Sverige och nås lätt inom några timmar, om det skulle uppstå ett akut behov av det. En av sönerna med familj samt min syster och svåger kommer att fira julen här. Men min kära Peggy då, vad gäller för henne i detta sammanhang?

Hon har, som många som läser mina blogginlägg redan vet, alla sina släktingar i USA. Vad värre är befinner sig hennes son just nu I Kuwait i väntan på vidare transport till Irak och därifrån sedan sannolikt vidare till Afghanistan. Detta är hans andra år i det meningslösa krig som USA valt att föra så här långt från USA:s landamären. Mike, som han heter, har den här gången visat på en personlig oro för sitt liv och även om han inte gärna pratar om det, tror jag att inte längre förstår anledningen för USA att överhuvudtaget vara där med sina soldater.

För Peggy finns all anledning att känna sig splittrad inför den ’glädjens högtid’, som ju julen skall vara. Och här sitter jag och klagar för mig själv över att båda mina barn inte finns här! Om någon borde klaga över icke närvarande barn, så är det givetvis Peggy. Hon är en av de allra starkaste människor jag känner. I stället för att deprimerad möta det svenska julfirandet, gör hon allt för att anpassa sig till det. Just nu sitter hon i ett rum här intill och över på text och gitarrackord till några av våra vanligaste julsånger.

Om jag vore ’religiös’ skulle jag be alla som läser detta be en bön för att Mike och alla andra med som tvingas delta i det vansinniga som alla våra krig innebär skall kunna återvända till sina hemländer helskinnade. Måhända kan jag be er göra det ändå och kanske är det t.o.m. OK om jag också gör det. Är det det?

Jag vore tacksam för ett svar på den frågan från dem som vet bättre än ogudaktiga jag gör. Det ’orättvisa’ är alltså den stora olikheten i våra villkor inför julen, när det gäller våra respektive förutsättningar att få ha våra nära och kära inom ’räckhåll’.

Betygssättning som myndighetsutövning

Av , , 1 kommentar 0

Av en närmast outgrundlig anledning har jag intresserat mig för betygssättning i skolan och frågan om det verkligen görs utifrån vad som gäller för myndighetsutövning. Ämnet är säkert tämligen ointressant för de flesta, även nu sedan centern och kds vill göra det möjligt att överklaga slutbetygen. ’Överklaga’ är den benämning som använts i media. Men möjligen menar de båda partierna något annat.

Det ’outgrundliga intresset’ för frågan fick mig att göra något, som jag inte är särskilt van vid, nämligen att försöka få något publicerat på VK:s debattsida. I dag har mitt tänkta ’debattinlägg’ publicerats under ’Ordet fritt’ och det får jag väl trots allt vara nöjd med.

Aningen besviken är jag förstås. Och självklart får det mig att undra över anledningen. Jag tycker givetvis att mina tankar i frågan är både väldigt riktiga och väldigt viktiga och naturligtvis superintressanta. Det finns inga gränser för min stolthet över logiken i mitt inlägg – och uppenbarligen ingen falsk blygsamhet heller! Jag tänker mig följande skäl till att inlägget ändå inte platsade på debattsidan:

· Det uppfattades av VK så viktigt, att man inte ville ställa det i den förmodade långa kön på inlägg till just debattsidan.
· Inlägget innehåller funderingar som skulle intressera en alltför liten del av tidningens läsare.
· Tankegångarna i inlägget går inte att följa och än mindre förstå ens av den i alla samhällsfrågor så väl insatta debattredaktionen.
· Inlägget är skrivet av en person, undertecknad, vars namn är så okänt att inlägget bara av den anledningen inte platsar på debattsidan, som ju (?) är vikt för kändisar eller åtminstone personer med titlar som ’garanterar’ kvalitet och kunskap in de ämnen de tar upp.

Min förhoppning är nu att någon ändå väljer att kommentera mitt debattinlägg på insändarsidan i stället. Det borde finnas hur många som helst, inte minst i våra kommuner, som borde ha synpunkter på ämnet.

Och vad säger de revisorer, som för dyra pengar bl.a. kontrollerar att beslut i kommunerna och verksamheten där följer i stort alla tänkbara lagar och bestämmelser?

Gående bord v. drinking water

Av , , 2 kommentarer 0

K-G SjöströmVad har nu kvasilingvisten i mig stött på för något, som ger ovanstående märkliga rubrik på inlägget? Det är bäst att fortsätta att läsa inlägget för få reda på det.

Vårt hem kan utan vidare påstås vara tvåspråkigt i visst avseende. Så blir det lätt i ett hem, där makarna har olika modersmål. Båda är vi lika angelägna om att lära mer och mer av den andres språk. En blandning av svenska och engelska är därför vårt vanliga sätt att kommunicera när vi är för oss själva.

Och eftersom vi båda är allmänt språkintresserade, förvånas vi ofta både över olikheter och över likheter i de båda språken. Ibland finner vi den andres sätt att uttrycka sig på sitt språk vara klart enklare och även ibland mera exakt. Det finns många exempel på det. Ibland är den enes sätt att uttrycka en viss sak eller namnge ett föremål så märkligt för den andra att det krävs en mindre utredning för att riktigt förstå hur yttrycket uppstått eller ursprunget till ett visst ord. Tillgång till en f.d. utredningssekreterare är då ytterst värdefull. Mer än en gång har detta tillfört djupare kunskap i våra egna respektive modersmål.

Åter så till den konstiga rubriken. Då och då stöter vi på ord, där det jag en gång ’för hundra år sedan’ lärde mig om engelska verbs ing-form förbryllat mig. Tillägget ’ing’ på ett verb lärde jag ju mig markerar att verbet/predikatet beskriver något som subjektet gör just nu, alltså en pågående handling. Jag är t.ex. ’writing’ ett blogginlägg just nu.

Inget nytt med detta, torde alla med de mest basala kunskaper i engelska föga imponerande nu tycka. Om jag nu nämner några ord, där förklaringen inte alls stämmer, är det kanske fler än jag som får sig en funderare. Ta t.ex. dessa ord i beaktande:

· Drinking water, som alltså inte betyder ett vatten som dricker utan i stället dricksvatten.
· Waiting room, som ju alla vet inte betyder att rummet väntar på något.
· Smoking room, är ju knappast ett rum som röker.
· Skating rink, är det en ’rink’ som för tillfället åker skridskor?
· Playing cards, som väl ändå inte är kort som spelar sig själva?

Det här var bara några exempel bland många andra. Men samma sekund som jag försökte berätta för min fru, att sådana där konstigheter har vi inte i svenskan, dök vårt märkliga uttryck ’gående bord’ upp! Härav kommer alltså den konstiga rubriken. Vi får verkligen hoppas att alla aptitligt dukade julbord står kvar de är ställda en gång och inte vandrar iväg från julmatssugna gäster.

Besvärande fel

Av , , Bli först att kommentera 0

Ett besvärande fel finns i ’bloggprogrammet’, åtminstone för mig.

Jag har en vana att ibland skriva … Låt se vad som händer den här gången med mina tre punkter. Kommer de att förvandlas till ett frågetecken? Spänningen är olidlig. Detta tycks genomgående ändras till ett frågetecken. En del av mina inlägg ser därmed litet konstiga ut och jag måste, petimeter som jag är, gå tillbaks till inlägget och ändra det. Det finns andra ’fel’ också har jag märkt. Är jag ensam iom det?

Välsignad vare mobiltelefonen

Av , , Bli först att kommentera 0

K-G SjöströmTrots rubriken, möjligen aningen blasfemisk för några, vill jag först erkänna att jag inte alls tillhör den stora gruppen människor som i dag tycks betrakta mobiltelefonen som nära nog en absolut livsnödvändighet. Tvärtom är jag av och till irriterad över det sätt som många använder den. Min egen är för det mesta avslagen, inte helt utan irritation från mina mera ’normala’ söner.

Nu vill jag ändå återge en händelse, där en mobiltelefon var den enda och närmast helt osannolika lösningen på ett problem för oss. Min frus enda syskon dog för ca tre år sedan. Av olika skäl var det helt omöjligt för oss med så kort varsel åka till USA för att närvara vid hennes begravning. Det var självfallet inte så lätt att acceptera för min fru.

Men så kom någon på en möjlighet för oss att telefonledes på ett sätt ändå ’närvara’. Min frus dotter lät diskret sin mobiltelefon, eller cell phone som det heter i USA, vara uppkopplad mot vår fasta telefon under ceremonin i kyrkan. Med hyfsad ljudkvalitet kunde vi därmed lyssna på såväl prästens tal som psalmsången. Naturligtvis kunde inte den sortens närvaro på något sätt jämföras med en fysisk närvaro i kyrkan. Där var dock systerns båda syskonbarn, min frus barn alltså, dessbättre närvarande.

Men inte nog med det – min fru fick även en möjlighet att direkt efter ceremonin växla ett par ord inte bara med prästen utan också med en av sina och systerns gemensamma barndomskamrater, som fanns bland de sörjande i kyrkan!

En fungerande mobiltelefon i kombination med kreativt tänkande kan bevisligen göra det möjligt att även i en till synes hopplös situation ’närvara’ vid en begravning flera hundra mil bort.

God natt Jan och Hans-Inge

Av , , 2 kommentarer 0

De flitigaste vännäsbloggarna skriver sina inlägg sent på kvällen. Men nu skall jag ha sista ordet!

Som sagt, sov gott nu grabbar, om du nu kan somna förstås, Jan, efter all den förhöjning av adrenalinet i ditt blod som din ilska i dag orsakade.

Du däremot, Hans-Inge, torde ha lättare att somna efter din lyckade dag i nämnden och din övertygelse om att alliansen ligger bakom så mycket bra i nämndens arbete. Ingen falsk blygsamhet här inte! Grattis alliansen! Skärpning majoriteten! Försök och häng med KDS och de övriga!

Återbesök

Av , , 2 kommentarer 0

K-G SjöströmTvå dagar i rad har jag nu besökt mitt gamla jobb. Nu undrar jag om någonting är fel med mig, eftersom varje besök där får mig att längta tillbaks dit. Jag som nu har det så bra och kan göra i princip vad jag vill med min tid under dagarna som tämligen nybliven pensionär.

Var mitt jobb verkligen så trevligt? Kände jag mig verkligen så uppskattad av chef och ansvariga politiker att det är orsaken till varför jag saknar jobbet? Eller är det helt enkelt bara så, att jag har svårt att få tiden att gå under dagen i väntan på att min fru skall komma hem?

Men efter att funderat på saken av och till inser jag nu att vad jag saknar är mina arbets-kamrater och då faktiskt alla, vare sig de stod mig nära vad gällde arbetsuppgifter eller bara delade uppgiften med mig att vara kommunalt anställda. Inte heller spelar det någon roll hur nära jag står dem i mer allmän mening. Självklart drog jag mer jämt med vissa än jag gjorde med andra. Det är dock en glädje att träffa dem alla.

Inte ens de mindre uppmuntrande förhållandena på min f.d. arbetsplats som jag lätt snappar upp ’mellan raderna’, minskar min saknad efter att få vara en av dem som arbetar där. Jag vet inte, vem jag skall tycka mest synd om inför de slutsatser jag kan dra. Är det de som nu måste dra slutsatsen att obesatta vakanser inte tillsätts, helt enkelt beror på att ’systemet’ anser att grundbemanningen är för hög. Eller är det ’systemet’ man skall tycka synd om, som på grund av misstänkt blindhet och allmän ohörsamhet, godtar förhållandena som de är?

Svaret på frågorna i ingressen framstår med ens som tämligen enkelt. Jag saknar mina fina arbetskamrater, gamla såväl som nyanställda och såväl dem inom kommunledningskontoret som alla dem på andra förvaltningar inom kommunen. Om det är fel på mig för att jag gör det, får andra avgöra.

Lapsus linguae

Av , , Bli först att kommentera 0

På min promenad i dag lyssnade jag på radion som vanligt. I Ekot hörde jag en felsägning som dock ändrades, när samma nyhet sändes i P4 Extra någon timme senare

Sveriges radios reporter i Paris berättade om att polisen hade hittat fem sprängladdningar i en toalett på ett varuhus mitt i Paris. ’Men’, som hon sa, ’Det fanns ingen attrapp för att spränga laddningen’. En låtsasbomb går som bekant inte att spränga.

Senare i P4 Extra hade man ändrat i bandet så att hon i stället sa något i stil med att det ’…fanns ingenting att spränga den med’. Det blev en något märklig mening men ändå bättre än den med attrappen.

Så effektivt kan man rätta en lapsus linguae, slip of the tongue eller varför inte på ren svenska en felsägning. Jag vill bara visa att jag kan säga det också på latin och engelska. Barnsligt, eller hur? Så’n är jag bara!

’Intressantheter’

Av , , 2 kommentarer 0

Man lär så länge man lever. Det får man nästan dagligen bevis för. I dag har jag lärt mig ett nytt ord.

I en av dagens bloggtexter läser jag ordet ’intressantheter’. Eftersom inlägget i övrigt såg ut att ha tillkommit utan tid för korrekturläsning av skribenten, såg jag det först bara som ett litet mera avancerad exempel på skrivfel.

Så erinrade jag mig något som min mamma ibland påstod att jag var, nämligen ’vettasjuk’. Jag ville verkligen få veta, hur jag i hela mitt har kunnat undvika detta ord, som så perfekt ersätter det betydligt längre ’intressanta saker’. En snabb sökning i Google gav 115 träffar. Ordet finns uppenbarligen – i vart fall i olika sammanhang på Internet.

För säkerhets skull gick jag sedan till Svenska Akademins ordlista (trettonde upplagan) för att utröna hur officiellt ordet är. Jag tror att det är den senaste upplagan. Där fanns det
dock inte. Möjligen kommer det att finnas i nästa upplaga. Den som lever får se.