Att göra nytta

Som en reaktion på mitt upprepade gnällande (i en bloggkommentar fick jag nyligen epitetet "gnällspik") om avsaknaden av arbete, ger mig bloggarvännen Jan Nilsson några goda råd. Som så ofta ger mig hans tankar idéer till nya blogginlägg.

Jan skriver bl.a. "? du, Kalle, behöver förstås också göra nytta." Han menar med det givetvis inte att jag helt onyttigt lever mitt liv och utan arbetsinsats uppbär en skaplig pension. Konstaterandet matchar i stället exakt det jag känner ibland och det som Jan vänligen vill hjälpa mig att råda bot på.

Hans påpekande fick mig att börja reflektera. Gör jag verkligen ingen nytta? Tillhör jag numera bara den grupp i samhället som ibland benämns "tärande" och som utifrån samhällsekonomiska aspekter blir allt större och därmed kostsammare att dras med för de "närande". Är jag bara några dallrande och belastande kilon i det köttberg som en viss Per Nuder en gång så sympatiskt pekade på? Har jag bara genom att gå i pension helt tappat värdet samhället i sin helhet liksom för mina medmänniskor? Skulle mitt eget svar på de frågorna bli "ja", då fanns det verkligen anledning att bli deprimerad åtminstone i någon grad.

Jag behöver inte tänka särskilt länge på saken för att inse att jag faktiskt gör en hel del nytta för några, trots att jag inte har ett avlönat arbete. Bara en sådan sak, att jag har tid, lust och även förmåga att ta hand om det som hemmafruar tar hand om – alltså "de som inte har något jobb utan är hemma". Jag behöver inte nämna vad detta "ickejobb" innebär och att det finns även i en familj bestående av bara två personer. Den nytta som jag härmed gör, får som belöning att min ännu yrkesverksamma fru och jag kan ägna hennes fritid åt trevligare saker.

Att bara finnas till för barn, barnbarn, släkt och vänner känns som också det är ett sätt att göra nytta. Snart åker jag till Åkersberga för en veckas barnvaktsjobb med allt vad det innebär av dubbel nytta. Jag tror också att jag gör ett slags nytta bara genom att kunna "prata bort" en stund med mitt andra barnbarn, när han ringer. Ibland kan jag hjälpa min syster och svåger med diverse saker och deras tacksamhet visar med all önskvärd tydlighet att jag gör nytta. Ett handlån ibland till min slösaktige lillebror upplevs med största säkerhet som nyttigt för honom, om än helt fel av andra!

Härmed har jag således konstaterat, att jag faktiskt gör en hel del nytta, saker som inte bara är bra för mig själv utan också för andra i min närhet. Det finns absolut ingen anledning för mig att ge upp och försjunka i det självdestruktiva tillstånd, som det nog ligger nära till hands att göra för alla som upplever sig som helt onyttiga för alla inklusive sig själva.

Allt detta till trots – fortfarande känns det som om jag skulle kunna göra mer nytta i det fina samhälle som jag lever i.