Nu skall jag berätta en historia från verkliga livet som verkligen passar bra med den här rubriken. Ibland, inte så sällan heller, kan man se både bra och dåliga saker i det som händer.

I september köpte vi en ny färglaserskrivare, Samsung CLP-350n, via nätet. Den fungerade perfekt några veckor, men sedan började den krångla. Efter tre besök av servicetekniker från Umeå har den nu börjat visa samma fel igen. I går ringde jag för fjärde gången till supporten hos Samsung. Fel fyra gånger på kort tid på en relativt dyrbar skrivare är definitivt inte bra.

Bra däremot har garantin och service visat sig vara. Det har varit lätt att få telefonkontakt med supporten. Där har jag varje gång mötts av mycket trevliga och förtroendeingivande personer. Man har utan ifrågasättanden av handhavande, inställningar i min egen dator eller liknande, direkt gett beskedet att servicetekniker kommer ut till mig inom tre dagar.

Så har också skett. En trevlig och så vitt jag kunnat se kompetent person har vid de tre besöken bytt något som kallas developer, "hela" innanmätet med bl.a. trumman och nu sista gången också ett större kretskort i skrivaren. Varje gång har han också uppdaterat skrivarens eget program. Dessvärre har skrivaren därefter inte fungerat mer än för ett tiotal utskrifter.

Om någon dag kommer han hit igen och kommer då med största sannolikhet att ta skrivaren med sig härifrån för att sedan inom ytterligare någon vecka återkomma med en ny skrivare och se till att den fungerar.

Bra har således utfästelserna i garantin varit liksom bemötandet av supporten och den "stackars" serviceteknikern. Det positiva i allt överväger mångfalt det negativa i att ha en nyköpt skrivare som inte fungerar.

Av och till ställer jag mig själv frågan vad som är skälet till att jag ägnar mig åt detta bloggande. För mig räcker det inte bara med att enkelt konstatera att det är roligt.

Nu tycker kanske många att mina skäl för att ägna mig åt bloggandet borde jag med fördel behålla för mig själv. Den misstanken till trots tänker jag nu helt öppet utlämna mitt eget försök att analysera orsaken bakom detta för mig tämligen nya intresse. Möjligen finns det fler, som funderar över samma sak, när det gäller deras eget bloggintresse.

Svaren på följande frågor skulle kanske kunna ge mig den förklaring jag ännu inte är helt säker på:

· Är bloggandet bara en del i min strävan att få det ’arbetslösa’ livet som pensionär att gå?

· Gör jag det bara som ett sätt att få folk att ’lyssna’ på mig, något som vårt samhälle tenderar att göra i minskad grad på folk som lämnat sitt yrkesverksamma liv?

· Är det kanske en släng av någon slags svårundertryckt narcissism jag lider av, som ger mig tillfredsställelse att få se mig själv med namn, foto och text publicerad och åtkomlig för hela internetvärlden?

· Eller vill jag bara med mina briljanta, smarta, rättstavade och träffsäkra texter försöka få folk att fatta vilken fantastisk människa jag är och som samtidigt är helt befriad från varje spår av skrytsamhet och totalt humorbefriad?

· Beror bloggintresset kanske bara på förtjusningen över att för en gångs skull alldeles själv få bestämma tidpunkt för publicering, rubrik, text och eventuell illustration till inlägget och inte som vid t.ex. insändar- eller debattinläggsskrivande vare helt beroende av VK?

· Kan det bara vara det rena nöjet i och behovet av att få formulera mig i skrift, som gör bloggandet så roligt för mig?

· Eller är det mitt medfödda behov att uppkäftigt och ouppfostrat ha en möjlighet att protestera över sådant jag läser, ser och hör, som gör att bloggen roar mig så mycket?

Själv kan jag inte avgöra, vilken eller vilka av ovanstående frågor som skulle kunna vara svaret på mitt bloggintresse. Däremot är jag övertygad över att folk som känner mig litet närmare med lätthet skulle kunna ange skälet (-n) bakom mitt bloggande. Tänk vad kul det skulle vara om någon av dessa kunde ’offra’ några minuter i en ärligt skriven kommentar och därmed hjälpa mig att förstå varför bloggandet ger mig så stort nöje. Det går ju att kommentera helt anonymt (anonymt för mig, men inte för VK).

Liksom säkert många andra fick jag för mig att Obama stakade sig, när skulle läsa upp eden inför sitt presidentskap. Ett avbrott blev det, men det berodde på annat än hans eventuella nervositet inför stundens allvar.

Även om man, d.v.s. jag i det här fallet, anser mig vara hyfsat duktig i engelska, är inte det alltid så lätta att uppfatta det talade ordet. Betydligt lättare är det att förstå skriven engelska. Mina tillkortakommanden brukar jag därför skylla på min nedsatta hörsel.

När min fru kom hem från jobbet, där hon genom att ändra tiden för sin matrast hade kunnat följa "inaugurationen" på TV, uppmärksammade hon mig på vad som egentligen var orsaken till Obamas "stakning". Det var nämligen den person som läste upp eden för honom, som inte gjorde det helt korrekt. Obama gav honom därför en chans att ta om den aktuella meningen.

När hon kom hem vid 22.30-tiden, hade jag redan insett hur det låg till. Aftonbladet hade i sin nätupplaga missat orsaken till Obamas stakning. Expressen däremot kunde redogöra för det verkliga förhållandet.

Under vår vistelse i San Fransisco bodde vi på Lombard Street och hade gångavstånd till många sevärdheter. En del av den gatan har en brant och krokig del och den låg bara fyra kvarter från vårt hotell.

Den ca 400 meter långa delen på Russian Hill mellan Hyde Street och Leavenworth Street är den mest kända delen av Lombard Street. Här har gatan åtta skarpa hårnålskurvor och går brant neråt. Amerikanarna har utsett gatan till ’the crookedest street in the United States’. Maximihastigheten är 10 km/tim.

Häromdagen dristade jag mig till att tämligen öppet ifrågasätta begreppet ’allsmäktig’ som vår Gud är/sägs vara. Under hela mitt vuxna 67-åriga liv har jag inte kunnat förstå varför denna ’allmakt’ då inte kunnat stoppa allt elände på jorden, orsakad av människor men även av naturen själv.

Inte helt oväntad har jag fått en hel del kommentarer både korta och långa, alla med det behjärtansvärda syftet att få mig att förstå. Jag är tacksam för den tid man lagt ner på det och jag har verkligen vridit och vänt på innehållet i kommentarerna. En sak har jag åtminstone förstått. Det är att jag nog aldrig fullt kommer att kunna förstå det man skriver, efter deras språk inte är av den konkreta art som jag normalt brukar förstå.

Jag inser att den höga graden av abstraktioner i deras språk helt enkelt inte kan förstås av tvivlare som jag; en person som inte växt upp i en miljö, där den där sortens sätt att uttrycka sig ingick i det vardagliga livet.

I går ägnade jag en hel del tid åt att på det outtömliga nätet läsa massor av text, som var googleträffar på en enkel sökning på ’Gud den allsmäktige’ och liknande sökord. Det var verklligen intressant och jag fann information om detta på webbplatser med de mest skiftande grundinställningar, från rena ateistiska sidor till bibeltolkande sidor i bästa Luthersk anda. Behållningen var precis som jag antog att frågan om var, hur, när och varför Gud använder – eller inte använder – sin allsmäktighet är något som diskuterats i århundrande.

Då insåg jag att den här frågan är alldeles för stor för att diskutera här, precis som Jan Nilsson antyder. Att den är för stor för mig är helt klart. Jag får fortsätta mitt liv utan att förstå detta med Guds allsmäktighet. Samtidigt glädjer jag mig över de många människor som gör det.

Jag har alltså bestämt mig för att ’chicken out’, som min fru ibland säger, d.v.s ’fega ut’, som jag tror våra ungdomar, kanske skulle ha uttryckt det. Samtidigt ångrar jag att jag ens tog upp frågan.

I dag har jag varit extra flitig med diverse inlägg. Nu är jag tillbaks vid datorn och givetvis intresserad av att dels ta del av eventuella kommentarer och dels göra egna kommentarer till andras blogginlägg. Men det är ganska besvärligt.

Tänk vad bra det kommer att bli (?), när vi får det nya bloggverktyget installerat. Då utgår jag från att man får ett meddelande via e-post, så snart något lämnat en kommentar till vad man skrivit. I det brevet kommer det förhoppningsvis att finnas en länk direkt till kommentaren.

Som det nu är måste man gå tillbaks till sina inlägg bara för att kolla om där finns några kommentarer – som det f.ö. inte gör så ofta. Alltså slösas tid i onödan på detta.

Räknaren är spännade att kolla på, men den säger ju bara att folk varit inne, men ingenting om vad läsaren eventuellt tyckt om det skrivna.

God natt!

Signaturen ’Mikael’ har alldeles rätt konstaterat att maskinen på bilden, som jag nu visar igen, är en bärplockare. Han får härmed en hel hink full med digitala blåbär samt ett hedrande omnämnande i och med detta.

I det område i Michigan, där vi har vår ’sommarstuga’ är blåbärsodling tämligen vanligt. ’Blåbärsriset’ där utgörs av stora buskar, aningen större än normalstora vinbärsbuskar. Blåbären är även de större än de vilda som vi har i dessa trakter.

Hittills har vi inte varit närvarande, när den här stora bärplockaren används för att skörda blåbären. För mig skulle det vara högst intressant att se hur den klarar sin uppgift. Kanske får man blåbärssylt på en gång.

Men ’Mors lilla Olle’ hade nog bara sina små händer, när han i skogen gick och plockade sina bär!

Umebygdens Spelmansgille spelar på julgransplundringen på Medborgarhuset i Vännäs den 11 januari

Bättre bildkvalitet får du om du går till Youtube via den här länken, eftersom du då kan titta på filmsnutten med högre upplösning under förutsättning att du har en snabb internetuppkoppling förstås:

http://www.youtube.com/watch?v=pC9iqlWiA5w

Som ofta när vi är på resor hyr vi cyklar. Den cykeltur vi gjorde i San Fransisco i fjol är särskilt minnesvärd.

Efter att hela mitt liv ha hört talas om Golden Gatebron hade jag nu möjligheten inte bara att se den på nära håll utan också cykla över den. Det var något alldeles extra. Längs båda sidor av bron finns gång- och cykelbanor som är flera meter breda. Beroende på tiden på dagen hålls endera den norrgående eller den södergående cykelbanan öppen. Vår cykeltur gick norrut den aktuella morgonen och varade i stort sett hela dagen.

Sedan vi nått den norra sidan, valde vi att göra en stor runda västerut för att sen återkomma till bron på vägen hem. Trots att vi nogsamt höll oss till den skyltade cykelleden hamnade vi till sist i ett mycket besvärligt område. Då hade vi en bra stund kämpat oss fram via en tämligen trång och backig led med tät vegetation på ömse sidor. De sista 200 metrarna var så branta att vi med nöd och näppe, trots hyfsad kondition, knappt orkade ta oss upp gående.

Längst upp i backen, där vi fortfarande sån en cykelmärkt skylt som pekade mot Golden Gate, stod en liten pick-up med två leende parkvakter. Av dem fick vi veta, att vår cykelled och fortsättningen på den var mycket svårframkomlig och dessutom avsedd för vältränade cyklister med mountain bikes. Hyfsat tränade var vi som sagt, men mountain bikes hade vi definitivt inte. Inte heller hade vi vatten med oss, svettiga och törstiga som vi var i den stekheta solen med minst 30 graders värme.

Vi råddes vända om och skulle då tämligen snart komma fram till en asfalterad väg, som skulle ta oss direkt till Golden Gatebrons norra brofäste. Den sista uppförsbacken var så brant, att vi inte kunde cykla nerför den, eftersom en inbromsning ledde till låsta, hasande fram- och bakhjul.

Om jag inte missminner mig, så orkade vi inte gå ut och äta utan köpte hem litet "fast food" till hotellrummet i stället.

Va stöder sig Peggy mot?

Bland alla mer eller mindre allvarliga inlägg här, kan det vara dags med ett betydligt lättsammare.

Vad ser man för maskin på bilden? Den som förste som gissar rätt – eller som rent vet vad det är – får inget pris utan bara ett hedersomnämnande i detta forum. Några ledtrådar får ni här:

1. Det avbildade "monstret" används i Michigan och troligen även i andra stater i USA.

2. Maskinen/redskapet finns även i Sverige, men har där en helt annan storlek.

3. Den användes förmodligen inte alls som hjälpmedel i en av våra mera kända barnvisor.

4. Resultatet av dess arbete/funktion, normalt tillfört per os, tillför kroppen ett för blodbildningen viktigt ämne, ett ämne som också gett namnet åt en tidsperiod i vår historia