Äldreomsorgen i Vännäs

Enligt den brukarundersökning som Socialstyrelsen på regeringens uppdrag låtit Statistiska Centralbyrån, SCB, göra inom hemtjänsten och äldreboenden NKI-skalan (Nöjd KundIndex) visar sig Vännäs vara sämst i Västerbotten.

Det finns verkligen skäl att inte ta undersökningens resultat alltför allvarligt, eller i vart fall inte dra några alldeles bestämda slutsatser av den. Ordföranden i vård- och omsorgsnämnden nämner en omständighet som kan ha påverkat resultatet, men som inte alls har med kvaliteten på omsorgen att göra. Hon nämner den då pågående debatten om serviceavgiften. Kostnaden för dem som nyttjade kommunens äldreomsorg kan ju knappast höra till frågan om kvaliteten på den omsorg som meddelades. Däremot torde den ha påverkat svaret i negativ riktning.

Än viktigare är den omständighet som de huvudansvariga för undersökningen pekar på. Sex av tio svar lämnades nämligen av närstående, bekanta och gode män. Man nämner inte personal. Utan att veta vågar jag ändå påstå, att personal även i denna fråga måste ha varit en del äldre behjälplig med att fylla i enkäten. Jag ser inget fel i det och tror heller inte att någon av dem medvetet skulle ha låtit sin egen uppfattning påverka den gamles enkätsvar. Däremot torde det vara mycket sannolikt att de inte undermedvet helt kunde bortse från sitt eget missnöje med bl.a. den pågående organisationsutredningen och all den negativa publicitet den fick i en av ortstidningarna.

Vilket värde skall man sätta på synpunkter från "närstående, bekanta och gode män", kan man med fog fråga sig? Inte alltför stort, anser jag. När dessa har fyllt i enkäten, har de oftast gjort det åt någon som inte kunnat göra det själv och det då inte bara av rent fysiska skäl. Hur mycket av hjälparnas eget missnöje med kommunens äldreomsorg har då inte lätt kunnat färga enkätsvaret?

Inte minst av hänsyn och respekt för de äldre som fullt rättskapabla individer måste en sådan här utvärdering bygga enbart på vad den äldre servicemottagaren själv tycker. Jag är fullt medveten om svårigheten att uppnå någon slags godtagbar svarsfrekvens, om inte hjälp i flertalet fall erbjuds från någon i den gamles närhet. Bäst – och dyrast – är förstås intervjuer gjorda vid personliga besök hos var och en av dem, vars syn på äldreomsorgen man vill belysa.

Nu gör kommunen en egen undersökning. Den vill man att jag som gode man skall besvara. Det varken kan eller vill jag, eftersom jag inte av olika skäl vet vad min huvudman tycker. Inte kan jag ta reda på det heller. Det är ju vad hon tycker, som är det enda relevanta i sammanhanget, inte vad jag som gode man tycker.

3 kommentarer

  1. Monica W

    Nu måste jag verkligen få inflika att jag tycker du har ett resonemang som iallafall jag inte alls kan ställa upp på!

    I de fall de äldre inte själva har någon möjlighet att besvara en brukarenkät, då anser jag att man ska se till att ha en anpassad enkät som besvaras av anhöriga eller god man. Det handlar ju om vilken vård och service som den enskilde får. Och detta bör rimligtvis anhöriga/godemän ha insyn i.

    Man kan ju inte låta personer som inte har möjlighet att göra sin röst hörd bara förbises!

    Jag menar, att om kommunen är seriös med att ta reda på hur brukarna uppfattar vården, ja då får man se till att försöka få in sådan information!

    Därmot kanske det skulle vara en kvalitetsaspekt att separera enkäterna i de fall den enskilde själv inte kan svara.

  2. Gunel

    Detta är något som jag länge ansett bör dryftas! De som inte längre kan uttala sig, de mest sårbara, vem för deras talan? Tyvärr finns ingen enkel lösning på den frågan. Ibland finns anhöriga som är relativt insatta och vågar drista sig till att föra någons talan och ibland kan kontaktpersonen vara den mest lämpade. Gode män har enligt min erfarenhet väldigt liten inblick i hur en gravt demenssjuk person upplever sin situation. Egentligen kan vi bara gissa hur en annan människa uppfattar sin situation, Inte ens min sambo skulle kunna fylla i en hypotetisk brukarenkät å mina vägnar korrekt fastän jag är frisk och har alla möjligheter att förmedla vad jag tycker och tänker. Ännu mindre – mina barn, för att inte säja – mina syskon eller min mor. En stor nypa salt är vad jag personligen tar detta resultat med. Nya grepp kring hur man ta reda på, och tolka svaren behövs. De mest utsatta, sårbara, skröpliga med flest sjukdomar och svagast röst kommer inte till tals…tyvärr… men vågar vi tänka på hur siffrorna skulle se ut, ifall de verkligen fick tycka till?

  3. Kalle

    Det känns som vi nog är ganska överens i den här frågan; alltså frågan om hur man skall ta reda på hur ALLA inom t.ex. äldre- och handikappomsorger upplever sin situation och skulle önska att den var.

    Men man får samtidigt inte glömma att landet är fullt av människor, som saknar förmåga att göra sin röst hörd.

    Tänk vad lyckligt lottade vi är som har Norrlands största tidning att tillgå och genom den få ut våra tankar och idéer!

Lämna ett svar till Gunel Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.