Fiolen på bilden skulle ha mycket att berätta, om den bara hade kunnat. Därför är det endast med hjälp av var och ens förmåga till fantasi som man nu kan lyssna till dess historia.

Fiolen är inte längre spelbar, sprucken och allmänt skamfilad som bilden visar att den är. Den hänger på väggen i vårt vardagsrum och får sin historia i korthet berättad för alla som ser den och undrar över dess bakgrund. Jag fick plötsligt en sådan lust att berätta den här.

Fiolen tillhörde ursprungligen min fru Peggys mormors farfar. Han var tysk och när hans son emigrerade till USA hade han ärvt fiolen och tog den då med till sitt nya hemland. Till sist hamnade denna släktklenod ("heirloom"), utan egentligt materiellt värde men dock med ett klart affektionsvärde för Peggy, i Sverige. Med henne kom det nämligen i retur till Europa år 2001. Efter ca 130 år i USA var inte längre returbiljetten giltig och båten som den första resan västerut hade gjorts på var för länge sedan upphuggen.

På den flera dagar långa resan till USA torde fiolen ha använts både för ägarens egen förströelse och som underhållning för medresenärerna. På den bara några timmar långa återresan till Europa låg den väl emballerad och hade inte ens ägaren med på samma transport. Så mycket mer måste därför fiolen ha att berätta om ditresan än om återresan. Man kan nog på goda grunder anta, att komforten på ditresan nog inte var den bästa. Men att ligga tyst och innesluten i ett skyddande emballage, kunde inte heller ha varit så särskilt trevligt.

Jag avstår från att här försöka berätta mer om fiolens historia och låter i stället var och en av er som har det rätta sinnelaget och intresset lyssna till dess historia med hjälp av er egen fantasi. Hur lät t.ex. de musikstycken som spelades på fiolen av den förste ägaren i Tyskland i slutet av 1800-talet? Och i vilka sammanhang användes fiolen? Var den förste ägaren också den som hade byggt instrumentet eller var det byggt i många exemplar av någon professionell instrumentmakare? Det är lätt att hitta på frågor men inte lika lätt att hitta svar på dem.

Korsordsproblem igen! Nu är det Svenska Dagbladets söndagskorsord som ger mig problem – OCH nöje.

Vad sjutton hade – eller har – Sven Wollter för roll på Angeredsteatern?

Vännäsbloggaren, Cyrene Degerlund, har i ett par bloggar beklagat sig över Telia. Nu senast nämner hon den uppsägningstid som tycks gälla, när mobilabonnemang sägs upp

För en tid sedan tog jag upp samma fråga i detta forum. Av Telia fick jag veta, att det enligt avtalet med mig gällde en uppsägningstid på tre månader.

Eftersom jag inte har sett skymten av något sådant avtal, skrev jag till Telia och begärde att få en kopia av det. Det har nu gått bortåt ett halvår nu utan att jag ens fått svar på mitt e-brev och givetvis inte heller fått den önskade avtalskopian. Jag har även tagit reda på att ett företag inte utan vidare och ensidigt kan fastställa att en viss uppsägningstid skall gälla. För det behövs ett ömsesidigt avtal med kunden.

Inte trodde jag att jag någonsin skulle kunna prisa Maud Olofssons för hennes ställningstagande i politiska frågor. Men nu är stunden kommen.

Jag tänker på hennes tuffa inställning till utpressningsbudet från GM. Det är nu bara att hoppas att ’regeringen’, d.v.s. moderaterna inte backar från den av Maud självklara ståndpunkten.

Det är också att hoppas, att mitt eget parti, socialdemokraterna, också inser att det inte hjälper i det långa loppet att pumpa in pengar i Saab, som det nu ser ut med bilindustrin.

Ytterligare att hoppas på är att regeringen verkligen gör något kraftfullt för att dämpa de allra värsta konsekvenserna av ett döende Saab. Och att den hjälpen inte bara förblir tomt prat.

Snöskotrar är ett fordon, för många en ren leksak, som både älskas och hatas. För somliga är de en ovärderlig tillgång i deras friluftsliv och för andra bara en styggelse för miljö och natur.

Rätten att framföra dylika maskiner finns reglerat i terrängkörningslagen tror jag i alla fall. Andra lagar torde också vara tillämpliga.

Särskilda skoterleder finns anlagda även i våra trakter. Respekten för dem är ytterst varierande från individ till individ. På både gator och vägar möter man ibland en osande skoter. Inte är det lätt heller att få tag på dem som kör olagligt med den aktningsvärda acceleration och hastighet som de kan prestera.

Bilden är tagen från Brånsbron i riktning mot Vännäsby. Av bilden att döma så är toleransen stor för skoterkörning hos såväl människorna som bor i området som hos kommunen och kommunens "allerstädes frånvarande polis".

Peggy sjunger en av mina favoritsånger

Och ni grabbar, förstår ni inte hur bra jag mår, när hon sjunger den här sången för mig? Jag tror f.ö. att ni tjejer gör det också.

Kanske har jag lagt ut den här videobiten tidigare, men det må vara hänt. Den håller att lyssnas på mer än en gång.

I mitt förra inlägg nämner jag det lådliknande intrumentet cajón, som Eric Anderberg spelar på i det irländska bandet O’Greidi och här beskriver jag det litet närmare med Wikipedia som källa.

Slavar av väst- och centralafrikanskt ursprung anses vara cajónens upphovsmän, men instrumentet är vanligt i hela latinamerika, inte minst på Kuba. På Kuba associeras instrumentet med rumban, medan det i Peru främst används inom olika afro-peruanska musikgenrer.

Två teorier om instrumentets uppkomst har framförts. Den ena går ut på att cajónen är en utveckling av andra lådliknande instrument från väst- och centralafrika, och att man byggde dem av packlårar och annat som fanns tillgängligt. I hamnstäder till exempel på Kuba har fiskelådor använts.

Den andra teorin är att man använde lådor helt enkelt för att komma undan förbudet mot musik som rådde i slavområdena, cajónen kunde enkelt förvandlas till en pall eller något annat. Med största sannolikhet är anledningen till cajónens uppkomst en kombination av båda faktorerna – liknande instrument och de förhållanden som slavarna tvingades leva under.

Den moderna cajónens topp, botten, rygg och sidor görs oftast av 9-12 mm plywood. Tunnare material används till framsidan 3-4 mm plywood, och ofta lämnas hörnen lösa så att de kan smällas mot de motstående sidorna. I någon av de övriga sidorna görs ett ljudhål. Ibland spänns strängar på framsidans insida för att ge ett rasslande ljud. Musikern sitter grensle över cajónen och spelar med händerna på cajónens framsida. Många olika ljud kan skapas genom att spela på sidorna, med fingrar eller handflata och så vidare.

Cajónen används flitigt i kubansk, peruansk och annan latinamerikansk musik. Den förekommer också inom flamencon och många andra musikarter. Den används också ibland inom bluegrass, irländsk folkmusik, country, rock&pop och svensk folkmusik. Det är inte helt ovanligt att man kan se den på folkmusikstämmor.

I går kväll hade jag förmånen att få vara med, när det umeåbaserade irländska bandet O’Greidi övade inför sin kommande spelning på Källan i Norsjö den 28 februari. ’Irish Washerwoman’ är en av många låtar i O’Greidis repertoar men spelas här av andra som synes.

Är man som jag utan egen förmåga, när det gäller trakterandet av olika instrument och att sedan få dem att låta fint i en grupp, blir man onekligen imponerad. Jag är även så imponerad och glad över att det, så vitt jag kan förstå, varit så lätt för Peggy att ansluta sig till de övriga två, som spelat tillsammans rätt så länge. Deras förmåga att anpassa sig till henne är lika imponerande. Jag tror att allt detta varit möjligt tack vare allas professionalitet och framförallt förmåga att samarbeta.

Bandet består av den mycket säkre sångaren och gitarristen Per Lundholm, Eric Anderberg med sin sång då och då men främst spel på sin cajón och, ett för mig helt nytt instrument, och så Peggy, som bidrar med sång samt spelar penny whistle, tvärflöjt och hammered dulcimer. Bandet kommer troligen inom kort att lägga till ett "nua" ("ny" på irländska), eftersom det på senare tid genomgått en del förändringar både när det gäller sammansättning och instrumentering.

Jag kan bara vara tacksam över att nu få glädja mig åt ytterligare en musikstil tillsammans med den jag får njuta av i och med New Mountain Musics bluegrass och american old-time och i Umebygdens Spelmansgille och den genuina svenska folkmusik som spelas där.

Min vanliga vana att ägna mig åt korsordslösning, när jag är med på Peggys musikövningar, blev det inte mycket av i går kväll. Det var nämligen i det närmaste omöjligt att inte i stället koncentrera mina olika sinnen på den fina musik som presterades, trots att det bara var en vanlig övning.

-27 C hos oss i Brån i dag. -16,6 F låter inte lika kallt även om det är det.

En sådan här dag känns det skönt att att få jobba inomhus. Och att dessutom kunna göra det utan att behöva tänka på att trasportera sig själv till ett inomhusarbete utanför hemmet – säger han som mer och mer börjat vänja sig vid pensionärslivet.

Att mina få inlägg nästan aldrig får några kommentarer, måste jag självklart acceptera. Få finner dem helt enkelt värda att kommentera. Svårare är det dock att acceptera att kommentarer som jag själv skriver inte blir publicerade.

Det har hänt med flera av mina kommentarer de senaste dagarna. Ingen av de avvisade kommentarerna har på minsta sätt varit av det slaget att VK:s bloggredaktion kan ha funnit anledning att stoppa dem på grund av deras innehåll. Är jag ensam som råkat ut för detta?