Åldringars utsatthet

Det jag tänker berätta nu är knappast någon nyhet. Jag vill ändå skriva några ord det. Som rubriken visar kommer det att handla om hur utsatta ensamboende äldre är och då speciellt om de drabbats av demenssjukdom.

Nyligen har jag tagit på mig att hjälpa ett ensamboende gammalt par med deras ekonomi och andra saker. De är båda mycket gamla och långt ifrån välorienterade i tid och rum och inte heller i andra saker i sin dagliga livsföring. De vägrar hårdnackad att ta emot hjälp från hemtjänsten och inte heller vill de flytta till särskilt boende. Min hjälp har de dock accepterat, säkert helt beroende på en professionell och finkänslig rådgivning från distriktssköterska och från landstingets demensteam.

Just nu är den åldrade maken inlagd på NUS. Jag har därför bara kunnat träffa hans fru och till 100 % vunnit hennes förtroende. Hon vet inte mer om min roll än jag är den "från kommunen", och skall hjälpa dem med olika saker, men dock inte med städning, matlagning, duschning och andra liknande saker "för det klarar vi själva", hävdar hon med emfas. Hon minns inte mitt namn trots att jag besökt henne tre gånger och varje gång stannat hos henne minst en timme. Däremot tror jag att hon någonstans i sitt minnessvaga medvetande upplever mig som en person som verkligen vill hjälpa henne på bästa sätt.

Vid det senaste besöket hittade vi tillsammans utöver några obetalda räkningar också ett par kuvert med en betydande mängd sedlar. Mitt förslag att ta hand om pengarna och sätta in dem på makens bankkonto mötte inga som helst protester. Hon fick själv bestämma på vilkens konto pengar skulle sättas in. Allt detta var möjligt sannolikt bara för att jag lyckats vinna hennes förtroende genom att uppträda så vänligt och artigt jag gjorde. Hur lätt skulle inte en person med brottsliga avsikter också ha kunnat göra det?

Mitt dilemma i sammanhanget var frågan om jag skulle ge henne ett kvitto eller ej. Men då jag samtidigt insåg att jag på det kvittot skulle ha kunnat skriva vilket belopp som helst, avstod jag från det. Jag bestämde mig i stället för att ta risken att någon i framtiden kommer att hävda att pengar försvann till min egen ficka på vägen till banken. Fel eller rätt – men så gjorde jag i alla fall.

Jag antar att det finns många som förfasar sig över att kommunen "inte gör något" utan låter dessa två mentalt handikappade personer bo kvar i ordinärt boende trots att de ju inte, sett med omgivningens ögon, klarar av det. Den frågan vill jag gärna återkomma med i ett senare inlägg.