Äldres självbestämmanderätt

Äldres rätt att bestämma över sitt liv får inte negligeras. Så får inte ske ens när de är riktigt gamla och inte heller när deras egen bedömning av sin livssituation inte stämmer med vår. Liksom vi yngre har de rätt att leva som de vill även om de därmed utsätter sig för samma normala risker som vi gör ibland.

Redan 1974 betonades detta i tidskriften Åldringsvård, organ för Sveriges ålderdomsföreståndare. Där gjorde man en stor sak av de äldres självbestämmanderätt, normaliseringsprincipens tillämpning och den med detta sammanhängande respekten för den personliga integriteten. Inte ens de av landets vårdyrkesskolor, som bl.a. utbildade ålderdomshemsföreståndare, föreföll sätta dessa för de äldres välbefinnande så viktiga saker före det "ansvar" för den äldre som de hade för sig var viktigare. Deras syn på saken gick därmed stick i stäv med tillsynsmyndigheterna för äldreomsorgen.

Det finns dessvärre än i dag tecken, som tyder på att många tar på sig ett alltför stort ansvar för de äldre som på olika sätt är föremål för samhällets insatser. Alltför ofta bedöms deras situation utifrån den egna uppfattningen om vad som är "normalt" och vad som därmed den gamle också måste rätta sig efter. Även om detta görs i allra bästa välmening, blir det lätt något som kränker den gamles integritet och som samtidigt tar ifrån honom eller henne rätten till självbestämmande.

Inte så sällan kan man höra kritik från allmänheten, som tycker att här borde kommunen genom sin hemtjänst ingripa, alternativt här måste plats beredas i s.k. särskilt boende. Många har svårt att acceptera tanken att den gamle faktiskt sagt nej och själv anser sig må bra som det är. Ett sådant nej måste respekteras. Allt annat skulle vara att omyndigförklara personen ifråga. Att hans sätt att leva inte stämmer med olika aktörers syn inom äldreomsorgen, fråntar honom ändå inte rätten att bestämma själv. Det kan då t.ex. vara synen på städning, kosthåll, personlig hygien, lämpligt boende m.m.

För att undvika missförstånd betyder inte detta att jag menar att samhället helt skall strunta i äldre, vars livs utifrån sett inte ser så bra ut. Självklart inte! I stället skall en erbjudande attityd tillämpas. En väl avpassad information skall ges den äldre om vad som står till buds av olika typer av hjälp. Men hela tiden måste alla inblandade vara mycket lyhörda för den äldres egen vilja. Ofta har han inte mer kvar av sin personlighet och självkänsla än just rätten att själv bestämma över sitt dagliga liv och det även om det för utomstående ter sig tämligen bedrövligt och aocceptabelt.

Inlägget är redan för långt. Det finns så mycket mer att säga men förhoppningsvis kan någon läsarkommentar ge anledning att återkomma i ämnet.