I ComputerSweden läser jag om "International property Rights Index 2009". Sverige är nog mindre byråkratiskt än som ibland påstås.

Rapporten rankar länder efter hur goda äganderätter de har. Den inkluderar bl.a. politisk stabilitet, domstolars självständighet och frånvaro av korruption.

En detalj noterar jag särskilt. I Egypten tar det 17 år att få en fastighet att formellt byta ägare i statens register och få ett lån på huset.

Äldres rätt att bestämma över sitt liv får inte negligeras. Så får inte ske ens när de är riktigt gamla och inte heller när deras egen bedömning av sin livssituation inte stämmer med vår. Liksom vi yngre har de rätt att leva som de vill även om de därmed utsätter sig för samma normala risker som vi gör ibland.

Redan 1974 betonades detta i tidskriften Åldringsvård, organ för Sveriges ålderdomsföreståndare. Där gjorde man en stor sak av de äldres självbestämmanderätt, normaliseringsprincipens tillämpning och den med detta sammanhängande respekten för den personliga integriteten. Inte ens de av landets vårdyrkesskolor, som bl.a. utbildade ålderdomshemsföreståndare, föreföll sätta dessa för de äldres välbefinnande så viktiga saker före det "ansvar" för den äldre som de hade för sig var viktigare. Deras syn på saken gick därmed stick i stäv med tillsynsmyndigheterna för äldreomsorgen.

Det finns dessvärre än i dag tecken, som tyder på att många tar på sig ett alltför stort ansvar för de äldre som på olika sätt är föremål för samhällets insatser. Alltför ofta bedöms deras situation utifrån den egna uppfattningen om vad som är "normalt" och vad som därmed den gamle också måste rätta sig efter. Även om detta görs i allra bästa välmening, blir det lätt något som kränker den gamles integritet och som samtidigt tar ifrån honom eller henne rätten till självbestämmande.

Inte så sällan kan man höra kritik från allmänheten, som tycker att här borde kommunen genom sin hemtjänst ingripa, alternativt här måste plats beredas i s.k. särskilt boende. Många har svårt att acceptera tanken att den gamle faktiskt sagt nej och själv anser sig må bra som det är. Ett sådant nej måste respekteras. Allt annat skulle vara att omyndigförklara personen ifråga. Att hans sätt att leva inte stämmer med olika aktörers syn inom äldreomsorgen, fråntar honom ändå inte rätten att bestämma själv. Det kan då t.ex. vara synen på städning, kosthåll, personlig hygien, lämpligt boende m.m.

För att undvika missförstånd betyder inte detta att jag menar att samhället helt skall strunta i äldre, vars livs utifrån sett inte ser så bra ut. Självklart inte! I stället skall en erbjudande attityd tillämpas. En väl avpassad information skall ges den äldre om vad som står till buds av olika typer av hjälp. Men hela tiden måste alla inblandade vara mycket lyhörda för den äldres egen vilja. Ofta har han inte mer kvar av sin personlighet och självkänsla än just rätten att själv bestämma över sitt dagliga liv och det även om det för utomstående ter sig tämligen bedrövligt och aocceptabelt.

Inlägget är redan för långt. Det finns så mycket mer att säga men förhoppningsvis kan någon läsarkommentar ge anledning att återkomma i ämnet.

Att vara "power of Attorney (POA)" i USA, åtminstone i Michigan, är att jämställa med att vara god man i Sverige. Men skillnaderna är stora och så vitt jag kan förstå till förmån för Sverige.

En POA i Michigan har fått sitt uppdrag av den enskilda som behöver hjälp eller av någon av dennes anhöriga. Staten eller kommunen står helt utanför detta. POA:n ser själv till att banker m.fl. ställen får en kopia av överenskommelsen. Den ekonomiska redovisningen över det gångna året lämnas enbart till uppdragsgivaren, som f.ö. ofta har sin POA just därför att vederbörande inte förstår sig på ekonomiska frågor.

I Sverige är såväl kommun som tingsrätt inblandad, innan en god man utses. God mannen måste sedan årligen redovisa den ekonomiska förvaltningen till kommunens överförmyndare och alltså inte som i USA (i vart fall i Michigan) till sin huvudman.

Nog känns väl rättssäkerheten betydligt bättre i Sverige? Men trots den ordning som tillämpas här händer det ändå att gode män skor sig på sin huvudmans bekostnad. Den risken är vida större i Michigan.

Min kännedom om förhållandena i Michigan grundar sig på att min svägerska under sina sista levnadsår hade utsett sitt vårdbiträde som POA.

Det jag tänker berätta nu är knappast någon nyhet. Jag vill ändå skriva några ord det. Som rubriken visar kommer det att handla om hur utsatta ensamboende äldre är och då speciellt om de drabbats av demenssjukdom.

Nyligen har jag tagit på mig att hjälpa ett ensamboende gammalt par med deras ekonomi och andra saker. De är båda mycket gamla och långt ifrån välorienterade i tid och rum och inte heller i andra saker i sin dagliga livsföring. De vägrar hårdnackad att ta emot hjälp från hemtjänsten och inte heller vill de flytta till särskilt boende. Min hjälp har de dock accepterat, säkert helt beroende på en professionell och finkänslig rådgivning från distriktssköterska och från landstingets demensteam.

Just nu är den åldrade maken inlagd på NUS. Jag har därför bara kunnat träffa hans fru och till 100 % vunnit hennes förtroende. Hon vet inte mer om min roll än jag är den "från kommunen", och skall hjälpa dem med olika saker, men dock inte med städning, matlagning, duschning och andra liknande saker "för det klarar vi själva", hävdar hon med emfas. Hon minns inte mitt namn trots att jag besökt henne tre gånger och varje gång stannat hos henne minst en timme. Däremot tror jag att hon någonstans i sitt minnessvaga medvetande upplever mig som en person som verkligen vill hjälpa henne på bästa sätt.

Vid det senaste besöket hittade vi tillsammans utöver några obetalda räkningar också ett par kuvert med en betydande mängd sedlar. Mitt förslag att ta hand om pengarna och sätta in dem på makens bankkonto mötte inga som helst protester. Hon fick själv bestämma på vilkens konto pengar skulle sättas in. Allt detta var möjligt sannolikt bara för att jag lyckats vinna hennes förtroende genom att uppträda så vänligt och artigt jag gjorde. Hur lätt skulle inte en person med brottsliga avsikter också ha kunnat göra det?

Mitt dilemma i sammanhanget var frågan om jag skulle ge henne ett kvitto eller ej. Men då jag samtidigt insåg att jag på det kvittot skulle ha kunnat skriva vilket belopp som helst, avstod jag från det. Jag bestämde mig i stället för att ta risken att någon i framtiden kommer att hävda att pengar försvann till min egen ficka på vägen till banken. Fel eller rätt – men så gjorde jag i alla fall.

Jag antar att det finns många som förfasar sig över att kommunen "inte gör något" utan låter dessa två mentalt handikappade personer bo kvar i ordinärt boende trots att de ju inte, sett med omgivningens ögon, klarar av det. Den frågan vill jag gärna återkomma med i ett senare inlägg.

Snart går jag och lägger mig, d.v.s. Vi går och lägger oss. Det måste väl vara en ytterst intressant upplysning för läsarna, eller hur?

Om jag skall säga något mera vettigt, så skulle det vara en kommentar kring ett nytt uppdrag jag fått under veckan som god man för ett äldre par, som det visar sig verkligen behöver min hjälp med än det ena och det än det andra.

För mig ligger den största tillfredsställelsen i att kunna ge hjälp till dem som behöver den. Jag kan verkligen rekommendera personer i min sistuation att ta på sig uppdrag som gode män.

Här kommer ytterligare en liten historia som bekräftar påståendet att ’världen är liten’ – men små var inte träden vi såg.

Detta hände under vår vistelse i San Francisco i fjol. Vi gjorde en utflykt till Muir Woods, en bit norr om staden, för att uppleva en skog med de jättelika Redwoodträden. Det var en upplevelse i sig.

Men dessutom inträffande följande. Vi gick där bland alla besökande turister och andra och pratade som vanligt på vår specialblandning av svenska och engelska. En bit framför oss gick ett par som tydligehn hörde vårt prat. De stannade och frågade oss om vi var från Sverige och berättade samtidigt att de var det.

Kanske inte så märkligt bara det, men när vi efter en stunds samtal fick veta att de bodde i samma område i Nacka som min äldste son Lars och hans familj och inte heller så långt ifrån honom, kändes världen helt plötsligt väldigt liten.

Jag kan inte avstå från att även här ta upp något som blivit en käpphäst för mig. Än har ingen rakt ut sagt att jag har fel i mina tankegångar i frågan. Förhoppningsvis kan kanske någon av bloggläsarna göra det – eller ännu hellre stödja mina funderingar. Nedanstående inlägg fanns publicerat i gårdagens Dagens Samhälle.

Sticker man ut huvudet som jag gör här borde man antingen kunna förvänta en tydlig protest och inte bara den tystnad som jag hittills mött.

’DEBATT: Betygs­förslag – ett slag i luften

Publicerad 19 mars 2009

Ny lagstiftning hjälper inte när felet är att den som finns inte följs på rätt sätt, påpekar Karl-Gustav Sjöström.

Centern och Kristdemokraterna vill att nya skollagen ska ge elever rätt att överklaga sina slutbetyg. De konstaterar samtidigt att betygssättning är myndighetsutövning.

Myndighetsutövning kräver formella beslut. Formella betygsbeslut borde därför redan nu fattas i ansvarig nämnd eller i form av delegationsbeslut. Om en sådan rutin tillämpas kan ju "betygsbeslut" överklagas redan i dag.

Men i dag lämnar betygssättning i kommunerna normalt inte spår efter sig i form av formella beslut. C och KD ser ändå betygssättning som myndighetsutövning – och då finns ju redan möjlighet att överklaga betygsbesluten! Vad skulle då finessen vara med att ge elever möjlighet att begära om­prövning av slutbetyget enligt en ny paragraf i skollagen?

Problemet är att betygssättning tillåts vara en form av myndighetsutövning utan att formella beslut fattas och att just detta är orsaken till att det inte går att överklaga betygen. Alltså är det ingen brist i skollagen utan i stället i tillämpningen av förvaltningslagen!

Karl-Gustav Sjöström
Brån, Vännäs

Fotnot: Förslaget finns i SOU 2008:27, ’Framtidsvägen – en ­reformerad gymnasieskola’.’

Så fick jag då min första varning… Jag ÄR gammal och jag ÄR skör. Balansen är det illa ställt med också. Snart kommer även jag att belasta den redan nu resurskrävande äldreomsorgen.

Men inte riktigt än. Än fortsätter jag att inbilla mig själv att jag är yngre och kraftfullare än vad som kan förväntas av åldern. Än går jag inte till doktorn för varje krämpa som jag av och till noterar. Så länge det går tänker jag lura mig själv beträffande hur jag kan och bör leva mitt liv.

Vad har nu hänt? Jo, jag gav mig hurtigt iväg på skidor över de med hård skare täckta fälten ned mot Brånssjön. Av en outgrundlig anledning slängde jag mig efter ca 10 minuters åkning huvudstupa ner mot moder Jord och landade med den högre delen av bröstkorgen. Det gjorde ganska ont, men jag vägrade att återvända hem efter en så kort åkning. Utan större besvär fortsatte jag och när jag kom hem efter ca 1½ timmes åkning, var diagnosen ställd.

En revbensfraktur måste det vara och den tänker jag låta läka av sig själv utan inblandning från sjukvården. Jag kan ta djupa andetag och även hosta utan att det gör särskilt ont. Bara som en upplysning till de sjukvårdskunniga som läser detta. Var inte oroliga! Tyck bara jättemycket synd om mig.

För mig var det här mötet någonting som jag tycker kan vara värt att berätta om. Det fick mig tänka tillbaka på år som gått och som jag nu kan tänka på med glädje och inte bara med sorg.

Under ett samtal med personen A, som jag inte hade träffat så här på tu man hand förut, kom vi att prata om hennes koppling till Vännäs. Det visade sig att hon hade arbetat där i olika roller. Hon nämnde då en distriktssköterska, som hon kommit i kontakt med och även trivts bra tillsammans med. Hon beskrev henne utan att jag kunde förstå vem det var hon syftade på.

Vid ett tillfälle hade de fikat tillsammans. A som jag talade med hade då halvt på skämt sagt till den aktuella distriktssköterskan att det på hennes begravning nog skulle komma folk som skulle fylla kyrkan. Det skulle det nog inte göra på A:s egen begravning, trodde hon. Kort därefter dog den person som A mindes som distriktssköterska.

Vi kom så att prata om Arjeplog och att min förra fru kom därifrån. "Men därifrån var ju också distriktssköterskan som jag berättat om", säger då A. När hon då återigen beskrev "distriktssköterskan" insåg jag direkt det var min första fru hon hade pratat om. Jag hade sökt i mitt minnes databas efter en matchande distriktssköterska och inte efter en hemtjänstassistent, som var min frus yrke.

Ibland möter man människor och förundras över olika kopplingar man visar sig ha till dem. Ofta visar sig detta under kort samtal. Ibland stöter man på döda ting, som gör en lika förundrad över hur saker kan slumpa sig. Jag tänker ge några exempel på detta.

Härom året besökte vi American Swedish Institute i Minneapolis, Minnesota. Där finns olika föremål utställda som visar olika kulturområden från Sverige under stora immigrationen till USA. I ett rum satt en svartvit förstoring av Siri Sundström, som var barnmorska i Arjeplog i 47 år. Samma år som dr Einar Wallqvist gick i pension slutade också hon sin tjänstgöring.

Vad var det då för slumpmässigt med det, undrar nu förhoppningsvis den intresserade läsaren? Svaret kommer här.

Min förre svärfar och dåvarande provinsialläkaren i Arjeplog, dr Wallqvist, var som hund och katt, trots att de båda var aktiva moderater i kommunalpolitiken. När min svärmor skulle föda min fru, tillät svärfar inte att detta skulle ske på sjukstugan utan i stället hemma i bäddsoffan under assistens av barnmorskan Siri Sundström. Så blev det och förlossningen skedde helt utan komplikationer. Hela händelsen fick vi sedan höra berättas åtskilliga gånger.

Att jag sedan många år senare skulle få se den person som tog emot mina söner till denna världen på en bild i Minnesota, låg förstås långt bortom min vildaste fantasi.