Det är rätt så tidigt denna måndag morgon och tystnaden i huset är mycket påtaglig, sedan dammsugaren stängs av efter en halvslarvig tur runt huset med mig vid ”spakarna”.

Annat har det varit i helgen. Då har huset ljudit av huvudsakligen musik från Peggys hammered dulcimer men även från penny whistle och tvärflöjt. Det ovanliga med helgens repertoar har varit att det i den också ingått gamla hederliga svenska psalmer, som t.o.m. ogudaktiga jag känner igen. Nog har det känts ovanlig att höra svenska psalmer, åtminstone svenska så vitt jag vet, spelas på detta för Sverige så ovanliga instrument. Känslan av att vara med på en premiärföreställning fanns onekligen där.

Peggy har nämligen börjat öva så smått inför ett alldeles speciellt tillfälle, där hon blivit ombedd att spela några psalmer just på sin dulcimer. Det ser hon fram emot och vill som vanligt göra bra ifrån sig. Svenska psalmer ingår av förståeliga skäl inte i hennes tämligen omfattande repertoar. Men läraktig som hon är, kommer hon säkert ha lärt sig några i tid för det aktuella tillfället. Det jag hittills hört klingar redan otroligt vackert i mina öron.

Intresserade av Amerika och dess befolkningstal samt av annan intressant statistik har kanske nytta av länken till U.S. Census Bureau.

U.S. Census Bureau visade det här på sin startsida för några minuter sedan:

U.S. POPClock Projection

COMPONENT SETTINGS FOR JUNE 2009
One birth every……………………………. 7 seconds
One death every……………………………. 13 seconds
One international migrant (net) every………… 35 seconds
Net gain of one person every………………… 11 seconds

Barnsligt imponerad som jag är av mycket på internet, har jag nu ”lekt” en stund med Google Earth.

Vid ett par tillfällen under vistelsen i Michigan gick jag en långpromenad de två kvällar, som Peggy lämnade mig alldeles ensam och helt utan tillsyn för att i stället ägna litet ”quality time” åt sin dotter. Promenaderna kändes väldigt långa i den varma solen. Att jag var ensam bidrog också till den känslan. Hunden som ”anföll” mig ena kvällen kortade möjligen den tid som det tog.

I kväll fick jag för mig att dels skaffa mig en överblick över den väg jag gick och även försöka ta reda på hur lång den var. Lösningen på båda dessa frågor blev Google Earth!

Vägen jag gick är markerad med rött på bilden. Längst upp till höger på den befann jag mig tämligen nära Lake Michigan. Vid en liten avtagsvägen mot sjön stod dessvärre en skylt som sa att den vägen var ”private property”. Eftersom jag inte förstod (!), vad det betydde gick jag in på vägen för att försöka komma fram till sjön. Om någon hade stoppat mig, tänkte jag presentera mig som en svensk och sedan skylla bristfälliga språkkunskaper och därmed komma undan ostraffad .

Mitt på vägen låg en stor svart hund, som inte ens skällde på mig. Han knappt tittade på mig heller. Tyvärr slutade vägen och bortom den var det ett område med ren snårskog som brantt sluttande ned mot sjön. Det blev bara att vända om och än en gång passera den totalt likgiltiga hunden.

Rent allmänt är det mycket svårt att ta sig fram till Lake Michigans strand eftersom man ständigt möts av skyltar som stoppar en, eller åtminstone är avsedda att göra det. Välbesuttna personer från bl.a. Chicago har byggt sina superstora sommarstugor längs stranden och sedan effektivt stängt ute allmänheten från stranden.

Skammen känns tung att bära i dag, nu när jag inser att jag spred delvis oriktig information i går i mitt inlägg ”Baby Shower”.

Vanligtvis förstår jag min fru så bra, men den här gången gjorde jag det inte fullt ut. En s.k. baby shower i Michigan går till så här och det hela blir därmed ännu mera olikt vad vi är van i Sverige:

Den gravida kvinnan blir inte överöst med presenter i sitt eget hem. I stället sker det hos en av hennes vänner som bjudit in dels den blivande mamman och dels ett antal andra vänner både inom och utom släkten. Ibland delar man upp det i två olika baby showers, den ena med bara ”family” (nära släktingar) och en annan med vänner utan släktskapsförhållande.

Det här sättet att förvara båtar under ickesäsong såg vi i Davenport, Iowa, en kväll när vi tog en härlig långpromenad längs Mississippi River

Måhända är det inte särskilt ovanligt med sådana här ”parkeringshus” för småbåtar. Vi hade dock aldrig sett något sådant tidigare.

Några av båtarna var dessutom insvepta i blå plast, krympplast heter det visst. Inte heller det är något vi sett på annat håll.

Det går inte dag utan att jag lär mig något nytt om Amerika, såväl om språket som om olika kulturella företeelser.

På vår långpromenad i afton, förstod vi av en fågelmammas oroliga flygande och skränande att hon säkert hade någon eller några av sina ungar i diket vid vägen. Vi lät oss dock inte luras utan stod kvar vig vägkanten en stund till dess vi såg hennes unge stående längst ned i diket.

Kul sa jag till Peggy, ”nu har vi fått börja helgen med en ”baby shower”, ett uttryck som jag kände till och som jag trodde innebar att släkt och vänner besöker föräldrar med nyfödd baby i huset, så att de stolta föräldrarna skall kunna ”show” sin baby för besökarna.

Så fel jag hade uppfattat uttrycket! I USA är det vanligt att släkt och vänner besöker den väntande familjen sent under graviditeten och då har med sig nyttigheter till det väntade barnet. Familjen blir därmed ”duschade” med presenter. Jag hoppas att min information till Peggy att besök med presenter till familjer med nyfött barn i Sverige alltid sker efter det att babyn kommit till världen.

Åtskilliga gånger de senaste åren har vi bytt från British Airways till American Airlines och vice versa på hemresan och varje gång märker vi en speciell skillnad mellan denna flyplats och andra vi varit på.

I god tid vill vi få veta från vilken gate vårt plan skall avgå. Den uppgiften brukar annonseras i god tid på stora monitorer eller på det boarding carde vi fick vid incheckningen. Men så är det inte på Heathrow enligt våra erfarenheter. Ofta annonseras tiden för boarding men inte gatenumret och det inte ens när det är tid för boarding.

Finns det fler som har samma erfarenhet och som kanske rent av kan förklara varför det är på detta sätt på Heathrow?

Ännu en gång har en Lamborghini korsat min väg. Men den här gången var den mer ”riktig” än Lamborghinin som jag såg parkerad på industriområdet i Vännäsby.

Vännäsbylamborghinin var en traktor. Men den här är äkta vara. En nitisk lottförsäljare på Heathrow använde all sin övertalningsförmåga för att försöka få mig att köpa en lott för endast £20. Mitt försök att vara rolig genom att efter en stund fråga om jag inte kunde få köpa den i stället, bilen alltså, gick inte alls hem.

Jag undrar just vad den skall kosta men gissar att även om jag vann en miljon kronor, så skulle jag inten kunna köpa den kontant.

I USA tog det väldigt lång tid att öppna sidan med inloggningen till VK:s blogg och även till sidan som visar alla bloggare. Jag tog det då som en följd av dels vår ADSL-uppkoppling och just detta att vi var så långt bort ifrån Umeå.

Men nu har jag de två senaste dagarna märkt att det är minst lika segt härifrån Brån trots den snabba internetuppkoppling som vi har här.

Är jag ensam om den erfarenheten?

Jag läser I VK online till min stora glädje, att Ulrik Nilssons sätt att fylla igen gravar – och så många andras med för den delen – inte av dosmstolen ansågs vara en brottslig handling. Jag tillhör dem som inte blev särskilt överraskade över det beskedet

Fokus var under en lång tid satt på honom och man kan lätt sätta sig in hur illa han måste ha känt sig alltsedan TV:s avslöjande. Hur det känns för honom nu efter den friande domen är det ganska lätt förstå.

Jag tror ändå inte att de finns så många som innerst inne alldeles för sig själv ändå tycker att kistorna där våra gravsatta närmaste ligger borde få rasa ihop av sig själva. Det borde ske inte på grund av yttre våld mot dem. Jag är nästan övertygad om att de flesta kyrkogårdsarbetare runt om i landet, som på olika sätt ”hjälpt till” för att få kistorna att brista direkt, också tycker så.

Men eftersom kyrkan som sådan och inte heller dess anställda i arbetsledande och ansvariga positioner brytt sig om frågan, så har det blivit som det blivit. Inte heller tycks de ansvariga politikerna i kyrkoråden brytt sig om den. Där ligger så vitt jag förstått det yttersta ansvaret.

Ulrik Nilsson har kunnat lämna hela denna fråga med hedern i behåll men efter månader av obehag och kanske även lidande. Jag tycker dock inte att kyrkan, dess ansvariga chefer och arbetsledare och ansvariga politiker i kyrkoråden har gjort det.