Kommentarer igen

Av , , 8 kommentarer 1

Ämnet börjar vara litet uttjatat, men jag tar upp det igen ändå.

Det förvånar mig storligen hur vissa av mina inlägg tycks i det närmaste helt sakna intresse både vad gäller kommentarer och antal gånger de läses.

Ett inlägg häromdagen, kort och snabbt skrivet, visar sig vara mer intressant än något annat jag skrivit. Hur kommer det sig?

Inlägg utan nyhetsvärde

Av , , 1 kommentar 3

Om någon trots allt och mot förmodan inte skulle känna till följande, berättar jag det här.

Vi har nyligen kört per bil fram och tillbaka till Borlänge. Under vägen passerade vi självklart många hastighetsbegränsade sträckor. En och annan kilometer per timme låg vi också kanske över det tillåtna enligt hastighetsmätaren, eftersom den påstås visa en något för hög fart.

Men knappast en enda bil stod ut med att ha oss framför sig körande 73, 83, 93, 103 respektive 120 kilometer per timme. I stort sett varenda en måste av någon anledning köra om oss.

Flera av dem vek sedan in direkt framför oss och fortsatte sedan med vår hastighet. Ännu fler av dem försvann efter en stund ur sikt.

Är det bara en ålderssak att hålla sig till angivna fartgränser, eller vad är det? Svårt är det dessutom att inte bli aningen provocerad av att bli omkörd av en mycket mindre bil, som dessutom framförs av ung tjej (mansgrisen i mig finns där) och sedan haka på. Men också det är en ålderssak. Nu klarar jag av det, men inte i yngre dar.

Inte så sällan har man själv svårt att förstå, varför hastigheten längs en viss vägsträcka är begränsad som den är. Då måste man förstås lita på omdömet hos dem eller de som ansett det nödvändigt med begränsningen.

Självreparerande maskiner

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag måste få berätta något, som för riktigt datorkunniga nog inte är särskilt imponerande. För mig och nog även för andra är det definitivt det.

För en stund sedan "säger" min relativt nya dator att den inte kan starta. Samtidigt säger den också att den skall söka efter felet och även försöka reparera det. Jag kommer inte att förlora några data under processen lovar den vidare. Dock kanske datorn måste startas om några gånger innan reparationen är klar.

Jag säger ja tack till erbjudandet, men inte helt utan oro över hur det skall gå. Efter några minuter ser det ut att vara klart och jag blir ombedd att starta om datorn. Jag gör så och nu startar den utan problem, men…

Ganska omgående poppar ett fönster från Norton upp och där får jag veta att mitt antivirusprogram inte längre fungerar. Via knappen "Kontakta oss" kommer jag till en chat och efter några minuters chattande erbjuds jag en gratis uppdatering av mitt dåvarande antivirusprogram. Nu är även det gjort och mitt hjärta har återgått från sin tillfälliga plats i halsgropen till dess normala.

Tack min kära Packard Bell som "lagade" dig själv. Och lika mycket tack till den utomordentligt fina servicen från Norton. Jag hade ju lika gärna kunnat ha fått vänta i telefon nå’n timme, för att ens få presentera mitt problem.

 

Opålitlig teknik

Av , , 1 kommentar 1

Lita helt på tekniska finurligheter kan man inte, men hur lätt är det ändå inte att glömma den sanningen?

Vi anlitar Universal Telecom för vårt fasta telefoni. Med den kan man också beställa en telefonsvarare.

Efter att en tid ha undrat varför folk som säger sig ha sökt oss inte sagt ett enda ord på telefonsvararen, ringde jag själv hemnumret för att kolla. Ingen telefonsvarare startade och telefonbolaget kan inte förklara varför detta kan hända. Det enda de kunde hjälpa mig med  var att aktivera tjänsten på nytt.

Nu funkar den igen så var så goda och ring, men lägg inte så snart telefonsvararen startar, utan säg något.

 

 

Styrka eller svaghet?

Av , , 10 kommentarer 3

I dag har jag nåtts av ett tråkigt besked, som jag nu mår riktigt illa av. Skall jag se det som en styrka eller en svaghet, när jag har så svårt att inte reagera starkt på andra människors olycka?

Ännu tyngre känns det av att inse, att jag inte kan göra något för att hjälpa dem.

 

Svenskaundervisning förr

Av , , Bli först att kommentera 2

När jag roar mig med Betapet, ett Alfapetliknande nöje online, erinrar jag mig min svenskaundervisning i början av 50-talet. Om det är den eller bara mitt livs erfarenheter av modersmålet som är till nytta lämnar jag osagt.

Min lärare på Vegaskolan i Vännäs fr.o.m. tredje klass hette Karin Bäckström. Hennes make var stins hos SJ. Jag tyckte mycket bra om henne. Det gjorde jag bl.a. därför att hon gav mig det stora förtroendet att låta mig ensam gå till posten och hämta ut hennes lön. Det var var långt innan man fick sin lön insatt direkt på ens bankkonto.  För det fick jag en krona varje gång, men hennes förtroende var värt långt mer.

De skriftliga prov vi hade då och då i svenska passade mig perfekt. Vi skulle analysera några meningar både vad gällde de olika ordklasser som meningarna innehöll och varje enskilt ord i dem. För varje ordklass respektive beskrivning av de enskilda orden fick vi en poäng. Det var lätt att på det sättet samla en massa poäng.

Vi skulle t.ex. ange om det var ett verb och om det stod som infinitiv eller vad för tempus det hade. Mer fanns att säga om substantiven som t.ex. singularis eller pluralis, genitiv, bestämd eller obestämd form, egennamn m.m.

Jag undrar just om skriftliga prov i svenska ser likadana ut i dag i skolan.

Hoppingivande livskraft

Av , , 4 kommentarer 2

Bilden visar något som jag med mina begränsade kunskaper i biologi ställer mig mycket förundrad inför. Hur kan en potatis i ett mörkt förvar prestera detta?

Några månader för sent städade jag potatiskällaren i dag. Alla vet hur fjolårspotatisar ser ut om man tar upp dem från källaren den här tiden på året.

Den här potatisen har alltså legat i ett i det närmaste totalmörkt rum sedan i höstas. Dess genetiska program tillät den inte att bara skrumpna och dö utan i stället uppmanades den att mångfaldiga sig, så gott det nu gick i detta mörka förvar. Allt vad som fanns att tillgå av vatten och näringsämnen fanns innanför potatisen skal.

Synen var inte precis ny i vår potatiskällare, men för första gången ställer jag mig frågan, hur något kan växa i totalt mörker. Kanske man rent av kan se något av symbolvärde i det som potatisen har åstadkommit. När allt mänskligt sett verkar hopplöst, skall man kanske inte ge upp utan i stället gilla läget som det brukar heta – som potatisen gjort alltså.

Det jag en gång lärde mig i skolan om kolsyreassimilation eller fotosyntes gäller visst inte för potatisar i mörka källarförråd. Om jag inte minns fel så krävs också energi från solen.

 

En ångestfylld död

Av , , 1 kommentar 1

Den mumifierade lilla grodans sista tid i livet måste ha varit fylld av skräck och dödsångest – om nu en groda kan ha sådana känslor.

Från garaget kan man via en trappa gå ner till källarplanet. Det kunde också den här grodan, eller snarare ta sig sig hoppande dit. Vad grodan däremot inte kunde var att hoppande ta sig upp igen. Säkert hade den kunnat det, om den bara hade förstått att den skulle ha nått friheten om den hoppat upp trappsteg för trappsteg.

Vi går inte så ofta den vägen ut från huset och om vi hade gjort det medan grodan var där, såg vi den inte.

Häromdagen tog jag mig för att städa området och under den lilla mattan fann jag då den döda grodan, vars kropp var helt mumifierad. Inför döden hade den krupit in under mattan precis som jag läst att djur gör, när de känner att döden är nära förestående. Under mattor kryper de förstås vanligtvis inte, men enskildhet lär de i alla fall söka.