Mer än en gång har jag erfarit att musiken verkligen förenar människor från olika kulturer. Ytterligare ett sådan händelse inträffade i Kina.

Vår grupp gick genom ett område med en massa människor som ägnade sig åt Qi gong (kan ej stava det just nu) och andra aktiviteter. På ett ställe satt en grupp samlad inför två musiker. En av dem hade ett instrument som påminner om Peggys hammered dulcimer, åtminstone till utseende och sättet som det spelas på. Den andra hade ett för mig gitarrliknande instrument.

Peggy hade sin irländska penny whistle med sig och gick fram till dem. Så snart hon visade in lilla flöjt blev hon mottagen av gruppen med öppna armar. Efter att hon själv kort hade provat stränginstrumentet, tog han som spelade på det upp en låt från The Sound of Music och Peggy kunde omedelbart hänga med.

Den samlade publiken blev mäkta förtjust och gav dem en mycket kraftig applåd och massor av vänliga leenden, sedan låten var avklarad. De övriga i gruppen tog förstås bilder och en av dem filmade det hela; en film som vi kommer att få senare.

Om alla arméer utrustades med musikinsturment i stället för vapen och sedan gav sina soldater utbildning på att spela dem också, skulle vi nog ha färre om ens några krig. En barnslig tanke förstås men samtidigit ett uttryck för hur starkt jag många gånger sett hur musik kan förena människor, som är totalt främmande för varandra.

Turturduvor framför "The bird Nest"

Några turer på egen hand i taxi hann vi också med. Inte alltför taxivana taxikunder som vi är, lyckades vi ändå klara oss från ett litet "bondfångarförsök".

På egen hand åkte vi taxi till området, där OS hade hållits. Vi ville se "The Bird Nest" på nära håll, trots vårt tämligen svaga idrottsintresse. Vi åkte taxi dit och efter en tämligen lång rundvandring i området, kändes det skönt att hitta en taxi rätt nära. Taxi tar man direkt från gatan i Beijing. Även om där finns 75 000 officicella taxibilar, står förstås ingen och väntar på en just när man vill ha den.

Vårt nästa mål var en marknad för elekroniska saker, som vi hade fått tips om. Vi hade ingen aning om hur långt bort den var och kunde förstås då inte heller bedöma kostnaden. Därför frågade vi chauffören, vad kostnaden eventuellt skulle bli. 100 yuan lät inte alltför farligt, varför vi klev in i bilen. Men när jag pekade på taxametern och ville att den skulle startas, skakade han på huvudet och sa något i stil med "can cost more"…

Då lämnade vi bilen och tog en annan. Taxameterpriset med den blev till sist 34 yuan! Hur kunde vi vara så dumma att göra upp om ett fast pris, när vi inte hade den blekaste aning om hur långt bort den aktuella adressen var? Nu gjorde vi ju inte det förstås, men nära var det.

Den här sortens fordon är vädigt vanlig på Beijongs gator och används för såväl person- som godstransporter. Längs bak kan två personer sitta tämligen bekvämt.

Under våra tre flygturer inom Kina kunde vi med stor behållning ta del av en dagstidning på engelska. Där läste jag bl.a. en artikel om den enorma spännvidden mellan de nyrika och alla de fattiga miljonerna kineser.

Jag minns speciellt några siffror om BMW, som under årets första sju månader hade minskat sin försäljning globalt med 19 %. Exporten till Kina hade däremot ökat med hela 26 %. Bland de dagligen 1 500 nyregistrerade bilarna är uppenbarligen några även av märket BMW.

Under en kvällspromenad hamnade vi på en gata, där det fanns stora affärer i påkostade byggnader som sålde Lamborghini och Ferrari. Samma kväll gick vi in i ett stort varuhus med allt i skimrande marmor och enbart varor från de allra dyraste märkena. Längs gatan fanns även luxuösa butiker som skyltade Rolex och andra superdyra klockmärken och världberömda modehusprodukter.

Medelinkomsten i Beijing är 3 000 yuan, vilket är aningen mer än 3 000 kronor. Många tjänar kring 1 500 kunde guiden berätta för oss. De rika är uppenbarligen väldigt rika men där tycks skillnaden mellan rik och fattig vara extremt stor, vilken den ju också är i andra kapitalistiska länder.

Att för oss underliga saker äts av människor runt om i världen är ingen nyhet. Att någon äter skorpioner var dock en nyhet för mig.

Bland alla märkliga saker som som såldes från stånd ute på gatorna och som kineser såg ut att uppskatta, fanns faktiskt också små skorpioner. De som sitter på bilden lever dessutom, trots att de är är uppträdda på tunna trästickor. Mannen bakom disken petade demonstrativt på dem för visa att de faktiskt ännu levde.

Jämfört med med dem var orm, gettestiklar, silkesfjärilskonkonger, diverse feta insekter m.fl. märkligheter mindre oaptitliga.

Störst intryck gjorde kanske ändå besöket på Kinesiska muren (borde nog ha dragit in magen…).

Det första intrycket av Kina skiljde sig en hel del från vad jag hade föreställt mig. Inte särskilt påläst var jag förstås men hade ändå en inre bild av hur det borde se ut. Men den kom tämligen snart på skam.

Det allra första intrycket av landet erbjöd förstås den internationella flygplatsen i Beijing. En hel del flygplatser har jag besökt, men den här slog alla rekord såväl som i utförande som dess "lay out" (skyltningen t.ex, fungerade alldeles perfekt). Arlanda liksom O’Hare i Chicago framstod som helt omoderna, vilket de ju faktiskt också är. Av guiden fick vi veta att Beijings flygplats byggdes ny inför OS.

Folket som rörde sig på flygplatsen, de flesta kineser, såg minst lika "moderna" ut som vi är vana från västerländska flygplatser, vad gäller klädsel och mobiltelefonanvändande. Språket och utseendet var nästan det enda som skiljde.

Nog visste jag (vet åtminstone nu) att det bor ca 1 300 000 människor i Kina men jag hade inte kunnat föreställa mig att så många av dessa det var som rörde sig på gatorna samtidigt från tidig morgon till midnatt.

Trafiken var minst lika intensiv i Beijing som den är i andra stora städer vi besökt. Bilbeståndet föreföll nytt och det var inte långt mellan bilar av märkena Mercedes och BMW. Bland all denna intensiva biltrafik färdades mängder av människor på vanliga cyklar samt eldrivna mopedliknande fordon samt också eldrivna tvåhjulingar av scootertyp.

Flera större gator var femfiliga men ändå oftast igenproppade av långa köer i alla filerna. Något liknande har jag inte ens sett i Chicago eller New York. Enligt guiden registreras 1 500 nya bilar varje dag bara i Beijing!

Jag har just kommit åter från en resa utomlands och har först nu tagit mig tid för VK-bloggen.

Till min stora glädje upptäcker jag då att kommunens kommunalråd nu blivit aktivare här. Bra Johan, fortsätt med det. Att läsa om kommunens politiska händelser och insatser av olika slag bara från Jan Nilsson och Hans-Inge Smetana räcker inte riktigt för mig och kanske inte heller för andra kommunbor.

Efter kinavistelsen har jag i dag försökt sätta mig in i vad som händer på den politiska fronten genom att läsa tidningen och läsa på det s.k. nätet.

Det verkar nu som om politikerna enats om det kloka beslutet att inte röra byaskolorna. Om beslutet grundar sig på en verklig bedömning av vad som är bäst för kommunen, eller om det bara grundar sig på överväganden inför det kommande valet, vet jag förstås inte.

På måndag skall kommunfullmäktige bl.a. behandla kommande års budget. Som jag förstår kommer man att vara enig om att satsa en massa pengar på en konstgräsplan. Jag undrar verkligen vad en omröstning bland kommunborna i den frågan skulle ha gett för resultat.

Det är mycket möjligt att den av vänsterpartierna styrda kommunen då skulle ha ha fått ett besked från sina medborgare som helt hade stött den tveksamhet inför frågan som Moderaterna genom Jan Nilsson har visat.

Jag undrar just om Moderaterna på måndag kommer att stå fast vid sin tveksamhet i frågan, eller om de av en eller annan anledning nu tycker att kommunen har råd med den investering och driftskostnad som följer med beslutet.

En anledning för dem att ändra sig skulle ju kunna vara en bedömning av vad deras "nej" skulle kosta i förlust av unga, fotbollsintresserade väljare på valdagen. Ett annat skäl kanske rent av kunde vara att de insett att kommunens ekonomiska läge inte alls är så illa som det påstås.

I morgon åker vi till Kina. Efter noggrant övervägande bestämde vi oss för att inte ta med den nya laptopen. Skulle vi tid över i det späckade programmet, så bör den inte ägnas åt datorjobb.

Men förstås… kanske hittar vi ett internetkafé någonstans så att vi åtminstone kan lämna ett livstecken eller två till mina trogna bloggläsare.

Ha det så skönt i det fina men svala västerbottensvädret. I Beijing kommer det att vara 28 C på onsdag, när vi landar där. Jag vill bara göra er litet avundsjuka.

I går såg och hörde jag en republikansk senator från USA göra vad han kunde för att skrämma sina landsmän. Hans argument påminde starkt om dem man ibland hör från de borgerliga partierna i Sverige.

Om det är något jag ogillar starkt, så är det när jag i mina fåtal inlägg av politisk innebörd blir bemött med antydningar att jag argumenterar på basis av vad som gällde i den gamla ryska kommunismen. T.o.m. en så balanserad politiker som Hans-Inge Smetana (KD) saknar ibland bättre motargument.

Men nu var det ju USA jag tänker på. Den republikanske senatorn deltog i den stora demonstrationen mot Obamas tankar om att lagstifta så att alla amerikaner får samma möjligheter till hälso- och sjukvård. Ett av argumenten mot hans förslag är att det skulle leda landet in i samma socialistiska elände som Europa befinner sig i. Amerikanerna skulle hamna i det bottenlösa djup ("abyss") av socialism som europeerna, påstod han och fick säkert en massa okunniga landsmän på sin sida.

Att reformen innebär ett hot mot olika gruppers rent pekuniära intressen är ställt utom all tvekan. Jag tänker på läkarkåren, läkemedelsindustrin, försäkringsbolagen m.fl. Det talar inte Obamas motståndare så högt om.

Jodå, jag vet att han dessvärre inte ens har alla sina demokratiska partivänner på sin sida. Förmodligen har även de egna ekonomiska intressen att allt förblir som det är.

Mycket tidigt denna söndagmorgon var jag vid vår familjegrav för att göra den klar för vinterhalvåret. Den här gången var jag helt ensam. Ofta gör jag det tillsammans med min fru.

I graven vilar mina föräldrar, min förra fru samt ett antal släktingar som jag inte alls känner till. På våren planterar vi penséer i de färger som min mor tyckte om och på hösten täcker vi den med mossa från skogen på ett sätt som min förra fru tyckte om. Nu är det gjort.

Den fina höstmorgonen med en höstsvag sol som just börjat titta fram och skingra dimmorna över Vännäsby fick mig att litet djupare begrunda mitt liv. Frågor som jag vanligtvis slår ifrån mig kom upp igen; frågor som har att göra med rätten att vara så lycklig som jag är i mitt andra äktenskap. Min första fru, som gav mig så mycket under vårt 38-åriga äktenskap ligger i graven medan jag lever lyckligt med min andra fru mitt ibland mycket av det som min förra fru och jag skapat tillsammans.

Förnuftsmässigt känns det naturligt helt i sin ordning. Varför skall man inte få uppleva lyckan tillsammans med en ny kvinna, sedan man blivit änkeman? Jag är dessutom helt säker på att min förra fru skulle glädja sig åt att veta att jag inte behöver leva ensam. Jag är också säker på att mina två söner är glada över att jag har en som så kärleksfullt "tar hand om" mig, nu när deras mor är död.

Men ändå… ibland ställer jag mig frågan, om jag trots allt borde ha gjort som en del andra, när deras maka eller make lämnat jordelivet, d.v.s. levt ett fortsatt liv utan en ny partner. Kanske ställer jag mig den frågan mest med tanke vad andra kan tycka om mitt val att inte leva ensam. Hela mitt liv har jag nog oroat mig för mycket över vad andra tänker och tycker om mig.

Sådana här tankar for runt i mitt huvud vid graven. Om jag har "rätt" eller inte att vara lyckligt med min nuvarande fru, spelar egentligen ingen annan roll för min lycka än att de då och då, alltmer sällan, dyker upp. Ingen får tro att jag på minsta sätt ångrar vare sig att jag valde ett liv med en ny kvinna och förstås inte heller att jag valde just Peggy, alternativt lät mig väljas av henne.