Ett oväntat möte

I går spelade O’Grejdi Nua på Bokcafé Pilgatan och hade där en bejublad föreställning enligt inte bara mig utan också enligt den övriga publiken.

Men för mig var närvaron mycket trevligt utifrån en annan aspekt. Två speciella sker inträffade nämligen. Här berättar jag om den ena.

I fikakön upptäckte jag en man i min ålder, som jag direkt kände igen som en klasskompis från tiden på Umeå Allmänna Läroverk. Det var inte vem som helst av mina klasskompisar utan en av dem som jag minns som en av mina bästa. Trots hans idrottsintresse, något som jag saknade även på den tiden, upplevde jag honom som en kompis med vilken jag trivdes så väl.

Sedan jag fångat hans uppmärksamhet, sa jag något i stil med: "Om du känner igen mig, bjuder jag dig på fika". Det gjorde han otroligt nog direkt – både för- och efternamn, och det gjorde mig så paff att jag faktiskt glömde mitt generösa erbjudande om fikat.

Efter bara en 5-10 minuters samtal kände jag direkt att han skulle ha kunnat vara min kompis även i dag, trots att våra liv har varit så pass olika. Han är en framgångsrik och ambitiös akademiker och jag en person som av olika skäl inte ens tog studentexamen. I grunden tror jag ändå att han är samma reko kille som den jag lärde känna på läroverkstiden.

Jag hade gärna pratat en längre stund med honom, men omständigheterna som rådde gjorde inte detta möjligt. Sedan skäms jag över min underlåtenhet att inte hälsa på hans fru, som också var där. Jag skyller detta på att jag i trängseln inte kunde gå fram till henne och hälsa.