Den sedan tidigare dåliga vägen genom Brån har sakta försämrats, sedan den fick ta över E12:s tunga trafik. Men i dag har vägverket varit ut och lagat de sämsta ställena

Området med svackan på bilden är nu lika jämn som den bästa landningsbana. Andra skador har också lagats.

En inneboende strävan att vara hjälpsam – även oombedd – skapar vissa problem för mig.

Ofta möter jag bilar med ena stråkastaren mörk eller med enbart ett svagt parkeringsljus som lyser. Jag vet att det inte alltid är så lätt att upptäcka sådant själv, särskilt om man mest kör på gator och vägar med vägbelysning. Väldigt sällsynt är det också att man möter sin egen bil.

Men hur sjutton gör man, om man vill uppmärksamma föraren i den enögda bilen om att en strålkastare inte lyser som de skall?

Finns det något annan att göra än att ge honom eller henne ett kort blink med ens eget helljus? Att strunta helt i det hela är ju förstås också ett alternativ.

Kanske skall man bara hjälpa sig själv genom kolla sina egna strålkastare då och då och sedan strunta i andra. Tänkte just på ett användbart talesätt, som dessvärre innehåller ett ord som står för den aktivitet man ägnar sig åt, när man befriar sitt system från de fekalier den vill bli av med. Sådana ord är väl förbjudna här?

Jag har en stark lust att "tycka till" om det som skrivits om Bodström och hans riksdagsmannaarvode. Det är svårt att i ord klä den indignation jag känner, men jag kan ändå inte låta bli att tycka något i alla fall.

Ingressen kan missförstås. Det är inte det som skrivits om honom gjort mig indignerad utan naturligtvis är det de fakta om hans inkomster och frånvaro i riksdagen som lämnats i TV och senare även i tidningar.

En första fråga jag undrar över är vilken av hans inkomster som är att betrakta som extraknäck. Normalt menar man väl med extraknäck den inkomst man har ovanpå sin normala "anställning". Men vilken är egentligen hans huvudinkomstkälla? Är det hans författarskap och hans arbete som advokat eller är det riksdagsmannauppdraget?

Är verkligen inte riksdagsmannauppdraget en heltidssyssla, som han uppenbarligen har skolkat från för att hinna med annat som tydligen varit mer välbetalt än uppdraget i riksdagen?

Det mest obehagliga i den här affären är, tycker jag, är att man så lätt får för sig att hans beteende också gäller andra riksdagsledamöter. Jag menar inte att det skulle vara en ursäkt för hans del. Det känns bara så svårt att helt befria sig från den misstanken. Därmed drabbas även andra och hederliga ledamöter.

En annan befogad tanke är förstås den om riksdagsuppdrag som sådana. Gäller det bara att bli invald, för att sedan med bibehållen inkomst kunna jobba med annat?

När sådana här saker avslöjas eller snarare redovisas, innebär det en allvarlig påfrestning för min egen politiska övertygelse. Något direkt avslöjande var det ju inte utan bara en redovisning av offentliga uppgifter.

Kanske är jag otillåtligt dum och blåögd, när står fast vid min uppfattning att jag röstar som jag gör baserat på en tro på partiets grundvärderingar. Jag röstar alltså inte på enskilda individer i partiet. Jag byter därför inte parti när jag inser att vissa av partiets företrädare inte är värdiga företrädare för "mitt" parti.

Bodsröm är det definitivt inte.

För övrigt tycker jag inte att han är snygg heller, som en bloggkamrat från Vännäsby ibland litet skämtsamt – och omotiverat – brukar framhålla.

Jag läste just nu ett blogginlägg från en vindelbo som för säkerhets märkt sin blogg med (M).

Han skriver bl.a. så här:

" avdankande moderathatande chefsekonomer har jag också hemskt svårt för så dessa ska inte förväntas sig några svar i någon större utsträckning de heller."

Jag undrar just vem han syftar på och också vad han menar med ordet "avdankaNde".

Bloggen går att använda till olika saker. Det har jag nu erfarit, sedan en hjälpsam medbloggare hört av sig och erbjudit oss filmen Den siste kejsaren.

Det behöver alltså inte bara vara djupsinniga eller ens ytliga och roliga inlägg här i VK-bloggen. Även så banala ting som att efterlysa en gammal film går alldeles utmärkt.

Tack än gång för hjälpen bäste medbloggare. Nu är det bara att dammtorka den gamla, vilande VHS-spelaren och koppla den till den betydligt modernare TV:n. Sedan blir det ett par timmars spanande efter miljöer i Kina som vi känner igen från vår resan.

Så klart att vi också skall ägna själva handlingen högsta uppmärksamhet.

I afton fick vi helt plötsligt för oss, att vi skall försöka hyra filem "Den siste kejsaren". Dessvärre finns den inte på Vännäs tämligen välsorterade videbutik.

Det är väl ingen i närheten som möjligen har den liggande i sina gömmor och kan sälja eller låna oss den? Filmen är från 1987 och handlar om Kinas siste kejsare, som bara var tre år när han blev kejsare.

När jag läser inlägg från den lyckliga och nyblivna mormodern från Sörfors, poppar ett fönster upp och vill att jag skall logga in på Twitter.

Förklara detta för mig mormor eller kanske någon annan vill göra det. Jag är inte med i Twitter.

I mitt förra inlägg nämnde jag att två anmärkningsvärda händelser inträffade under O’grejdi Nuas spelning på bokcaféet på Pilgatan. Helt oväntat fick jag veta att en av bandmedlemmarna var "släkt" med några gamla bekanta som jag har.

En kvinna i publiken kallade på mig och undrade om det inte var "Kalle". Hon kände igen mig och jag givetvis även henne. Vi bodde grannar i Vännäsby ett antal år och våra söner var ibland hos henne och hennes familj. Hon får ursäkta men jag minns särskilt att mina söner tyckte att hennes man alltid var så snäll med dem.

Hon hade också barn, som måste vara yngre än mina. Ett av dessa barn visar sig nu vara sambo med Eric i O´Grejdi Nua. Honom har jag känt i ett år nu utan att ha en aning om detta förhållande. Vad nu det skulle ha gjort för skillnad, kan man förstås fråga sig.

Hur som helt är jag så barnsligt förtjust i den här sortens sammanträffande, som för mig bara bevisar att "världen är bra liten ändå". Bara den här vetskapen får mig att känna mig mer bekant med Eric än tidigare, konstigt nog.

I går spelade O’Grejdi Nua på Bokcafé Pilgatan och hade där en bejublad föreställning enligt inte bara mig utan också enligt den övriga publiken.

Men för mig var närvaron mycket trevligt utifrån en annan aspekt. Två speciella sker inträffade nämligen. Här berättar jag om den ena.

I fikakön upptäckte jag en man i min ålder, som jag direkt kände igen som en klasskompis från tiden på Umeå Allmänna Läroverk. Det var inte vem som helst av mina klasskompisar utan en av dem som jag minns som en av mina bästa. Trots hans idrottsintresse, något som jag saknade även på den tiden, upplevde jag honom som en kompis med vilken jag trivdes så väl.

Sedan jag fångat hans uppmärksamhet, sa jag något i stil med: "Om du känner igen mig, bjuder jag dig på fika". Det gjorde han otroligt nog direkt – både för- och efternamn, och det gjorde mig så paff att jag faktiskt glömde mitt generösa erbjudande om fikat.

Efter bara en 5-10 minuters samtal kände jag direkt att han skulle ha kunnat vara min kompis även i dag, trots att våra liv har varit så pass olika. Han är en framgångsrik och ambitiös akademiker och jag en person som av olika skäl inte ens tog studentexamen. I grunden tror jag ändå att han är samma reko kille som den jag lärde känna på läroverkstiden.

Jag hade gärna pratat en längre stund med honom, men omständigheterna som rådde gjorde inte detta möjligt. Sedan skäms jag över min underlåtenhet att inte hälsa på hans fru, som också var där. Jag skyller detta på att jag i trängseln inte kunde gå fram till henne och hälsa.

Efter att ha lyckats nå en hyfsad  ranking i mitt kära Betapetspel, förlorar jag nu i stort set varje match och dalar så också i ranking.

Det får mig att undra hur stor del av detta spel det är som bara är ren tur och hur stor del som är ren tur.

Jag kan väl inte ha blivit sämre efter alla de spel jag hittills har spelat?